Konstiga cravings?

Man har ju hört många gravida som blivit sugna på så sjuka grejer. Lera, jord, asfalt osv. Jag läste att det finns forskning som visar att det beror på att kroppen lider brist på något/några näringsämnen och det låter absolut logiskt. Det gör det inte mindre jobbigt att gå runt och vilja äta helt orimliga grejer, som betong eller…plast.

Själv har jag haft likadant med alla barn: isbitar. Från och med vecka 25 och fram till barnet föds. Jag vill borsta tänderna HÅRT med stark tandkräm. Sen fyller jag upp ett glas med iskallt vatten. Lägger i isbitar direkt så de spricker lite. Sen… äter jag upp dom. Vill gärna bita av där de redan spruckit. Det är kallt, hårt, knastrigt och det GODASTE jag vet just nu. Finns det inte is i frysen blir jag galen. Åhh jag blir sugen bara jag skriver om det 😬 Just att tugga på is kan höra ihop med brist på B12!

Sen är det dofter. Doften av källare och garage, gärna bensin. Jag vill liksom ÄTA doften. Men det går ju inte. Så jag får andas in det så djupt jag kan (inte bensin alltså, men när jag går ner i källaren). Detta fattar jag INTE var det kommer ifrån? Så jävla ologiskt?!

Har ni haft någon konstig craving?

Vi överlevde!

Efter flera veckor med förskolebarn som varit hemma 100% + en veckas karantän för hela familjen var det förra veckan äntligen dags för efterlängtade rutiner. Barnen friska, Algot fick komma tillbaka till sina 15 timmar på förskolan. Jag såg framför mig några timmar varje dag där jag kunde sova ikapp, ligga och vila, ta långsamma promenader, äta mat som bara jag gillar, äta godis mitt på dagen osv.

På mitten av förra veckan insåg vi: det kommer ju ett sportlov. Mycket tidigare än min hjärna räknat med. Vilket innebär: mig ensam med tre barn som ska underhållas, få i sig någon typ av mat flertalet gånger om dagen (kanske ska köpa näringsdrycker till dom? Obs skoja). De ska få frisk luft varje dag och helst inte slå ihjäl varandra. Rimliga mål tycker jag.

Jag såg mina vilor, tystnaden och godispåsen försvinna i fjärran. Som en ballong som blåser iväg och jag står sorgset kvar. Tomhänt. Trött. Hej då powernaps! *vinkar dramatiskt med en handduk medan tårarna långsamt rinner nerför mina kinder*

Missförstå mig inte, jag unnar dom lov, men JAG kan inte ge dom det de kanske hade velat på ett sportlov. Inga skridskor, inget badhus eller bowling, inget lekland. Jag kan knappt åka och handla just nu pga sammandragningar och ont. Bara att gå upp och nerför fyra trappor så fort vi ska någonstans är en utmaning för tillfället. Hur får man ett helt sportlov att gå relativt smärtfritt utan att behöva anstränga sig fysiskt? Det dåliga samvetet gnager.

Well, vi överlevde om vi säger så! Hurra!! I måndags var det ju Alla hjärtans dag, barnen överraskade mig med att gör en underbar frukostbricka. Vi pysslade lite, bakade en kaka, fikade, och så var den dagen över. En promenad i skogen ena dagen, ett besök på biblioteket andra dagen. Lite lekpark och ett kalas så gick veckan ganska snabbt ändå. Mer skärmtid än jag önskat men det råder undantagstillstånd med en gravid mamma.

Min frukostbricka, hur fina kan barnen va eller? 😭 Sen att dom åt upp det mesta av det spelar ingen roll!
Biblioteket, bästa stället på jorden.

Det kanske bara är en illusion att alla andra gör så mycket roligt på sportlovet? Snälla säg ja.

Fortsätt läsa Vi överlevde!

