Ibland går jag sönder

Är det meningen att det ska vara såhär? Motigt. Trasigt. Stundtals förtvivlat. Livets upp och ner tar andan ur mig emellanåt. Lämnar mig med en känsla att inte orka. Med tre små barn som fötts ganska tätt är tröttheten som en ständig skugga. Att aldrig få sova en hel natt. Bli väckt tidigare än vanligt när jag naivt trott att en sovmorgon kunde blivit verklighet. Tid som inte finns för att rå om mitt egna. Gnälliga barn, gnällig man och ett gnälligt jag.

Sen finns de där andra stunderna. När barnen är sams, dansar och skrattar. Sitter koncentrerade vid bordet och jobbar i sina pysselböcker. Bygger tågbana på golvet framför tv:n. Ett litet barn som lägger sina händer om mina kinder och lämnar en blöt puss på min mun. Säger att de älskar mig. Vi bakar bullar och äter fjorton stycken bara för att det var gott. Två vuxna som ser varandra, och bryr sig om.

Kontrasterna blir skarpa. En dag lagas lammfärsbiffar med rosmarin, limetzatziki och ugnsrostade rotfrukter. Sen blir det snabbmakaroner och färdiga köttbullar både till lunch och middag. Två dagar i rad.

Det är ändå så att de ljusa stunderna ger tillräckligt mycket energi för att uthärda de mörka, trista. Men däremellan går jag sönder. Och det får jag. Inser jag. Det kanske är så för alla. Bara att det inte syns. Men jag har svårt att inte visa. Bär känslorna utanpå. Då är det fint att ha vänner som kramar om, erbjuder sin hjälp, ber för oss. Som försöker laga små bitar av det trasiga.

Jag heter Natalie och jag är beroende!

Då var det dags igen. Lägga undan telefonen. Radera appar. Koppla ner och koppla bort. Jag gjorde detta ett par månader i våras och det var så oerhört befriande. Att bara vara i mitt eget liv, ingen annanstans.

Jag har så lätt att virra bort mig. Försvinna in i en längtan om något annat. Där hjärnan går på högvarv och aldrig slappnar av, tankarna far hit och dit och jag fastnar i otacksamhet och känslan av att vara fel i livet. Jag vill helt plötsligt flytta, jag är rastlös, uttråkad, besviken. Sömnen blir lidande, barnen blir lidande av en mamma som inte är riktigt närvarande, äktenskapet blir lidande av två vuxna som hellre spenderar tid med telefonen än med varandra. Det blir den bistra och fula sanningen. Mellan tre och fyra timmar om dagen. I telefonen. Bortkastade. En enkel flykt från sin egen verklighet in i en värld av falska möjligheter. Det dåliga samvetet gnager, ger en bister smak till vardagen.

Men helt plötsligt tar det stopp! Min hjärna skriker i panik att jag ska stanna upp. Andas. Bli stilla en liten stund. Det viskar i mig att det som är viktigt redan finns precis just här. Nu. I vårt lilla röda hus. I min Bibel som legat oöppnad alltför länge. I min familj. Precis. Just. Här.

Gud vill att jag ska söka Honom först. I stillhet. Att allt annat är sekundärt. Jag blir påmind om varför vi flyttade hit. Vad vi har blivit givna. Vad för liv vi vill ge våra barn. Han har åter kallat på min uppmärksamhet, vill att den ska riktas åt rätt håll. Inte på det yttre. Utan på det inre. Bibeln säger att vi inte ska sätta vårt hopp till det som är förgängligt.

Jag vill skriva och läsa. Leka, baka, äta, skratta, älska, kramas, andas. Leva. Sitta tyst och stilla en stund. Låta det rastlösa rinna av mig. Hösten är tillåtande på det sättet, att den inbjuder till lugn. Eftertanke. Det är okej att sakta ner. Att bara vara. Den ställer inga krav. Och det är precis vad jag behöver just nu.

Att vara frimodig

”Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:18-20)

Fortsätt läsa Att vara frimodig

Behovet att vara privat

För en månad sen tog jag bort mina sociala medier. Anledningarna var många, och ju längre tiden gått ju fler insikter har jag fått om hur jag agerat på dessa.

Första spontana anledningen var att jag ville lägga min tid och ork på barnen och Rasmus. Njuta av våren, titta upp istället för att titta ner. Andas. Rent krasst så spenderade jag galet mycket tid på telefonen, jag snittade ca 3 timmar om dagen. Mestadels scrollande på instagram och facebook. Helt bortkastad tid. Jag konsumerade inte telefonen, den konsumerade mig. Den tog mitt fokus, min tid, min ork och gjorde mig till en sämre människa.

Fortsätt läsa Behovet att vara privat

Små tacksamma stunder

En vecka har gått ungefär sedan jag tog bort både facebook och instagram från min telefon. Jag vänjer mig oerhört fort med att inte scrolla på telefonen och efter bara ett par dagar saknar jag det inte ens.

Jag gjorde ju detta för att få en chans att sakta ner. Att vara mer närvarande i mina barn. Att gå och lägga mig på kvällen utan att ligga och kolla telefonen i sängen. Det fungerar bra. HJärnan har ställt om och det är skönt att inte veta vad alla andra gör hela tiden. Jag har faktiskt inte en aning om vad som hänt den senaste veckan.

Vädret har varit fint och vi har varit ute mycket. Jag grävde mig ett grönsaksland, kanske dumt placerat där lupiner slagit rot. Lupiner må vara en fin blomma, men det är faktiskt en invasiv art som vi bör bekämpa på grund av att den tar över och slår ut våra andra viktiga växter.

IMG_2043.JPG
Algot i en hög av torkat gräs

Jag tog fram spade och hacka. Grävde upp rot efter rot. Blev smutsig, jordig och svettig. Algot satt och grävde med sina små bebishänder. Maja inspekterade maskar och frågade tusen frågor. Barnen har lekt. Valle har försökt lära mig parkour, med stark betoning på försökt. Jag kan på min höjd hjula och stå på händer. Men vi har haft roligt. Fikat. Pratat. Bråkat mindre och ätit mängder av våfflor.

Och jag funderar då. Hade vi gjort detta om jag haft chansen att sitta och kolla min telefon? Om den lockat och dragit istället? Om mitt fokus legat på att dela bilder på sociala medier snarare än på stunden där och då med barnen?

Jag vet inte. Men det hade säkerligen tagit bort en del av glädjen och tacksamheten de stunderna förde med sig. Mina tankar hade varit längre bort och irritationen större.

Hur tänker ni andra om detta? Känner ni att sociala medier stör och tar fokus från stunden?