Jag vill bara röka!

Ja. Det är sant. Jag rökte i många år innan jag blev gravid 2012. Slutade direkt utan några egentliga problem. Hållt upp under graviditeter och amning men börjat röka igen mellan barnen. Nu är jag varken gravid eller ammar och trots att jag inte rökt på tre år så är jag SÅ RÖKSUGEN. Det blir bara värre. Denna gången vill jag verkligen inte börja igen men det känns så svårt?

Det låter ju superkonstigt, jag vet ju att det är farligt, dyrt, dumt bla bla allt det där, men det är som att min hjärna inte bryr sig det minsta. Den vill ha cigg och den vill ha det nu! Är det detta som kallas berondehjärna?

Det värsta är ju att jag inte alls tycker att det är äckligt. Jag skäms över att säga det men jag älskar att röka. Det är liksom en sån där favoritgrej som vid vissa tillfällen bara är så gott. Tillfredsställande. En kall vinterkväll. En vårdag i solväggen. Efter att svalkande sommarbad.

Överallt ser jag folk som röker, jag andas in röklukt och så fort jag ska handla vill min hjärna att jag ska köpa ett paket mentolcigg. Jag kan väl inte vara ensam om detta? Eller?

Just nu känns det som att det kommer vara omöjligt att stå emot i längden. Ni som vart rökfria länge, är ni fortfarande röksugna? Hur står ni emot? Jag vet att för vissa beroendepersoner (och jag är en solklar sådan!) så är det en livslånga kamp att sluta med vad man nu varit beroende av. Och nu är står liksom ingeting i vägen. Ingen graviditet. Inget ammande. Min kropp är min endast liksom. Förstår ni?

Jag vill verkligen inte uppmuntra till rökning, det vill jag förtydliga, men detta känns verkligen jobbigt! Hur gör man?