Därför tog jag bort instagram

Idag är det söndag. För en vecka sen, på valdagen, valde jag att ta bort min instagram-app. På obestämd tid. Jag har gjort det förr. Varför då? Det ska jag berätta.

Under en lång tid har jag känt mig kvävd. Mängden information jag tagit in och tiden jag lagt på att scrolla har förstört min hjärna. Alltså på riktigt. Jag upptäckte hur dopamin-skadad jag var och det…var så sorgligt.

Jag kunde liksom inte njuta av någonting längre. Livet, som jag så gärna uppdaterade om, levdes inte. Jag kände ingenting. Ja, förutom frustration och ilska då. De här apparna är ju skapade för att kapa vår hjärna. Det är liksom syftet med dom. Det oääändliga flödet av information. Snabba kickar. Likes och kommentarer som vi tror skänker lycka. Men som gör precis tvärtom.

Och jag fick en känsla av torgskräck. Helt plötsligt så blev jag liksom äcklad av att andra hela tiden visste vad jag gjorde. Vad jag kände. Vad jag tänkte. Ingenting var heligt. Gränsen för vad man delar med sig av flyttas hela tiden fram och pushas.

Jag måste säga att jag mår SÅ mycket bättre. Efter bara en vecka. Jag är fokuserad på det jag gör, i stunden jag gör det. Telefonen ligger någon annanstans. När jag lagar mat, som jag älskar, så är det DET jag gör. När jag ammar mitt barn så tittar på henne.

Jag har tittat på film med barnen och varit MED. Hela vägen. Vi har möblerat om och köpt nya grejer och INGEN ANNAN vet om det! Och jag har ingen aning om vad andra gör heller och det är så förbannat skönt.

Det är en känsla av befrielse och lättnad. Allt går så mycket mer smidigt och enkelt. Jag får gjort SÅ mycket mer. Vilar mer. Får lycka av små saker utan att fota dom. Och jag vill vara ett föredömme för mina barn. Ge dom av min tid. Ge Rasmus min tid och uppmärksamhet. Dom är ju min familj.

På riktigt. Fantastiskt.

Första månaden – såhär går det

Nu är lilla Freja en månad. Så snabbt det har gått? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte varit orolig för hur första tiden med nyfödd skulle bli. Jag har så mycket i bagaget från när de andra var bebisar och jag var så rädd för att hamna i samma gegga.

Det har varit allt från ren och skär ångestproblematik som lett till sjukskrivning. Amning som gav än värre ångestkänslor. Sorg över min bror som dog precis innan första barnet föddes. Jag var hemma med tre barn på heltid när Algot var bebis, vilket var MER än för mycket för mig.

Men. Jag vet inte. Allt går så bra? Jag mår så bra! Är det såhär det kan vara alltså? Det beror såklart mycket på att Rasmus är hemma hela sommaren. Vi är två vuxna som hjälps åt. Han tar mestadels de stora och jag kan ägna den tid jag behöver åt Freja.

Amningen kom igång hur bra som helst. Jag känner av känslorna av nedstämdhet som mjölkutdrivningen ger, men nu när jag vet vad det beror på så är det hanterbart på ett annat sätt (läs på om D-MER om ni undrar över amningsångest). Jag vet att det som hjälper är att dricka vatten under tiden och att det är snabbt övergående. Jag har heller ingen smärta av amningen den här gången.

Sjalen: skulle inte överleva utan den. Jag kan städa, promenera, laga mat, leka med storbarnen, allt det där man som mamma vill och måste kunna göra. Med armarna fria. Och bebis sover gott.

Andra fördelar: hon sover längre, somnar lättare, magontet hjälps av grodposition, rapar kommer upp enklare, hon skriker mycket mindre, är mer rofylld, får naturlig närhet, mjölkproduktionen stimuleras av att ha henne nära. Även muskler i rygg/mage/nacke stärks.

Det ska även minska risken för tex förlossningsdepression och ångest pga oxytocinet som frigörs av närheten mellan mamma/barn. Önskar att jag gjort detta mycket mer med de andra, även om jag testade en del med Maja.

