Kämpar alla med Jantelagen?

Jag vet inte om det är det svenska arvet av Jante. Men när jag drömmer och fantiserar och längtar så är det alltid en röst därinne som hejdar: Stopp! Inte ska väl du? Vem tror du att du är?

En solnedgång i Varberg förra sommaren

Kanske är det ett småstadsfenomen. Är det annorlunda om man vuxit upp i en storstad där man är mer anonym? Jag vet att iallafall jag kämpar med bilden jag har kvar av mig själv från när jag var liten, tonåring och ung vuxen. Bilden av en tjej som alltid var minst, och lite töntig. Innan jag träffade Rasmus och flyttade härifrån ett tag.

För det var första gången i mitt liv jag kände att jag kunde andas. När vi flyttade till Alingsås och jag fick chansen att vara den jag var. Utan andras bild av mig som smetade ner och påverkade. Där folk jag lärde känna inte visste någonting om mig än det jag själv valde att dela med mig av. Det var så skönt. Jag kände mig fri! Kanske är det därför jag längtat tillbaka dit många gånger efter att vi flyttade hit igen.

Jag upplever att när jag drömmer om vad jag vill göra i livet så kommer den där rösten in och stör. Varje gång jag publicerar ett inlägg på bloggen, eller ett foto jag tagit och redigerat, så kommer tankarna. Att ingen är intresserad. Och med det en svag känsla av skam. Att jag är så dum som tror att någon bryr sig. Av vad jag skriver. Eller skapar.

Det är så onödigt egentligen. För jag älskar ju att skriva och fotografera. Jag har till och med börjat skriva på en roman. Som ligger på is. Kanske ska jag fortsätta? Med mina drömmar. För det är ju slöseri med liv att låta drömmar stanna vid drömmar och där längtan aldrig får utvecklas till verklighet.