Posttraumatisk föräldraledighet aka VAB

Att mina föräldraledigheter varit tunga är ingenting jag hymlar med. Jag försöker att inte skämmas över att jag inte var den där fräscha bebismamman jag drömde om att bli, eller att jag nästan fick kämpa livet ur mig för att klara av de perioderna i livet. Och jag överdriver inte. Det var typ med livet som insats. Eller i alla fall min psykiska hälsa. De gånger jag orkade dra igång exempelvis ett bullbak med barnen slutade det ofta i tårar pga barns fina oförmåga att 1.samarbeta och 2. följa instruktioner. Kanske också pga 1. mitt obefintliga tålamod och 2. att jag verkligen inte gillar att baka….och 3. min ehh, oförmåga att följa instruktioner. Men mest var det barnens fel. Jag lovar. (OBS ironi).

Nu har det gått ett tag sedan jag började jobba igen och jag anser mig fungera normalt i vardagen. Jag älskar att jobba, jag har sällan ångest, vardagslivet flyter på (hyfsat) problemfritt om vi jämför med hur det var för ett år sedan. JobbNatalie arbetar bäst under ganska hög stress och får energi när det händer mycket runtomkring (därav min kärlek till att jobba dagarna innan jul tex). Privata Natalie – not so much.

I alla fall. Så var det detta med VAB och att jag själv är hostig. I Covid-tider. Dessa underbara tider vi befinner oss i. Första dagen går bra. Andra dagen går också hyfsat bra. Tredje dagen börjar det knaka. Och vi är idag inne på dag fyra. Låt mig säga att det inte varit underbart. Inte jättedåligt heller. Egentligen. Barnen är lugna, nöjda och sams. Men i mitt huvud spökar det. Det är som att min hjärna inte kan skilja på tillfällig isolering och tiden som inte tycktes ha ett slut (alltså föräldraledig hemma med flera barn vintertid med otaliga sjukdomar som avlöste varandra).

Den slungas tillbaka och inne i mitt huvud börjar en röd varningslampa blinka och signalerar FARA FARA. Och stressymptomen kommer som ett brev på posten. Utan att jag logiskt kan tänka bort dem. Trycket över bröstet. Gråten som vill ut. Känslan av total hopplöshet och behovet att fly. Ångestkänslor. Lätt till irritation. Tunnelseende. Det är verkligen intressant. Och fruktansvärt såklart. Jag inser ju att detta är något som säkerligen går att bli hjälpt med.

Jag har kört ett tema där vi varvar tv, platta, telefon. Ritstund. Popcorn. Tillbaka till tv, platta, telefon. Gärna samtidigt. Ja, det hjälper att behålla lugnet här hemma. Och ja, de kanske hade svårt att somna igår till följd av minimal utomhusluft och fysisk aktivitet. Jag lever i stunden kan man säga. Carpe Diem. Mindfulness.se

Men är detta ett fenomen? Kan hjärnan fungera såhär? Kommentera gärna om ni har några bra funderingar eller svar 🙂