Än så länge är det bara mycket kärlek och gos, varvat med vanligt kaotiskt familjeliv, semesterplaner, sommarbad och stora tvätthögar.

Vi har fått barn!

Ojoj. De sista veckorna har verkligen varit en bebisbubbla här hemma.

23 maj, på beräknad datum, bestämde sig äntligen den lilla damen att det var dags att komma. 8.45 kom vi in till förlossningen. Jag sa direkt att hon kommer vara född innan kl 12. Rasmus hävdade att hon skulle var ute innan elvakaffet. Och mycket riktigt, 11.09 var allt klart 😃

Jag har hela tiden velat ha endast ett varmt bad som smärtlindring. Även det faktum att det kan snabba på värkarbetet gjorde att jag ville ner i badet så fort som möjligt. Och ja. Det gjorde susen. Knappt 45 minuter i badet och sen hann vi nästan inte ens tillbaka till förlossningsrummet. Jag kunde inte önskat mig en lugnare eller smidigare förlossning.

Den var inte för snabb och inte för långdragen. Kroppen och hjärnan var i synk. Rasmus var fantastiskt som alltid, lugn och stöttande.

Och vi välsignades med ännu en underbar dotter: Freja Inger Viola ❤️

Vad händer egentligen?

Men oj. Det har visst gått en stund sedan sist? Det var inte planerat att ta en skrivpaus, det liksom bara blev.

Iallafall. Det är nio dagar kvar till beräknad födsel. Jag var på mvc igår. Allt var fint, alla värden bra. Men för varje dag som går nu så sjunker min energi. Det är SÅ tungt. Min hjärna är död. Idag har jag gråtit kanske tio gånger bara för att jag vill få sova, men det finns alltid någon här hemma som behöver någonting.

Och man är ju lite dum varje gång som tänker att man vill föda för att få kunna sova ordentligt på natten? Hahaha! Jomen, ja. För det får man ju med en bebis?

Skillnaden är att kroppen fungerar igen. ALLT gör inte ont. Man kan återigen sova på rygg. Åh gud vad jag längtar efter att sova på rygg!! Längtar också efter:

  • Kunna böja mig ner.
  • Ta promenader.
  • Att mina skor ska passa.
  • En öl.
  • Brieost med marmelad.
  • Ha på mig mina vanliga kläder.
  • Kunna tänka.
  • Pussa på litet bebisansikte.

Vad längtade ni mest efter i slutet av graviditeten?

Längtar efter att vara den här tjejen

Detta är ju liksom fjärde barnet. Och jag känner verkligen att, nä men det får nog räcka så kanske? Nu längtar jag efter nästa del av livet. Att ge barnen vi har av min tid, energi och kärlek. Småbarnsåren är ju gosiga, men också så utslitande. På alla sätt och vis. Ser fram emot nu att bli en mamma till lite större barn och allt vad det innebär!

Vi har köpt ett hus!

Äntligen. Som vi letat. Läst besiktningsprotokoll, kollat husannonser, vridit och vänt, sökt lånelöften. Funderat på vart vi ska ta vägen. Landet, stan, ny kommun?

Så. Vann vi budgivningen på det PERFEKTA huset för oss. Bara en gata bort från där vi bor nu. I Madängsholm. Barnen slipper byta skola, och vi trivs bra här i lugna samhället. Som uppvuxen här känns det kul att stanna.

Livet i trång lägenhet är snart över. Nu väntar återigen trädgårdsliv, studsmattehopp och sommarkvällar på altanen. Vi har ett VÄXTHUS! Förstår ni? Jag ska odla jordgubbar, smultron, kryddor och sallad.

Lite skog, lagom stor gräsmatta, oändliga möjligheter. Huset är perfekt för oss. Enplan, med källare. 70-tal med originaltapet i tvättstugan och härliga ekgolv. Panoramafönster i vardagsrummet. Garage.

Vi hinner flytta innan bebisen kommer och får uppleva våren på ett nytt ställe 😍 Nu väntar några veckors packande, rensande och sen: utomhusliv! 🤩