Kämpar alla med Jantelagen?

Jag vet inte om det är det svenska arvet av Jante. Men när jag drömmer och fantiserar och längtar så är det alltid en röst därinne som hejdar: Stopp! Inte ska väl du? Vem tror du att du är?

En solnedgång i Varberg förra sommaren

Kanske är det ett småstadsfenomen. Är det annorlunda om man vuxit upp i en storstad där man är mer anonym? Jag vet att iallafall jag kämpar med bilden jag har kvar av mig själv från när jag var liten, tonåring och ung vuxen. Bilden av en tjej som alltid var minst, och lite töntig. Innan jag träffade Rasmus och flyttade härifrån ett tag.

För det var första gången i mitt liv jag kände att jag kunde andas. När vi flyttade till Alingsås och jag fick chansen att vara den jag var. Utan andras bild av mig som smetade ner och påverkade. Där folk jag lärde känna inte visste någonting om mig än det jag själv valde att dela med mig av. Det var så skönt. Jag kände mig fri! Kanske är det därför jag längtat tillbaka dit många gånger efter att vi flyttade hit igen.

Jag upplever att när jag drömmer om vad jag vill göra i livet så kommer den där rösten in och stör. Varje gång jag publicerar ett inlägg på bloggen, eller ett foto jag tagit och redigerat, så kommer tankarna. Att ingen är intresserad. Och med det en svag känsla av skam. Att jag är så dum som tror att någon bryr sig. Av vad jag skriver. Eller skapar.

Det är så onödigt egentligen. För jag älskar ju att skriva och fotografera. Jag har till och med börjat skriva på en roman. Som ligger på is. Kanske ska jag fortsätta? Med mina drömmar. För det är ju slöseri med liv att låta drömmar stanna vid drömmar och där längtan aldrig får utvecklas till verklighet.

Detta är min personlighet

Jag älskar personlighetstester och allt som på något sätt kan förklara mig själv eh, för mig själv. Det finns en sort som heter Myer Briggs Type indicator, som är ett av världens mest använda, som går ut på att det finns 16 olika personlighetstyper.

Syftet är en djupare självkännedom och att kunna arbeta med sina styrkor och svagheter. Alltid när jag gör den här typen av tester slutar det på samma sätt: en kreativ drömmare som lever på känsla.

Iallafall, jag fick fick personlighetstypen INFP-T, vilket betyder Turbulent Mediator (Introverted, Intuitiv, Feeling, Perceiving. T= Turbulent).

Det är intressant att läsa mer ingående vad det innebär, för helt ärligt, det var som att det var skrivet om mig helt och hållet: hatar kallprat, går på känsla snarare än förnuft, behöver ensamtid, svårt att reglera sina känslor, gråter ganska mycket, ogillar att misslyckas, fantiserar och drömmer.

Den här typen av person är ofta kreativa, alltså poeter, skådespelare, författare, fotografer eller konstnärer. Jag hamnar tydligen i samma kategori som både Tolkien och Shakespeare, så det är väl bara att börja skriva på den där boken antar jag 😂

Vill ni göra testet, tryck på länken här nedanför:

https://www.16personalities.com/sv/gratis-personlighetstest

Är bloggandet på väg att dö?

Här sitter jag vid köksbordet i strumpbyxor och flötigt hår, har precis lämnat in ett covid-test pga förkyld, och funderar återigen på vad som ska hända i livet. Kan ni känna igen er i det där när hjärnan sprutar idéer, den kreativa delen lever sitt eget liv, men det är så svårt att gå från tanke till handling?

Det är jag i nu. Det är så många saker jag vill göra, men hur ska jag få det från huvudet ut genom fingrarna? Var ska jag börja? Min hjärna startar upp projekt åt mig, jag hinner knappt med, men i slutändan blir det inget annat än besvikelse att jag aldrig kom till skott. Och såhär kan jag känna igen att det alltid är för mig efter nyår. Det är något med att våren kommer närmare som gör att det börja leva mer i mitt inre. Det är som att min hjärna är ett körsbärsträd och idéerna knoppar som bara väller fram i takt med att dagarna blir ljusare. Och jag slits emellan frustration och förväntan.

