PMS och den hysteriska kvinnan

PMS. Ett litet litet helvete. Ett återkommande helvete. Som jag ändå på något sätt lyckas förtränga varje månad. Och varje månad undrar varför jag dippar så.

Det är som att jag är två personer. Vid ägglossning är jag skyhögt i humöret. Hela jag nästan skakar av framtidstro, planer, energi. Allt är möjligt. Ingenting kan stoppa mig. Jag vill göra allt. Samtidigt. Tiden räcker inte till.

Sen. Går det neråt kan man säga. För varje dag ner ner. Tills jag i några dagar är så långt ner att jag har svårt att komma ur sängen. Allt är tungt. Jag är ledsen. Gråter. Är arg. Gråter igen. Tålamodet existerar inte. Livet känns totalt meninglöst. I mitt huvud är det mörkt. Jag är trött. Hungrig. Men ändå aptitlös. Deprimerad.

Oooooch, sen vänder det igen. Om och om och om igen. Det har hjälp mycket sen jag skaffade en app och har koll på min menscykel. Då kan jag gå in och kolla var jag är någonstans och det hjälper lite. Mot tankarna att jag helt håller på att bli galen. Men mörkret är ju lika mörkt ändå tyvärr.

Jag börjar bli less. Och vill gärna få bukt med detta. För det går ju att bli av med. Iallafall få det bättre. Med kost, tillskott och i värsta fall medicin. Det finns krämer med hormoner som ska hjälpa. Få jämnare blodsocker med hjälp av maten. Fysisk aktivitet. Exempelvis.

Är det någon som sitter på tips? För jag är inte ensam om detta, det vet jag. Men det pratas inte om det så mycket som det borde. Utan vi kvinnor är ju så känsliga. Hysteriska. Och skall icke tas på allvar. Inte när det är menstruation på gång. Ack nej.

Skriv gärna era bästa tips. Eller snälla skicka lite medlidande. Tack på förhand. / Mvh Den hysteriska kvinnan