Utan instagram – del 2

Jag fortsätter på temat att försöka leva utan sociala medier som snapchat och instagram.

Något jag upptäckte var att jag aldrig tänkte klart en tanke. När jag hela tiden var upptagen med att scrolla i ett flöde fick inte mina egna tankar någon plats. Det fanns inget utrymme för mina idéer eller känslor att utvecklas vidare när min hjärna konstant var upptagen med allt som pågick någon annanstans.

Jag saknade att känna en känsla fullt ut. Att låta den ta plats i min själ. Oavsett om det var positiva eller negativa känslor så dövade jag dem. Till slut så kände jag mig som en zombie. Jag satt med ångest på kvällarna och kände mig slutkörd trots att jag varit hemma hela dagen.

Jag fylldes av rädsla och ilska inför omvärlden och allt som pågår. Jag lät det ta överhanden. Det stal fokus från mina barn och min man, och de förtjänar att ha min fulla uppmärksamhet när vi umgås. Jag vill kunna sitta i tystnad. Eller i samtal utan att dokumentera för att ge andra insyn i min vardag. Mitt liv. Som är heligt. Och för oss.

Jag upptäckte att vi inte längre hade de där meningsfulla samtalen som gör att vi håller ihop, och kärleken levande. Så många gånger de sista åren har jag velat kasta telefonen ifrån mig och aldrig ta tillbaka den.

Sen är jag otroligt delad inför att visa upp barnen. Vi har ingen aning om hur det påverkar dom att få veta när de blir större att okända människor fick ta del av såväl foton som situationer utan deras godkännande. Det är en otroligt fin linje där vi riskerar att kränka deras integritet. Som vi annars jobbar så hårt med att de ska hålla på.

Just nu vet jag inte om jag kommer fortsätta med instagram längre fram. För tillfället känns det överväldigande bra utan.

Därför tog jag bort instagram

Idag är det söndag. För en vecka sen, på valdagen, valde jag att ta bort min instagram-app. På obestämd tid. Jag har gjort det förr. Varför då? Det ska jag berätta.

Under en lång tid har jag känt mig kvävd. Mängden information jag tagit in och tiden jag lagt på att scrolla har förstört min hjärna. Alltså på riktigt. Jag upptäckte hur dopamin-skadad jag var och det…var så sorgligt.

Jag kunde liksom inte njuta av någonting längre. Livet, som jag så gärna uppdaterade om, levdes inte. Jag kände ingenting. Ja, förutom frustration och ilska då. De här apparna är ju skapade för att kapa vår hjärna. Det är liksom syftet med dom. Det oääändliga flödet av information. Snabba kickar. Likes och kommentarer som vi tror skänker lycka. Men som gör precis tvärtom.

Och jag fick en känsla av torgskräck. Helt plötsligt så blev jag liksom äcklad av att andra hela tiden visste vad jag gjorde. Vad jag kände. Vad jag tänkte. Ingenting var heligt. Gränsen för vad man delar med sig av flyttas hela tiden fram och pushas.

Jag måste säga att jag mår SÅ mycket bättre. Efter bara en vecka. Jag är fokuserad på det jag gör, i stunden jag gör det. Telefonen ligger någon annanstans. När jag lagar mat, som jag älskar, så är det DET jag gör. När jag ammar mitt barn så tittar på henne.

Jag har tittat på film med barnen och varit MED. Hela vägen. Vi har möblerat om och köpt nya grejer och INGEN ANNAN vet om det! Och jag har ingen aning om vad andra gör heller och det är så förbannat skönt.

Det är en känsla av befrielse och lättnad. Allt går så mycket mer smidigt och enkelt. Jag får gjort SÅ mycket mer. Vilar mer. Får lycka av små saker utan att fota dom. Och jag vill vara ett föredömme för mina barn. Ge dom av min tid. Ge Rasmus min tid och uppmärksamhet. Dom är ju min familj.

På riktigt. Fantastiskt.