Därför tog jag bort instagram

Idag är det söndag. För en vecka sen, på valdagen, valde jag att ta bort min instagram-app. På obestämd tid. Jag har gjort det förr. Varför då? Det ska jag berätta.

Under en lång tid har jag känt mig kvävd. Mängden information jag tagit in och tiden jag lagt på att scrolla har förstört min hjärna. Alltså på riktigt. Jag upptäckte hur dopamin-skadad jag var och det…var så sorgligt.

Jag kunde liksom inte njuta av någonting längre. Livet, som jag så gärna uppdaterade om, levdes inte. Jag kände ingenting. Ja, förutom frustration och ilska då. De här apparna är ju skapade för att kapa vår hjärna. Det är liksom syftet med dom. Det oääändliga flödet av information. Snabba kickar. Likes och kommentarer som vi tror skänker lycka. Men som gör precis tvärtom.

Och jag fick en känsla av torgskräck. Helt plötsligt så blev jag liksom äcklad av att andra hela tiden visste vad jag gjorde. Vad jag kände. Vad jag tänkte. Ingenting var heligt. Gränsen för vad man delar med sig av flyttas hela tiden fram och pushas.

Jag måste säga att jag mår SÅ mycket bättre. Efter bara en vecka. Jag är fokuserad på det jag gör, i stunden jag gör det. Telefonen ligger någon annanstans. När jag lagar mat, som jag älskar, så är det DET jag gör. När jag ammar mitt barn så tittar på henne.

Jag har tittat på film med barnen och varit MED. Hela vägen. Vi har möblerat om och köpt nya grejer och INGEN ANNAN vet om det! Och jag har ingen aning om vad andra gör heller och det är så förbannat skönt.

Det är en känsla av befrielse och lättnad. Allt går så mycket mer smidigt och enkelt. Jag får gjort SÅ mycket mer. Vilar mer. Får lycka av små saker utan att fota dom. Och jag vill vara ett föredömme för mina barn. Ge dom av min tid. Ge Rasmus min tid och uppmärksamhet. Dom är ju min familj.

På riktigt. Fantastiskt.