Jag vill skriva, läsa böcker, fota, filma och fortsätta med youtube, plugga. Utvecklas och bli bättre. Lära mig nya saker. Mitt huvud skriker åt mig att BARA GÖRA NÅGOT. Något jag tycker är roligt. Som jag inspireras av. Som är något annat än att koka makaroner, plocka upp smutsiga kläder från golvet och tömma diskmaskinen. Men alltför ofta är tiden som kan ägnas åt egna intressen nästan obefintlig. När barnen väl somnat är klockan närmare 22 och valet står liksom mellan att hinna/orka duscha, äta, umgås med partner, hämta tvätt i tvättstugan osv i all oändlighet. Och just det, lägga sig i tid skulle ju prioriteras också. För att liksom orka med nästa dag.

Just det där med youtube är något som kliat i mig ända sen jag började lite smått 2019. Jag fortsatte inte för jag hade ingen dator att redigera i, ingen bra kamera och egentligen ingen idé vad jag ville med det. Jag blev inte nöjd med det jag gjorde. Nu har jag mer tekniska möjligheter att ta upp det igen och jag tycker det verkar så roligt när jag ser andra vlogga exempelvis. Jag bara känner: DET DÄR VILL JAG OCKSÅ GÖRA!

Och sen tänker jag på den här stackars bloggen. Det sägs ju att bloggen är död, nu är det rörlig media som gäller. Vad känner ni? Kanske kan jag göra både och?

Nu skriker barnen att de är hungriga. Räcker det inte att de åt igår? Ska de ha mat idag också? Skoja. Typ.

Vad vill du bli när du blir stor?

När jag var liten drömde jag om att bli skådespelerska. Jag kollade samma film om och om igen och lärde mig alla repliker med exakt rätt tonläge och uttal. Fantiserade om hur jag själv stod framför kameran, levde mig in i känslan av att spela en roll. När jag blev lite äldre och började läsa mycket var drömmen stället att bli författare. Jag har flera ”romaner” sparade. Skrivna för hand och omslaget har jag ritat själv. Det är tydligt när jag läser dem nu hur inspirerad jag var av det jag då läste. Tvillingarna, Kitty och Vi Fem. Hur jag jobbade med gestaltning av både karaktärer och miljö.

På högstadiet praoade jag en vecka på en morgontidning i stan och fick till och med skriva ett eget reportage eller artikel. När jag sedan skulle söka gymnasielinje var mitt första val Media i Skövde. Jag ville bli journalist. Och jag kom in! Men min låga självkänsla stoppade mig, min rädsla för att börja en skola i en annan stad, med människor jag inte kände, gjorde att jag gick en linje jag hade noll intresse för. Det gjorde att jag plågade mig igenom tre års studier med mediokra betyg som resultat.

Men de där drömmarna, de finns kvar. Att få vara kreativ. Skriva. Fotografera. Utvecklas och bli bättre. Det låter ju bara så hopplöst pretentiöst. Att vilja skapa någonting. Men det lämnar en stor frustration. Att inte få utlopp för det där som finns på insidan. När tiden inte finns för ens egna intressen. För vardagen äter upp allting. Med små barn och två arbetande vuxna som alla slåss för att få sin del av den lilla lilla tid som blir över efter alla måsten.

Just nu drömmer jag om att i framtiden få arbeta för mig själv och vara min egen chef. Har tankar på att försöka tenta av en gammal kurs i bokföring jag aldrig klarade när jag läste till Butikschef för 8 år sedan. Kanske läsa lite företagande. Ta små steg mot den där drömmen som aldrig tycks slockna.

Vad drömde ni om när ni var små? Fler som drömmer om att driva eget företag? Och vad vill ni i så fall göra?