Är bloggandet på väg att dö?

Här sitter jag vid köksbordet i strumpbyxor och flötigt hår, har precis lämnat in ett covid-test pga förkyld, och funderar återigen på vad som ska hända i livet. Kan ni känna igen er i det där när hjärnan sprutar idéer, den kreativa delen lever sitt eget liv, men det är så svårt att gå från tanke till handling?

Det är jag i nu. Det är så många saker jag vill göra, men hur ska jag få det från huvudet ut genom fingrarna? Var ska jag börja? Min hjärna startar upp projekt åt mig, jag hinner knappt med, men i slutändan blir det inget annat än besvikelse att jag aldrig kom till skott. Och såhär kan jag känna igen att det alltid är för mig efter nyår. Det är något med att våren kommer närmare som gör att det börja leva mer i mitt inre. Det är som att min hjärna är ett körsbärsträd och idéerna knoppar som bara väller fram i takt med att dagarna blir ljusare. Och jag slits emellan frustration och förväntan.

Jag vill skriva, läsa böcker, fota, filma och fortsätta med youtube, plugga. Utvecklas och bli bättre. Lära mig nya saker. Mitt huvud skriker åt mig att BARA GÖRA NÅGOT. Något jag tycker är roligt. Som jag inspireras av. Som är något annat än att koka makaroner, plocka upp smutsiga kläder från golvet och tömma diskmaskinen. Men alltför ofta är tiden som kan ägnas åt egna intressen nästan obefintlig. När barnen väl somnat är klockan närmare 22 och valet står liksom mellan att hinna/orka duscha, äta, umgås med partner, hämta tvätt i tvättstugan osv i all oändlighet. Och just det, lägga sig i tid skulle ju prioriteras också. För att liksom orka med nästa dag.

Just det där med youtube är något som kliat i mig ända sen jag började lite smått 2019. Jag fortsatte inte för jag hade ingen dator att redigera i, ingen bra kamera och egentligen ingen idé vad jag ville med det. Jag blev inte nöjd med det jag gjorde. Nu har jag mer tekniska möjligheter att ta upp det igen och jag tycker det verkar så roligt när jag ser andra vlogga exempelvis. Jag bara känner: DET DÄR VILL JAG OCKSÅ GÖRA!

Och sen tänker jag på den här stackars bloggen. Det sägs ju att bloggen är död, nu är det rörlig media som gäller. Vad känner ni? Kanske kan jag göra både och?

Nu skriker barnen att de är hungriga. Räcker det inte att de åt igår? Ska de ha mat idag också? Skoja. Typ.

Det tröstande i en grå november

Många är de som inte tycker om den månad vi är i nu. Den är grå. Kall. Tråkig. De vackra höstfärgerna försvinner alltmer för varje dag som går, och vinterns kommande mörker gör sig påmint på ett ganska otrevligt sätt. Löven ligger som en brungrå sörja utmed vägkanter och trädgårdar. Men jag kan ändå inte låta bli att känna en tröst i allt det tråkiga.

För ett år sedan var jag fortfarande föräldraledig med Algot. Flera dagar i veckan, efter jag lämnat Maja på förskolan, gick jag en promenad. Algot i vagnen, podd i öronen. Jag lämnade samhället, gick ut på en grusväg som kantas av röda stugor och hästhagar. Och jag fann något så härligt i de där promenaderna. Stillheten runtomkring. Kylan. Det nakna, ganska fula. Det var som att det speglade min egen sinnesstämning. Som att naturen runtomkring visade förståelse för det grådassiga som rörde sig inom mig. Som att den sa att det är okej. På något konstigt vis gav det inspiration.

Och jag känner samma sak i år. Idag gick jag samma promenad. I samma typ av väder. Med samma grå känsla på insidan. Men en lust väcks ändå till liv. En lust att förändra något. Att skriva mer. Att växa. Utvecklas. Fundera på framtiden.

Hur känner ni? Gilla eller ogilla november?