Kämpar alla med Jantelagen?

Jag vet inte om det är det svenska arvet av Jante. Men när jag drömmer och fantiserar och längtar så är det alltid en röst därinne som hejdar: Stopp! Inte ska väl du? Vem tror du att du är?

En solnedgång i Varberg förra sommaren

Kanske är det ett småstadsfenomen. Är det annorlunda om man vuxit upp i en storstad där man är mer anonym? Jag vet att iallafall jag kämpar med bilden jag har kvar av mig själv från när jag var liten, tonåring och ung vuxen. Bilden av en tjej som alltid var minst, och lite töntig. Innan jag träffade Rasmus och flyttade härifrån ett tag.

För det var första gången i mitt liv jag kände att jag kunde andas. När vi flyttade till Alingsås och jag fick chansen att vara den jag var. Utan andras bild av mig som smetade ner och påverkade. Där folk jag lärde känna inte visste någonting om mig än det jag själv valde att dela med mig av. Det var så skönt. Jag kände mig fri! Kanske är det därför jag längtat tillbaka dit många gånger efter att vi flyttade hit igen.

Jag upplever att när jag drömmer om vad jag vill göra i livet så kommer den där rösten in och stör. Varje gång jag publicerar ett inlägg på bloggen, eller ett foto jag tagit och redigerat, så kommer tankarna. Att ingen är intresserad. Och med det en svag känsla av skam. Att jag är så dum som tror att någon bryr sig. Av vad jag skriver. Eller skapar.

Det är så onödigt egentligen. För jag älskar ju att skriva och fotografera. Jag har till och med börjat skriva på en roman. Som ligger på is. Kanske ska jag fortsätta? Med mina drömmar. För det är ju slöseri med liv att låta drömmar stanna vid drömmar och där längtan aldrig får utvecklas till verklighet.

Att vara för personlig- en styrka eller svaghet?

Jag har funderat på en sak. Med det här att vara personlig. På bloggen, på instagram, i konversationer. Att öppna upp sitt inre. Sin smärta, sin glädje, sina drömmar.

Jag är en person som avskyr kallprat mer än vad jag avskyr getost. Det vill säga mycket. Att befinna mig i en situation med en person jag inte känner så väl, där samtalet bara berör ytliga saker och som i värsta fall INTE flyter på. Nej men snälla bespara mig smärtan. För jag skulle hellre tugga på glas.

Det är intressant hur olika vi är. Jag har inga problem med att berätta högst personliga saker för typ vem som helst. Förstår inte meningen med att tala tyst om vissa saker. Jag har gråtit öppet på fruktavdelningen i rusningstrafik när jag jobbade på Ica. För att livet just då var svårt och jag träffade en släkting som frågade hur jag mådde. Flera gånger ska tilläggas. Kan, utan att kanske tänka mig för, öppna upp mig för kollegor eller bekanta i ett vanligt samtal. Skriva inlägg på bloggen om saker som är svåra. Men frågan är ju om detta är positivt eller negativt?

Jag hinner oftast inte ens reflektera över sånt. Det mesta sker på infall. En typ av impulsivitet jag inte riktigt kan styra över. det liksom bara bubblar ur mig. Jag är helt klart mer känslostyrd än vad jag är rationell och därför kan en människa får ta del av information om mig de inte frågat efter.

Vad tycker ni? Är det bra eller dåligt att vara öppen och personlig? Det enda jag vet är att när jag skriver åt det personliga hållet är det SÅ många mer som läser än om jag skriver om lite mer alldagliga grejer.

Detta är min personlighet

Jag älskar personlighetstester och allt som på något sätt kan förklara mig själv eh, för mig själv. Det finns en sort som heter Myer Briggs Type indicator, som är ett av världens mest använda, som går ut på att det finns 16 olika personlighetstyper.

Syftet är en djupare självkännedom och att kunna arbeta med sina styrkor och svagheter. Alltid när jag gör den här typen av tester slutar det på samma sätt: en kreativ drömmare som lever på känsla.

Iallafall, jag fick fick personlighetstypen INFP-T, vilket betyder Turbulent Mediator (Introverted, Intuitiv, Feeling, Perceiving. T= Turbulent).

Det är intressant att läsa mer ingående vad det innebär, för helt ärligt, det var som att det var skrivet om mig helt och hållet: hatar kallprat, går på känsla snarare än förnuft, behöver ensamtid, svårt att reglera sina känslor, gråter ganska mycket, ogillar att misslyckas, fantiserar och drömmer.

Den här typen av person är ofta kreativa, alltså poeter, skådespelare, författare, fotografer eller konstnärer. Jag hamnar tydligen i samma kategori som både Tolkien och Shakespeare, så det är väl bara att börja skriva på den där boken antar jag 😂

Vill ni göra testet, tryck på länken här nedanför:

https://www.16personalities.com/sv/gratis-personlighetstest