Utan instagram – del 2

Jag fortsätter på temat att försöka leva utan sociala medier som snapchat och instagram.

Något jag upptäckte var att jag aldrig tänkte klart en tanke. När jag hela tiden var upptagen med att scrolla i ett flöde fick inte mina egna tankar någon plats. Det fanns inget utrymme för mina idéer eller känslor att utvecklas vidare när min hjärna konstant var upptagen med allt som pågick någon annanstans.

Jag saknade att känna en känsla fullt ut. Att låta den ta plats i min själ. Oavsett om det var positiva eller negativa känslor så dövade jag dem. Till slut så kände jag mig som en zombie. Jag satt med ångest på kvällarna och kände mig slutkörd trots att jag varit hemma hela dagen.

Jag fylldes av rädsla och ilska inför omvärlden och allt som pågår. Jag lät det ta överhanden. Det stal fokus från mina barn och min man, och de förtjänar att ha min fulla uppmärksamhet när vi umgås. Jag vill kunna sitta i tystnad. Eller i samtal utan att dokumentera för att ge andra insyn i min vardag. Mitt liv. Som är heligt. Och för oss.

Jag upptäckte att vi inte längre hade de där meningsfulla samtalen som gör att vi håller ihop, och kärleken levande. Så många gånger de sista åren har jag velat kasta telefonen ifrån mig och aldrig ta tillbaka den.

Sen är jag otroligt delad inför att visa upp barnen. Vi har ingen aning om hur det påverkar dom att få veta när de blir större att okända människor fick ta del av såväl foton som situationer utan deras godkännande. Det är en otroligt fin linje där vi riskerar att kränka deras integritet. Som vi annars jobbar så hårt med att de ska hålla på.

Just nu vet jag inte om jag kommer fortsätta med instagram längre fram. För tillfället känns det överväldigande bra utan.

Första månaden – såhär går det

Nu är lilla Freja en månad. Så snabbt det har gått? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte varit orolig för hur första tiden med nyfödd skulle bli. Jag har så mycket i bagaget från när de andra var bebisar och jag var så rädd för att hamna i samma gegga.

Det har varit allt från ren och skär ångestproblematik som lett till sjukskrivning. Amning som gav än värre ångestkänslor. Sorg över min bror som dog precis innan första barnet föddes. Jag var hemma med tre barn på heltid när Algot var bebis, vilket var MER än för mycket för mig.

Men. Jag vet inte. Allt går så bra? Jag mår så bra! Är det såhär det kan vara alltså? Det beror såklart mycket på att Rasmus är hemma hela sommaren. Vi är två vuxna som hjälps åt. Han tar mestadels de stora och jag kan ägna den tid jag behöver åt Freja.

Amningen kom igång hur bra som helst. Jag känner av känslorna av nedstämdhet som mjölkutdrivningen ger, men nu när jag vet vad det beror på så är det hanterbart på ett annat sätt (läs på om D-MER om ni undrar över amningsångest). Jag vet att det som hjälper är att dricka vatten under tiden och att det är snabbt övergående. Jag har heller ingen smärta av amningen den här gången.

Sjalen: skulle inte överleva utan den. Jag kan städa, promenera, laga mat, leka med storbarnen, allt det där man som mamma vill och måste kunna göra. Med armarna fria. Och bebis sover gott.

Andra fördelar: hon sover längre, somnar lättare, magontet hjälps av grodposition, rapar kommer upp enklare, hon skriker mycket mindre, är mer rofylld, får naturlig närhet, mjölkproduktionen stimuleras av att ha henne nära. Även muskler i rygg/mage/nacke stärks.

Det ska även minska risken för tex förlossningsdepression och ångest pga oxytocinet som frigörs av närheten mellan mamma/barn. Önskar att jag gjort detta mycket mer med de andra, även om jag testade en del med Maja.

Än så länge är det bara mycket kärlek och gos, varvat med vanligt kaotiskt familjeliv, semesterplaner, sommarbad och stora tvätthögar.

Vad händer egentligen?

Men oj. Det har visst gått en stund sedan sist? Det var inte planerat att ta en skrivpaus, det liksom bara blev.

Iallafall. Det är nio dagar kvar till beräknad födsel. Jag var på mvc igår. Allt var fint, alla värden bra. Men för varje dag som går nu så sjunker min energi. Det är SÅ tungt. Min hjärna är död. Idag har jag gråtit kanske tio gånger bara för att jag vill få sova, men det finns alltid någon här hemma som behöver någonting.

Och man är ju lite dum varje gång som tänker att man vill föda för att få kunna sova ordentligt på natten? Hahaha! Jomen, ja. För det får man ju med en bebis?

Skillnaden är att kroppen fungerar igen. ALLT gör inte ont. Man kan återigen sova på rygg. Åh gud vad jag längtar efter att sova på rygg!! Längtar också efter:

  • Kunna böja mig ner.
  • Ta promenader.
  • Att mina skor ska passa.
  • En öl.
  • Brieost med marmelad.
  • Ha på mig mina vanliga kläder.
  • Kunna tänka.
  • Pussa på litet bebisansikte.

Vad längtade ni mest efter i slutet av graviditeten?

Längtar efter att vara den här tjejen

Detta är ju liksom fjärde barnet. Och jag känner verkligen att, nä men det får nog räcka så kanske? Nu längtar jag efter nästa del av livet. Att ge barnen vi har av min tid, energi och kärlek. Småbarnsåren är ju gosiga, men också så utslitande. På alla sätt och vis. Ser fram emot nu att bli en mamma till lite större barn och allt vad det innebär!

PMS och den hysteriska kvinnan

PMS. Ett litet litet helvete. Ett återkommande helvete. Som jag ändå på något sätt lyckas förtränga varje månad. Och varje månad undrar varför jag dippar så.

Det är som att jag är två personer. Vid ägglossning är jag skyhögt i humöret. Hela jag nästan skakar av framtidstro, planer, energi. Allt är möjligt. Ingenting kan stoppa mig. Jag vill göra allt. Samtidigt. Tiden räcker inte till.

Sen. Går det neråt kan man säga. För varje dag ner ner. Tills jag i några dagar är så långt ner att jag har svårt att komma ur sängen. Allt är tungt. Jag är ledsen. Gråter. Är arg. Gråter igen. Tålamodet existerar inte. Livet känns totalt meninglöst. I mitt huvud är det mörkt. Jag är trött. Hungrig. Men ändå aptitlös. Deprimerad.

Oooooch, sen vänder det igen. Om och om och om igen. Det har hjälp mycket sen jag skaffade en app och har koll på min menscykel. Då kan jag gå in och kolla var jag är någonstans och det hjälper lite. Mot tankarna att jag helt håller på att bli galen. Men mörkret är ju lika mörkt ändå tyvärr.

Jag börjar bli less. Och vill gärna få bukt med detta. För det går ju att bli av med. Iallafall få det bättre. Med kost, tillskott och i värsta fall medicin. Det finns krämer med hormoner som ska hjälpa. Få jämnare blodsocker med hjälp av maten. Fysisk aktivitet. Exempelvis.

Är det någon som sitter på tips? För jag är inte ensam om detta, det vet jag. Men det pratas inte om det så mycket som det borde. Utan vi kvinnor är ju så känsliga. Hysteriska. Och skall icke tas på allvar. Inte när det är menstruation på gång. Ack nej.

Skriv gärna era bästa tips. Eller snälla skicka lite medlidande. Tack på förhand. / Mvh Den hysteriska kvinnan