Vi har fått barn!

Ojoj. De sista veckorna har verkligen varit en bebisbubbla här hemma.

23 maj, på beräknad datum, bestämde sig äntligen den lilla damen att det var dags att komma. 8.45 kom vi in till förlossningen. Jag sa direkt att hon kommer vara född innan kl 12. Rasmus hävdade att hon skulle var ute innan elvakaffet. Och mycket riktigt, 11.09 var allt klart 😃

Jag har hela tiden velat ha endast ett varmt bad som smärtlindring. Även det faktum att det kan snabba på värkarbetet gjorde att jag ville ner i badet så fort som möjligt. Och ja. Det gjorde susen. Knappt 45 minuter i badet och sen hann vi nästan inte ens tillbaka till förlossningsrummet. Jag kunde inte önskat mig en lugnare eller smidigare förlossning.

Den var inte för snabb och inte för långdragen. Kroppen och hjärnan var i synk. Rasmus var fantastiskt som alltid, lugn och stöttande.

Och vi välsignades med ännu en underbar dotter: Freja Inger Viola ❤️

Vad händer egentligen?

Men oj. Det har visst gått en stund sedan sist? Det var inte planerat att ta en skrivpaus, det liksom bara blev.

Iallafall. Det är nio dagar kvar till beräknad födsel. Jag var på mvc igår. Allt var fint, alla värden bra. Men för varje dag som går nu så sjunker min energi. Det är SÅ tungt. Min hjärna är död. Idag har jag gråtit kanske tio gånger bara för att jag vill få sova, men det finns alltid någon här hemma som behöver någonting.

Och man är ju lite dum varje gång som tänker att man vill föda för att få kunna sova ordentligt på natten? Hahaha! Jomen, ja. För det får man ju med en bebis?

Skillnaden är att kroppen fungerar igen. ALLT gör inte ont. Man kan återigen sova på rygg. Åh gud vad jag längtar efter att sova på rygg!! Längtar också efter:

  • Kunna böja mig ner.
  • Ta promenader.
  • Att mina skor ska passa.
  • En öl.
  • Brieost med marmelad.
  • Ha på mig mina vanliga kläder.
  • Kunna tänka.
  • Pussa på litet bebisansikte.

Vad längtade ni mest efter i slutet av graviditeten?

Längtar efter att vara den här tjejen

Detta är ju liksom fjärde barnet. Och jag känner verkligen att, nä men det får nog räcka så kanske? Nu längtar jag efter nästa del av livet. Att ge barnen vi har av min tid, energi och kärlek. Småbarnsåren är ju gosiga, men också så utslitande. På alla sätt och vis. Ser fram emot nu att bli en mamma till lite större barn och allt vad det innebär!

Vecka 33 – en helt ny (ond) fas

Idag gick jag in i gravidvecka 33 (!!). Och det, mina vänner, det känns. Förra måndagen gick jag en långpromenad på ca 4 km. Idag? Svårt att ta mig mellan rummen här hemma. Jag har väldigt mycket förvärkar, som gör ganska ont. Foglossningen kom tillbaka. Allt har liksom stegrat bara de sista dagarna. Jag vet inte om det beror på att det inte många veckor kvar eller om jag överansträngt mig för vi håller på att flyttpackar.

Det är dags att ha koll på barnvakter inför förlossningen, packa BB-väska, prata med barnen. Veckorna går så snabbt och helt plötsligt behöver vi rusa in. Algot föddes efter knappt 50 minuter på förlossningen, jag fattade inte ens att jag hade värkar för det var helt annorlunda mot de andra två barnen. Jag hade som mensvärk hela natten innan som kom och gick. Inget i ryggen eller magen för övrigt. Åkte mest in för säkerhets skull. Först på parkeringen utanför sjukhuset fick jag förlossningsvärkar och var i princip helt öppen när vi kom in i ett undersökningsrum.

