Att leva enklare

I många år har jag i bakhuvudet haft en längtan om ett enklare liv. Samhället idag känneteckas av att allt ska gå så fort. Smidigt. Utan onödig ansträngning. Allt ska bara finnas och fungera.

Men när krisen nu står för dörren och elen till och med hotas att stängas av så kan jag inte undgå att tänka att vi kanske bör fundera på ett annat liv.

Som liten var det bästa jag visste när det blev strömavbrott. Den kompakta tystnaden som uppstår när alla ljud som vi inte ens tänker på längre, försvinner. Stearinljus tänds, man samlas runt bordet. Allt saktas ner. Jag vet att det var för korta stunder och att ett helt liv så inte kan jämföras. Såklart förstår jag det.

Men känslan. Den längtar jag efter även som vuxen. Att stänga av det konstanta bruset av allt som gör att mina egna tankar inte får någon plats.

Jag är med i många grupper på facebook. De flesta med inriktning att leva enklare. Minimalism. Downshifta. Bygga tiny houses och leva helt off grid. Det är något med det som jag alltid älskat och dragits till. Iallafall tanken på det.

Jag har läst flera artiklar den sista tiden som handlar om människor som bor i gamla torp utan vare sig el eller rinnande vatten. Människor som vägrar att följa med i det moderna häktiska levnadssättet. Det är både imponerande och inspirerande. (Läs nedan)

https://www.land.se/landkoll/linda-marie-lever-ett-bra-liv-utan-el-och-indraget-vatten/

Hade vi inte haft barn så tror jag att jag hade kunnat leva så jag också. Och när storbarnen är i skolan så stänger jag av så gott jag kan. Levande ljus istället för lampor. Tv:n är avstängd och jag sitter inte längre med telefonen i ett krampaktigt grepp.

Små små steg på vägen. Och någon gång i framtiden hoppas jag få bo i den där lilla röda stugan, med vedspis och bakugn. Där kakelugnen inte rivits ut och små röda uthus rymmer både vedbod och hönor.

Utan instagram – del 2

Jag fortsätter på temat att försöka leva utan sociala medier som snapchat och instagram.

Något jag upptäckte var att jag aldrig tänkte klart en tanke. När jag hela tiden var upptagen med att scrolla i ett flöde fick inte mina egna tankar någon plats. Det fanns inget utrymme för mina idéer eller känslor att utvecklas vidare när min hjärna konstant var upptagen med allt som pågick någon annanstans.

Jag saknade att känna en känsla fullt ut. Att låta den ta plats i min själ. Oavsett om det var positiva eller negativa känslor så dövade jag dem. Till slut så kände jag mig som en zombie. Jag satt med ångest på kvällarna och kände mig slutkörd trots att jag varit hemma hela dagen.

Jag fylldes av rädsla och ilska inför omvärlden och allt som pågår. Jag lät det ta överhanden. Det stal fokus från mina barn och min man, och de förtjänar att ha min fulla uppmärksamhet när vi umgås. Jag vill kunna sitta i tystnad. Eller i samtal utan att dokumentera för att ge andra insyn i min vardag. Mitt liv. Som är heligt. Och för oss.

Jag upptäckte att vi inte längre hade de där meningsfulla samtalen som gör att vi håller ihop, och kärleken levande. Så många gånger de sista åren har jag velat kasta telefonen ifrån mig och aldrig ta tillbaka den.

Sen är jag otroligt delad inför att visa upp barnen. Vi har ingen aning om hur det påverkar dom att få veta när de blir större att okända människor fick ta del av såväl foton som situationer utan deras godkännande. Det är en otroligt fin linje där vi riskerar att kränka deras integritet. Som vi annars jobbar så hårt med att de ska hålla på.

Just nu vet jag inte om jag kommer fortsätta med instagram längre fram. För tillfället känns det överväldigande bra utan.

Därför tog jag bort instagram

Idag är det söndag. För en vecka sen, på valdagen, valde jag att ta bort min instagram-app. På obestämd tid. Jag har gjort det förr. Varför då? Det ska jag berätta.

Under en lång tid har jag känt mig kvävd. Mängden information jag tagit in och tiden jag lagt på att scrolla har förstört min hjärna. Alltså på riktigt. Jag upptäckte hur dopamin-skadad jag var och det…var så sorgligt.

Jag kunde liksom inte njuta av någonting längre. Livet, som jag så gärna uppdaterade om, levdes inte. Jag kände ingenting. Ja, förutom frustration och ilska då. De här apparna är ju skapade för att kapa vår hjärna. Det är liksom syftet med dom. Det oääändliga flödet av information. Snabba kickar. Likes och kommentarer som vi tror skänker lycka. Men som gör precis tvärtom.

Och jag fick en känsla av torgskräck. Helt plötsligt så blev jag liksom äcklad av att andra hela tiden visste vad jag gjorde. Vad jag kände. Vad jag tänkte. Ingenting var heligt. Gränsen för vad man delar med sig av flyttas hela tiden fram och pushas.

