Det tröstande i en grå november

Många är de som inte tycker om den månad vi är i nu. Den är grå. Kall. Tråkig. De vackra höstfärgerna försvinner alltmer för varje dag som går, och vinterns kommande mörker gör sig påmint på ett ganska otrevligt sätt. Löven ligger som en brungrå sörja utmed vägkanter och trädgårdar. Men jag kan ändå inte låta bli att känna en tröst i allt det tråkiga.

För ett år sedan var jag fortfarande föräldraledig med Algot. Flera dagar i veckan, efter jag lämnat Maja på förskolan, gick jag en promenad. Algot i vagnen, podd i öronen. Jag lämnade samhället, gick ut på en grusväg som kantas av röda stugor och hästhagar. Och jag fann något så härligt i de där promenaderna. Stillheten runtomkring. Kylan. Det nakna, ganska fula. Det var som att det speglade min egen sinnesstämning. Som att naturen runtomkring visade förståelse för det grådassiga som rörde sig inom mig. Som att den sa att det är okej. På något konstigt vis gav det inspiration.

Och jag känner samma sak i år. Idag gick jag samma promenad. I samma typ av väder. Med samma grå känsla på insidan. Men en lust väcks ändå till liv. En lust att förändra något. Att skriva mer. Att växa. Utvecklas. Fundera på framtiden.

Hur känner ni? Gilla eller ogilla november?