Utan instagram – del 2

Jag fortsätter på temat att försöka leva utan sociala medier som snapchat och instagram.

Något jag upptäckte var att jag aldrig tänkte klart en tanke. När jag hela tiden var upptagen med att scrolla i ett flöde fick inte mina egna tankar någon plats. Det fanns inget utrymme för mina idéer eller känslor att utvecklas vidare när min hjärna konstant var upptagen med allt som pågick någon annanstans.

Jag saknade att känna en känsla fullt ut. Att låta den ta plats i min själ. Oavsett om det var positiva eller negativa känslor så dövade jag dem. Till slut så kände jag mig som en zombie. Jag satt med ångest på kvällarna och kände mig slutkörd trots att jag varit hemma hela dagen.

Jag fylldes av rädsla och ilska inför omvärlden och allt som pågår. Jag lät det ta överhanden. Det stal fokus från mina barn och min man, och de förtjänar att ha min fulla uppmärksamhet när vi umgås. Jag vill kunna sitta i tystnad. Eller i samtal utan att dokumentera för att ge andra insyn i min vardag. Mitt liv. Som är heligt. Och för oss.

Jag upptäckte att vi inte längre hade de där meningsfulla samtalen som gör att vi håller ihop, och kärleken levande. Så många gånger de sista åren har jag velat kasta telefonen ifrån mig och aldrig ta tillbaka den.

Sen är jag otroligt delad inför att visa upp barnen. Vi har ingen aning om hur det påverkar dom att få veta när de blir större att okända människor fick ta del av såväl foton som situationer utan deras godkännande. Det är en otroligt fin linje där vi riskerar att kränka deras integritet. Som vi annars jobbar så hårt med att de ska hålla på.

Just nu vet jag inte om jag kommer fortsätta med instagram längre fram. För tillfället känns det överväldigande bra utan.

Första månaden – såhär går det

Nu är lilla Freja en månad. Så snabbt det har gått? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte varit orolig för hur första tiden med nyfödd skulle bli. Jag har så mycket i bagaget från när de andra var bebisar och jag var så rädd för att hamna i samma gegga.

Det har varit allt från ren och skär ångestproblematik som lett till sjukskrivning. Amning som gav än värre ångestkänslor. Sorg över min bror som dog precis innan första barnet föddes. Jag var hemma med tre barn på heltid när Algot var bebis, vilket var MER än för mycket för mig.

Men. Jag vet inte. Allt går så bra? Jag mår så bra! Är det såhär det kan vara alltså? Det beror såklart mycket på att Rasmus är hemma hela sommaren. Vi är två vuxna som hjälps åt. Han tar mestadels de stora och jag kan ägna den tid jag behöver åt Freja.

Amningen kom igång hur bra som helst. Jag känner av känslorna av nedstämdhet som mjölkutdrivningen ger, men nu när jag vet vad det beror på så är det hanterbart på ett annat sätt (läs på om D-MER om ni undrar över amningsångest). Jag vet att det som hjälper är att dricka vatten under tiden och att det är snabbt övergående. Jag har heller ingen smärta av amningen den här gången.

Sjalen: skulle inte överleva utan den. Jag kan städa, promenera, laga mat, leka med storbarnen, allt det där man som mamma vill och måste kunna göra. Med armarna fria. Och bebis sover gott.

Andra fördelar: hon sover längre, somnar lättare, magontet hjälps av grodposition, rapar kommer upp enklare, hon skriker mycket mindre, är mer rofylld, får naturlig närhet, mjölkproduktionen stimuleras av att ha henne nära. Även muskler i rygg/mage/nacke stärks.

Det ska även minska risken för tex förlossningsdepression och ångest pga oxytocinet som frigörs av närheten mellan mamma/barn. Önskar att jag gjort detta mycket mer med de andra, även om jag testade en del med Maja.

Än så länge är det bara mycket kärlek och gos, varvat med vanligt kaotiskt familjeliv, semesterplaner, sommarbad och stora tvätthögar.

Sörjer förlorade år- önskar att jag gjort annorlunda

Jag fyllde 33 år i förrgår. Det är ju…vuxet liksom. Åren tickar på. Och ju mer åren går desto mer gräver jag i mitt förflutna. Det är så mycket jag önskar jag gjort annorlunda, så många saker jag sörjer att det blev som det blev. Att jag inte hade kunskapen att göra på något annat sätt. För vem vet hur livet sett ut nu om man omprioriterat i sin ungdom?

Nej det ändrar såklart ingenting att älta. Men reflektion är bra. Det ger en lärdom och chansen att förändra. Och förändrat har jag gjort. Ganska så mycket.

Ler men mådde piss

Det jag sörjer mest är hur jag levde under min tonår och åren innan vi fick barn. Att jag aldrig såg ett samband med min livsstil och hur dåligt jag faktiskt mådde. År med ångest och depressioner. År jag känner nu att jag bara slösade bort. På skit helt ärligt. Som satte min självkänsla i botten. Jag liksom bara…följde med.

