Att vara för personlig- en styrka eller svaghet?

Jag har funderat på en sak. Med det här att vara personlig. På bloggen, på instagram, i konversationer. Att öppna upp sitt inre. Sin smärta, sin glädje, sina drömmar.

Jag är en person som avskyr kallprat mer än vad jag avskyr getost. Det vill säga mycket. Att befinna mig i en situation med en person jag inte känner så väl, där samtalet bara berör ytliga saker och som i värsta fall INTE flyter på. Nej men snälla bespara mig smärtan. För jag skulle hellre tugga på glas.

Det är intressant hur olika vi är. Jag har inga problem med att berätta högst personliga saker för typ vem som helst. Förstår inte meningen med att tala tyst om vissa saker. Jag har gråtit öppet på fruktavdelningen i rusningstrafik när jag jobbade på Ica. För att livet just då var svårt och jag träffade en släkting som frågade hur jag mådde. Flera gånger ska tilläggas. Kan, utan att kanske tänka mig för, öppna upp mig för kollegor eller bekanta i ett vanligt samtal. Skriva inlägg på bloggen om saker som är svåra. Men frågan är ju om detta är positivt eller negativt?

Jag hinner oftast inte ens reflektera över sånt. Det mesta sker på infall. En typ av impulsivitet jag inte riktigt kan styra över. det liksom bara bubblar ur mig. Jag är helt klart mer känslostyrd än vad jag är rationell och därför kan en människa får ta del av information om mig de inte frågat efter.

Vad tycker ni? Är det bra eller dåligt att vara öppen och personlig? Det enda jag vet är att när jag skriver åt det personliga hållet är det SÅ många mer som läser än om jag skriver om lite mer alldagliga grejer.