Vi måste sluta döma andra

Jag är med i en offentlig facebook-grupp som rör saker i och runt Alingsås. För ett par dagar sen var det en kvinna som postat ett inlägg som gjorde mig så ledsen och arg. Det gick ut på att hon dagen innan varit i en lekpark där en annan mamma med sina två barn vistades. Inlägget var riktat till den andra mamman (utan namn dock) och handlade om hur hon skällt på sin son för olika saker. Att det var synd om de barnen som hade en mamma som hon, att hon ångrade att hon inte konfronterat henne och talat om för henne att hon ska vara glad att hon har barn och att barn inte är en rättighet. Ungefär så. 

Få saker gör mig så upprörd som detta. Det finns en trend nu som går ut på att skamma och trycka ner andra föräldrar, speciellt mammor. Hur man än gör, så är det fel, och det ska man minsann få nedtryckt i halsen av någon som anser sig bättre. 

Detta kan i värsta fall vara ett livsfarligt beteende, och jag fick inlägget borttaget, tack och lov. Jag ska berätta varför:

Jag har i perioder lidit av depressioner, speciellt när barnen varit små. Detta är en sjukdom som det fram tills nu knappt talats om, den är oerhört stigmatiserad och många går utan diagnos. Lider i tysthet. Människor dör av den. Många människor varje år tar sitt liv till följd av sjukdomar som denna. 

Iallafall, jag har i och med detta varit i kontakt med många som varit i samma situation och det som nästan alla lider mest av är att man känner sig totalt värdelös som mamma. Oavsett om man sökt hjälp eller inte. Skammen att man inte klarar vara pedagogisk eller vissa dagar ens ta sig ut och leka är oerhört plågsam. 

Vi vet i de flesta fall väldigt lite om hur andra mår, och att då döma någons föräldraskap baserat på en timma i en lekpark är idiotiskt. Den mamman kanske för första gången på länge orkat ta sig ut med barnen. Vi vet inte. 

Säg nu att hon lidit av någon typ av depression, känt sig värdelös, trött ända in i själen, ovärdig sina barn. Säg att hon fått se detta inlägg, där hon offentligt skammas i sin mammaroll på en stor sida på facebook. Jag kan garantera att för många i den situationen kan det varit sista droppen. Som gjort att de inte orkat leva längre. Eller stuckit från sin familj. 

Så, innan ni skakar på huvudet, suckar eller himlar med ögonen åt barn som går bananas på Ica, åt föräldrar som ni inte tycker gör det de ska i en situation. Tänk då en extra gång att ni inte vet personens historia. Ni vet inte hur dagen varit fram tills dess. 

Tänk på att det kan räcka med en ogillande blick för att kasta någon över kanten. Lika mycket som det kan räcka med ett förstående leende för att hålla någon kvar. Vi måste bli snällare mot varandra, hjälpa varandra. Vi lever i en, många gånger, kall värld där vi endast värderas i hur lönsamma och effektiva vi är. Så, privat kan vi väl i alla fall behandla varandra som medmänniskor. 

”Before you start pointing fingers, make sure your hands are clean.” Bob Marley

Giv mig styrka

Okej, på riktigt, den som påstår att det är naturligt att ha sin närmsta familj inpå skinnet dygnet runt och att man ska njuta av småbarnsåren, för den tiden kommer ju aldrig igen (blablabla), vill jag slå i bakhuvudet för DET ÄR SJUKT JOBBIGT! Efter tre månader kan vi (och våra utslitna psyken) skriva en bok om nödvändigheten att få tid för sig själv. Hur viktigt det är för ens överlevnad att umgås med vänner och få prata med någon annan än den man lever tillsammans med. 

Jag tror många kan hålla med om att de man älskar mest även är de som irriterar en mest. Eller är det bara vi? Kom igen? 

TACK för att jag ska få gå tillbaka till jobbet om två veckor, det är med glädje jag lämnar över föräldraledigheten till Rasmus. Att få prata med vuxna människor, låta hjärnan få fokusera på annat än barnen och inte behöva jaga minimänniskor som klättrar i bokhyllorna. För tro inte att vi slipper det bara för att vi är utomlands. Åh nej, här är ingenting barnsäkert. Vi är tröttare nu än vi någonsin varit förut. 

Är det något jag lärt mig är det hur viktigt det är att ha en fast punkt i livet, ett hem att återvända till, och jag inser såklart hur priviligerad jag är.

Saker jag längtar efter just nu som jag aldrig mer ska ta för givna: barnstolar vid matbordet, kaffe, fluffiga kuddar och täcken, tvätta min egen tvätt, popcorn (såklart!), läggningar utan bråk, laga mat, ett glas rödvin efter barnen somnat, ha våra kläder i en garderob. För att nämna några få saker. 

Vi är inställda på survival mode tills vi landar i Sverige nästa tisdag. Vi är mättade på allt som har med resande att göra just nu. Vi känner inte för att göra något. Blä. 

Ser fridfullt ut va? Jag har kramp i armen, håller på att dö av värmen och är arg för Rasmus glömde vattnet som jag sen fick hämta.

Jag är ett underverk

Trötthet. En del av livet jag önskade få slippa. De som säger att det bara är de första minibebismånaderna som är sömnlösa kan ju bara liksom… scchh, tyst på er. För det är FEL. Ettåringar kan också vakna tio gånger per natt. Jag lovar. Varje natt. Sedan typ alltid. 

Många gånger känns det lönlöst att ens gå och lägga sig för vanmakten man känner när man blir väckt precis när huvudet börjat slumra är fruktansvärd. Om och om igen. Bristen på djupsömn är total. Hur kan man ens överleva?  Hur kan min hjärna fungera? Det borde inte vara möjligt. Speciellt som det inte finns tillgång till normalt kaffe här. Jag känner mig som att jag är ett medicinskt underverk. Som ens kan föra ett samtal.  

Snälla säg att det går över. Snart. Väldigt snart. För om tre veckor börjar jag jobba och då kan det vara bra att kunna ta in ny information, att inte somna under arbetstid och inte vara en spillra av mitt gamla jag. Jag vill gärna minnas mina kollegors namn, det vore trevligt efter 15 månader borta. 

Ni människor som kan välja att sova när ni vill, som inte har en tiokilos bulldeg som snurrar, pruttar, gnäller, och ammar nätterna igenom, ni har ingen rätt att ens uttala ordet ”trött”. Det borde vara olagligt. Straffbart! Ingenting provocerar småbarnsföräldrar mer än folk utan barn som klagar på trötthet pga Netflix-maraton, fest eller andra saker som har med frivillig sömnbrist att göra. 

Maja i skitful hatt, som jag förmodligen köpte av ren hämnd

När vi kommer hem ska projekt Sluta Nattamma påbörjas. Jag gissar att våra grannar inte kommer älska det. 

Min nya, helt egna, blogg! 

Nej men, vad hände här? Efter att ha bloggat på ettannatliv.se i några veckor (och jag kommer fortsätta där till vår resa är slut om tre veckor) kände jag att jag faktiskt ville starta upp min egen sida igen. En sida där jag kan skriva om lite mer än vår resa och som kommer vara aktiv så länge jag känner för det. Att skriva är ju faktiskt mitt stora intresse. 

Så, ni som vill fortsätta läsa: välkomna! Vad jag ska skriva vet jag inte än. Så att, ehh… Tack tack.