Sörjer förlorade år- önskar att jag gjort annorlunda

Jag fyllde 33 år i förrgår. Det är ju…vuxet liksom. Åren tickar på. Och ju mer åren går desto mer gräver jag i mitt förflutna. Det är så mycket jag önskar jag gjort annorlunda, så många saker jag sörjer att det blev som det blev. Att jag inte hade kunskapen att göra på något annat sätt. För vem vet hur livet sett ut nu om man omprioriterat i sin ungdom?

Nej det ändrar såklart ingenting att älta. Men reflektion är bra. Det ger en lärdom och chansen att förändra. Och förändrat har jag gjort. Ganska så mycket.

Ler men mådde piss

Det jag sörjer mest är hur jag levde under min tonår och åren innan vi fick barn. Att jag aldrig såg ett samband med min livsstil och hur dåligt jag faktiskt mådde. År med ångest och depressioner. År jag känner nu att jag bara slösade bort. På skit helt ärligt. Som satte min självkänsla i botten. Jag liksom bara…följde med.

Sorgen över att jag inte såg ett samband mellan alkohol fredag+ lördag, cigaretter, skräpmat, avsaknaden av fysisk träning och vad allt det gjorde med mitt psykiska mående. Att umgås med människor som var rent skadliga för min självkänsla, och att inte ha verktygen för att säga nej och stopp.

Jag vet ju nu. Vad jag behöver för att må bra. Träningen är SÅ viktig och jag är så glad att jag upptäckte det. Minimalt med alkohol, koffein och nikotin. Frisk luft, natur. Sömn. Men jag kan ändå lite känna att det är försent. Jag får aldrig tillbaka de där åren, åren som hade kunnat sätta ribban för min framtid. Och jag vill visa mina barn en annan väg.

Men det finns fler saker som behövs: Jag står just nu och ska söka en egen adhd-utredning. Jag tycker inte det är något man behöver tala tyst om (om man inte vill såklart). Nej, man ska inte sätta diagnos på sig själv, men helt ärligt. Jag prickar in varenda liten grej när det kommer till just adhd och tjejer. Från tidig skolålder till nu när jag är vuxen. Det skulle kunna förklara så mycket. Att jag inte klarat skolan, mer än precis på gränsen. Hur jag drömt mig/sovit mig igenom högstadiet/gymnasiet/högskola. Allt eftersom jag inte kunnat hålla något som helst fokus, förutom på det jag tycker är superintressant. Detta har gjort att jag alltid känt mig så fruktansvärt korkad. Att jag måste vara dum som inte fattar det alla andra verkar förstå. Hur det inte hjälpt att bara plugga LITE TILL. Det gör inte underverk med ens självkänsla, det kan jag tala om.

Hur min hjärna sprutar tusentals idéer men ut kommer…typ ingenting. Och det lämnar mig ofta med en sån jävla vanmakt. Att inte klara av att påbörja eller fullfölja saker. Det finns SÅ mycket jag vill göra. Och jag VILL verkligen få verktygen att klara det.

Jag är hittills ändå glad att jag hittade träningen, för det är ett underbart hjälpmedel. Jag längtar tills bebisen kommer och jag kan sätta igång att röra på mig igen.

Så, varsågoda för att ni får ta del av min röriga hjärna! Trevlig helg 😂