Så den här gången har min barnmorska sagt att vi inte ska tveka, utan hellre åka in en gång för mycket vid minsta känning. Därför känner jag mig lite orolig när jag har onda förvärkar eftersom jag inte vet vad jag ska förvänta mig den här gången.

Iallafall. På fredag får vi nycklarna till huset! Jippi. Äntligen. Det är sista dagarna att packa nu, och jag känner mig stressad. Kan liksom inte göra så hemskt mycket som är för ansträngande. Barnen packar upp det jag packar ner. Jag försöker organisera så gott det går. Att vika ihop flyttlådor är värst. Kan ju inte böja mig? 😂 och alla smågrejer? Som man inte vet om man ska spara eller slänga? Just nu prioriterar jag kläder och kök. Får se om jag kan resa mig från stolen och fortsätta.

Jag ÄLSKAR att flytta! Packa upp i ett nytt hem. Första natten. Vakna första morgonen och äta frukost bland flyttlådor. Lära känna ett nytt ställe. Underbart.

Vad tycker ni om att flytta? 😍

Att vara för personlig- en styrka eller svaghet?

Jag har funderat på en sak. Med det här att vara personlig. På bloggen, på instagram, i konversationer. Att öppna upp sitt inre. Sin smärta, sin glädje, sina drömmar.

Jag är en person som avskyr kallprat mer än vad jag avskyr getost. Det vill säga mycket. Att befinna mig i en situation med en person jag inte känner så väl, där samtalet bara berör ytliga saker och som i värsta fall INTE flyter på. Nej men snälla bespara mig smärtan. För jag skulle hellre tugga på glas.

Det är intressant hur olika vi är. Jag har inga problem med att berätta högst personliga saker för typ vem som helst. Förstår inte meningen med att tala tyst om vissa saker. Jag har gråtit öppet på fruktavdelningen i rusningstrafik när jag jobbade på Ica. För att livet just då var svårt och jag träffade en släkting som frågade hur jag mådde. Flera gånger ska tilläggas. Kan, utan att kanske tänka mig för, öppna upp mig för kollegor eller bekanta i ett vanligt samtal. Skriva inlägg på bloggen om saker som är svåra. Men frågan är ju om detta är positivt eller negativt?

Jag hinner oftast inte ens reflektera över sånt. Det mesta sker på infall. En typ av impulsivitet jag inte riktigt kan styra över. det liksom bara bubblar ur mig. Jag är helt klart mer känslostyrd än vad jag är rationell och därför kan en människa får ta del av information om mig de inte frågat efter.

Vad tycker ni? Är det bra eller dåligt att vara öppen och personlig? Det enda jag vet är att när jag skriver åt det personliga hållet är det SÅ många mer som läser än om jag skriver om lite mer alldagliga grejer.

Konstiga cravings?

Man har ju hört många gravida som blivit sugna på så sjuka grejer. Lera, jord, asfalt osv. Jag läste att det finns forskning som visar att det beror på att kroppen lider brist på något/några näringsämnen och det låter absolut logiskt. Det gör det inte mindre jobbigt att gå runt och vilja äta helt orimliga grejer, som betong eller…plast.

Själv har jag haft likadant med alla barn: isbitar. Från och med vecka 25 och fram till barnet föds. Jag vill borsta tänderna HÅRT med stark tandkräm. Sen fyller jag upp ett glas med iskallt vatten. Lägger i isbitar direkt så de spricker lite. Sen… äter jag upp dom. Vill gärna bita av där de redan spruckit. Det är kallt, hårt, knastrigt och det GODASTE jag vet just nu. Finns det inte is i frysen blir jag galen. Åhh jag blir sugen bara jag skriver om det 😬 Just att tugga på is kan höra ihop med brist på B12!

Sen är det dofter. Doften av källare och garage, gärna bensin. Jag vill liksom ÄTA doften. Men det går ju inte. Så jag får andas in det så djupt jag kan (inte bensin alltså, men när jag går ner i källaren). Detta fattar jag INTE var det kommer ifrån? Så jävla ologiskt?!

Har ni haft någon konstig craving?