Sorgen över att jag inte såg ett samband mellan alkohol fredag+ lördag, cigaretter, skräpmat, avsaknaden av fysisk träning och vad allt det gjorde med mitt psykiska mående. Att umgås med människor som var rent skadliga för min självkänsla, och att inte ha verktygen för att säga nej och stopp.

Jag vet ju nu. Vad jag behöver för att må bra. Träningen är SÅ viktig och jag är så glad att jag upptäckte det. Minimalt med alkohol, koffein och nikotin. Frisk luft, natur. Sömn. Men jag kan ändå lite känna att det är försent. Jag får aldrig tillbaka de där åren, åren som hade kunnat sätta ribban för min framtid. Och jag vill visa mina barn en annan väg.

Men det finns fler saker som behövs: Jag står just nu och ska söka en egen adhd-utredning. Jag tycker inte det är något man behöver tala tyst om (om man inte vill såklart). Nej, man ska inte sätta diagnos på sig själv, men helt ärligt. Jag prickar in varenda liten grej när det kommer till just adhd och tjejer. Från tidig skolålder till nu när jag är vuxen. Det skulle kunna förklara så mycket. Att jag inte klarat skolan, mer än precis på gränsen. Hur jag drömt mig/sovit mig igenom högstadiet/gymnasiet/högskola. Allt eftersom jag inte kunnat hålla något som helst fokus, förutom på det jag tycker är superintressant. Detta har gjort att jag alltid känt mig så fruktansvärt korkad. Att jag måste vara dum som inte fattar det alla andra verkar förstå. Hur det inte hjälpt att bara plugga LITE TILL. Det gör inte underverk med ens självkänsla, det kan jag tala om.

Hur min hjärna sprutar tusentals idéer men ut kommer…typ ingenting. Och det lämnar mig ofta med en sån jävla vanmakt. Att inte klara av att påbörja eller fullfölja saker. Det finns SÅ mycket jag vill göra. Och jag VILL verkligen få verktygen att klara det.

Jag är hittills ändå glad att jag hittade träningen, för det är ett underbart hjälpmedel. Jag längtar tills bebisen kommer och jag kan sätta igång att röra på mig igen.

Så, varsågoda för att ni får ta del av min röriga hjärna! Trevlig helg 😂

Posttraumatisk föräldraledighet aka VAB

Att mina föräldraledigheter varit tunga är ingenting jag hymlar med. Jag försöker att inte skämmas över att jag inte var den där fräscha bebismamman jag drömde om att bli, eller att jag nästan fick kämpa livet ur mig för att klara av de perioderna i livet. Och jag överdriver inte. Det var typ med livet som insats. Eller i alla fall min psykiska hälsa. De gånger jag orkade dra igång exempelvis ett bullbak med barnen slutade det ofta i tårar pga barns fina oförmåga att 1.samarbeta och 2. följa instruktioner. Kanske också pga 1. mitt obefintliga tålamod och 2. att jag verkligen inte gillar att baka….och 3. min ehh, oförmåga att följa instruktioner. Men mest var det barnens fel. Jag lovar. (OBS ironi).

Nu har det gått ett tag sedan jag började jobba igen och jag anser mig fungera normalt i vardagen. Jag älskar att jobba, jag har sällan ångest, vardagslivet flyter på (hyfsat) problemfritt om vi jämför med hur det var för ett år sedan. JobbNatalie arbetar bäst under ganska hög stress och får energi när det händer mycket runtomkring (därav min kärlek till att jobba dagarna innan jul tex). Privata Natalie – not so much.

I alla fall. Så var det detta med VAB och att jag själv är hostig. I Covid-tider. Dessa underbara tider vi befinner oss i. Första dagen går bra. Andra dagen går också hyfsat bra. Tredje dagen börjar det knaka. Och vi är idag inne på dag fyra. Låt mig säga att det inte varit underbart. Inte jättedåligt heller. Egentligen. Barnen är lugna, nöjda och sams. Men i mitt huvud spökar det. Det är som att min hjärna inte kan skilja på tillfällig isolering och tiden som inte tycktes ha ett slut (alltså föräldraledig hemma med flera barn vintertid med otaliga sjukdomar som avlöste varandra).

Den slungas tillbaka och inne i mitt huvud börjar en röd varningslampa blinka och signalerar FARA FARA. Och stressymptomen kommer som ett brev på posten. Utan att jag logiskt kan tänka bort dem. Trycket över bröstet. Gråten som vill ut. Känslan av total hopplöshet och behovet att fly. Ångestkänslor. Lätt till irritation. Tunnelseende. Det är verkligen intressant. Och fruktansvärt såklart. Jag inser ju att detta är något som säkerligen går att bli hjälpt med.

Jag har kört ett tema där vi varvar tv, platta, telefon. Ritstund. Popcorn. Tillbaka till tv, platta, telefon. Gärna samtidigt. Ja, det hjälper att behålla lugnet här hemma. Och ja, de kanske hade svårt att somna igår till följd av minimal utomhusluft och fysisk aktivitet. Jag lever i stunden kan man säga. Carpe Diem. Mindfulness.se

Men är detta ett fenomen? Kan hjärnan fungera såhär? Kommentera gärna om ni har några bra funderingar eller svar 🙂