Gravidvecka 26, börjar få panik

Tiden går snabbare ju längre in i graviditeten man går tycker jag. Nu börjar snart den tyngsta delen, och det märks. Revbenen gör ont hela nätterna, jag får byta sida ofta ofta. Svårt att böja mig, svårt att ta mig ur sängen. Men kroppen känns ändå bättre än för några veckor sedan.

Eftersom jag går hemma så kan jag vila när jag behöver och slipper överansträngning på jobbet. Det gör att jag kan ta någorlunda långa promenader bra dagar. Sitter jag FÖR stilla så får jag ont av det. Rörelse är bra.

Samtidigt som jag längtar tills graviditeten är över börjar paniken kännas över att det ju faktiskt kommer en bebis (eh duuhh).

En liten liten minimänniska som ska sitta klistrad vid mig. Amning, blödande bröstvårtor, mjölkstas, nerspydda kläder, oro, oändliga blöjor, skrik och trötthet. Jag skulle ju aldrig göra om det sa jag ju? 🙈 Varför är man självdestruktiv? Va? Va?

Skämt åsido. Det kommer bli supermysigt. Och asjobbigt. Som tur är kommer Rasmus vara ledig över hela sommaren. Jag gör INTE om misstaget att gå hemma ensam med alla barn utan skola/förskola. Aldrig i mitt liv. Någon måtta på galenskaperna får det vara.

Förresten, känner ni också av vårpirret? Det är något med att solen värmer och dagarna blir längre! Nu kommer livet snart tillbaka, halleluja!

Jag går mot grottmänniska

Gravidvecka 25 (känns som 43) och jag drömde inatt att jag födde barn. Lättnaden över att inte vara gravid längre var så stor att jag nästan grät när jag upptäckte att det var en dröm. Jag vet, det är för tidigt, men detta är mitt FJÄRDE barn. Jag har ont. Överallt. Dygnet runt. Låt en kvinna få klaga.

Iallafall så försöker jag få lite annan input än från barnen och lyssnar mycket på podd här hemma. Jag älskar Soffhäng med hejhejvardag och hennes Mellansnack med Julia (djur med Julia-Julia). Hett tips, skrattar högt! Det är som att umgås med två roliga kompisar. Fast jag bara får sitta bredvid och inte prata. Jag önskar att det kom avsnitt oftare, de gör mitt liv roligare.

Annars går dagarna ut på att serva barn, leta tv-kontroller, slå koder till x-box och surfplattor, leta efter laddsladdar, förhindra att barnen slår ihjäl varandra, försöka minska barnens skärmtid och ge upp lika snabbt, smygäta godis när barnen inte ser, gråta lite, längta tills jag får sova, längta tills Rasmus kommer hem. Låter kul va?

Jag börjar känna mig lätt hjärndöd. Jag märker hur jag fasat ut hela meningar till enstaka ord som ”Mat!” ”Sitt!” ”Nej” ”Sluta” ”Ät” ”Sänk”. Om några veckor kommer jag inte ens använda ord utan grymta när jag vill något. De lyssnar ändå aldrig så det spelar kanske ingen roll. Tror inte de märker någon skillnad.

Jag nuförtiden när barnen vill något

Bloggen har återuppstått, prisat vare skrivsuget

Nej men vad är det jag ser tänker ni. Är hon tillbaka? Får vi återigen äran att följa med i hennes lite småsjuka huvud? Ja det får ni. Varsågoda.

Efter en lång bloggpaus har jag beslutat att återuppliva den här gamla godingen. Skrivsuget har tagit tag igen och helt ärligt älskar jag att blogga. Jag skaffade min första när jag var ungefär 20 år? Varför sluta nu? Jag är gravid. Igen. Är hemma parmenent från jobb. Har tid att skriva om man säger så.

Lite uppdaterad version, men kort och gott så kommer jag att skriva om det gamla vanliga: småbarnsliv, tankar, längtan och planer!

Jag hoppas verkligen ni vill följa med ännu en gång. Framtiden bjuder på mycket spännande saker *blink blink*.

Så välkomna, nya och gamla vänner 😊