Jag måste säga att jag mår SÅ mycket bättre. Efter bara en vecka. Jag är fokuserad på det jag gör, i stunden jag gör det. Telefonen ligger någon annanstans. När jag lagar mat, som jag älskar, så är det DET jag gör. När jag ammar mitt barn så tittar på henne.

Jag har tittat på film med barnen och varit MED. Hela vägen. Vi har möblerat om och köpt nya grejer och INGEN ANNAN vet om det! Och jag har ingen aning om vad andra gör heller och det är så förbannat skönt.

Det är en känsla av befrielse och lättnad. Allt går så mycket mer smidigt och enkelt. Jag får gjort SÅ mycket mer. Vilar mer. Får lycka av små saker utan att fota dom. Och jag vill vara ett föredömme för mina barn. Ge dom av min tid. Ge Rasmus min tid och uppmärksamhet. Dom är ju min familj.

På riktigt. Fantastiskt.

Kämpar alla med Jantelagen?

Jag vet inte om det är det svenska arvet av Jante. Men när jag drömmer och fantiserar och längtar så är det alltid en röst därinne som hejdar: Stopp! Inte ska väl du? Vem tror du att du är?

En solnedgång i Varberg förra sommaren

Kanske är det ett småstadsfenomen. Är det annorlunda om man vuxit upp i en storstad där man är mer anonym? Jag vet att iallafall jag kämpar med bilden jag har kvar av mig själv från när jag var liten, tonåring och ung vuxen. Bilden av en tjej som alltid var minst, och lite töntig. Innan jag träffade Rasmus och flyttade härifrån ett tag.

För det var första gången i mitt liv jag kände att jag kunde andas. När vi flyttade till Alingsås och jag fick chansen att vara den jag var. Utan andras bild av mig som smetade ner och påverkade. Där folk jag lärde känna inte visste någonting om mig än det jag själv valde att dela med mig av. Det var så skönt. Jag kände mig fri! Kanske är det därför jag längtat tillbaka dit många gånger efter att vi flyttade hit igen.

Jag upplever att när jag drömmer om vad jag vill göra i livet så kommer den där rösten in och stör. Varje gång jag publicerar ett inlägg på bloggen, eller ett foto jag tagit och redigerat, så kommer tankarna. Att ingen är intresserad. Och med det en svag känsla av skam. Att jag är så dum som tror att någon bryr sig. Av vad jag skriver. Eller skapar.

Det är så onödigt egentligen. För jag älskar ju att skriva och fotografera. Jag har till och med börjat skriva på en roman. Som ligger på is. Kanske ska jag fortsätta? Med mina drömmar. För det är ju slöseri med liv att låta drömmar stanna vid drömmar och där längtan aldrig får utvecklas till verklighet.

Första månaden – såhär går det

Nu är lilla Freja en månad. Så snabbt det har gått? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte varit orolig för hur första tiden med nyfödd skulle bli. Jag har så mycket i bagaget från när de andra var bebisar och jag var så rädd för att hamna i samma gegga.

Det har varit allt från ren och skär ångestproblematik som lett till sjukskrivning. Amning som gav än värre ångestkänslor. Sorg över min bror som dog precis innan första barnet föddes. Jag var hemma med tre barn på heltid när Algot var bebis, vilket var MER än för mycket för mig.

Men. Jag vet inte. Allt går så bra? Jag mår så bra! Är det såhär det kan vara alltså? Det beror såklart mycket på att Rasmus är hemma hela sommaren. Vi är två vuxna som hjälps åt. Han tar mestadels de stora och jag kan ägna den tid jag behöver åt Freja.

Amningen kom igång hur bra som helst. Jag känner av känslorna av nedstämdhet som mjölkutdrivningen ger, men nu när jag vet vad det beror på så är det hanterbart på ett annat sätt (läs på om D-MER om ni undrar över amningsångest). Jag vet att det som hjälper är att dricka vatten under tiden och att det är snabbt övergående. Jag har heller ingen smärta av amningen den här gången.

Sjalen: skulle inte överleva utan den. Jag kan städa, promenera, laga mat, leka med storbarnen, allt det där man som mamma vill och måste kunna göra. Med armarna fria. Och bebis sover gott.

Andra fördelar: hon sover längre, somnar lättare, magontet hjälps av grodposition, rapar kommer upp enklare, hon skriker mycket mindre, är mer rofylld, får naturlig närhet, mjölkproduktionen stimuleras av att ha henne nära. Även muskler i rygg/mage/nacke stärks.

Det ska även minska risken för tex förlossningsdepression och ångest pga oxytocinet som frigörs av närheten mellan mamma/barn. Önskar att jag gjort detta mycket mer med de andra, även om jag testade en del med Maja.

Än så länge är det bara mycket kärlek och gos, varvat med vanligt kaotiskt familjeliv, semesterplaner, sommarbad och stora tvätthögar.