Jag vill bara röka!

Ja. Det är sant. Jag rökte i många år innan jag blev gravid 2012. Slutade direkt utan några egentliga problem. Hållt upp under graviditeter och amning men börjat röka igen mellan barnen. Nu är jag varken gravid eller ammar och trots att jag inte rökt på tre år så är jag SÅ RÖKSUGEN. Det blir bara värre. Denna gången vill jag verkligen inte börja igen men det känns så svårt?

Det låter ju superkonstigt, jag vet ju att det är farligt, dyrt, dumt bla bla allt det där, men det är som att min hjärna inte bryr sig det minsta. Den vill ha cigg och den vill ha det nu! Är det detta som kallas berondehjärna?

Det värsta är ju att jag inte alls tycker att det är äckligt. Jag skäms över att säga det men jag älskar att röka. Det är liksom en sån där favoritgrej som vid vissa tillfällen bara är så gott. Tillfredsställande. En kall vinterkväll. En vårdag i solväggen. Efter att svalkande sommarbad.

Överallt ser jag folk som röker, jag andas in röklukt och så fort jag ska handla vill min hjärna att jag ska köpa ett paket mentolcigg. Jag kan väl inte vara ensam om detta? Eller?

Just nu känns det som att det kommer vara omöjligt att stå emot i längden. Ni som vart rökfria länge, är ni fortfarande röksugna? Hur står ni emot? Jag vet att för vissa beroendepersoner (och jag är en solklar sådan!) så är det en livslånga kamp att sluta med vad man nu varit beroende av. Och nu är står liksom ingeting i vägen. Ingen graviditet. Inget ammande. Min kropp är min endast liksom. Förstår ni?

Jag vill verkligen inte uppmuntra till rökning, det vill jag förtydliga, men detta känns verkligen jobbigt! Hur gör man?

Veckans mat och stort tack!

Jag har fått så fin respons på mina två senaste inlägg om matångest. Tack till alla som läst och hört av sig. Verkligen ett viktigt ämne att prata om som berör många. Personligen har jag inga större problem med att vara öppen med saker som tycks svåra att prata om, jag kan skriva om det mesta utan att känna att jag delar med mig av för mycket, men vi är alla olika och har olika gränser.

De senaste dagarna har jag mer och mer känt en frihetskänsla. Vaknat och känt att, wow får äta vad jag vill till frukost. Jag är inte begränsad till ägg och bacon, utan är jag sugen på amerikanska pannkakor med lönnsirap så kommer jag äta det. Jag försker också att alla dagar faktiskt ÄTA frukost, för det har jag hoppat över många många gånger. Favoriten just nu är limpmackor stekta i massa smör med stekt lök och stekta ägg med lös gula. Mmums! Barnen älskar det också.

Jag har känt en annan typ av glädje i att planera veckans mat, och valt endast sånt som jag faktiskt är sugen på och inte mat som är ”tillåten”. Så här kommer veckans matsedel, hoppas ni finner den insirerande. Jag har en stor förkärlek till smör och vitlök, och det kanske märks. ALL mat blir godare av smör och vitlök.

  • Thailändskt stekt ris med kyckling. Jag använder morot, pak choi, salladslök, lime, vitlök, ljus soja och fisksås som smaksättare. Detta var en stor favorit när vi var i Thailand och det går ändå att få relativt likt smakmässigt här hemma.
  • Pasta med pesto och kyckling
  • Stekt karré, krossad potatis i ugn med smör och vitlök, beasås (pulvervarianten, för den har jag alltid tyckt varit godast och nu tänker jag äta den, pulver eller ej!).
  • Helstekt kyckling med vitlök och citron, ugnsrostade rotfrukter, sås baserat på stekskyn och grädde.
  • Broccolisoppa, hembakt bröd
  • Pasta med gräddig laxsås

Tack för mig!

När maten blir farlig

Tack för responsen på mitt förra inlägg. Jag vet att vi är många som lider av samma tankar och ångest kring maten och kroppen. Det är inte så konstigt när vi bombarderas av artiklar och inlägg om hur vi snabbt tappar 5 kg/får platt mage/vältränad rumpa. Instagram är fullt av bilder på tjejer med magrutor och rekordlåg fettprocent.

Samma dag jag publicerade mitt förra inlägg åkte Rasmus och köpte semlor till hela familjen. Tio minuter efter att semlan var uppäten hade Skövde Tidning samt Västgöta-bladet skrivit om hur mycket man behövde springa för att inte gå upp i vikt ”om man ätit en semla för mycket”. Vi var flera som kommenterade och de valde att ta bort artikeln (win!). Det går alltså göra skillnad.

För mig har det egentligen inte bara haft att göra med vikt att maten blivit svår. Jag har under många års tid grottat ner mig i hur olika mat påverkar kroppen. Hormoner och blodsocker framförallt. Fler och fler livsmedel skulle uteslutas. Socker, kolhydrater, sädesslag, gluten, gröna blad, nötter, frön, tomater, mejerier, tillsatser. Köttet skulle vara gräsbetat, närproducerat, ekologiskt. Halv/helfabrikat blev lika med döden och har ätits under stor ångest och med rädslan att bli sjuk. Allt skulle vara hemlagat, från grunden, gjort på rena råvaror. Njutningen och glädjen med mat har försvunnit mer och mer och det dåliga samvetet vuxit. När jag ätit något ”dåligt” har jag endast kunnat tänka på skadan jag gjort på min kropp utan att förstå att det varit mina tankar som varit den verkliga faran i det här fallet.

Denna typen av mat har varit extra svår. Fryspommes, färdigpanerad fisk, sås som inte är hemlagad.

Det pratas om hälsa överallt, vi blir överösta av råd om vad vi ska äta och inte äta för att vara friska. Men när detta resulterar i ångest blir det aldrig postitivt. Det är inte värt det.

Sen är vi olika såklart. Det är inte alla som tränar och äter ”bra” som drabbas av ätstörda tankar. Men jag har insett att jag gjort det och nu krävs en förändring.

Kram på er

Att lida av matångest

Detta är ett inlägg jag tvekat inför att skriva. Dels för att det känns ganska utelämnande och för att jag är liksom mitt i det. Samtidigt ser jag fler och fler prata om ämnet och belyser problemet. Jag pratar om matångest. Hälsoångest. Kroppsångest. Ätstörningsproblematik om jag får kalla det så.

Jag har sedan 2012 ätit lchf i perioder. Jag började pga problem med magen men upptäckte snabbt att jag tappade vikt enkelt med den kosten. Sedan blev jag vegetarian, och efter ännu en tid åt jag vegansk mat. När jag inte mådde bra av det återgick jag till lchf, sedan till ”normalkost”, sedan tillbaka igen. Snurr snurr. Detta har gjort att jag alltid sett på olika typer av mat som dålig, ohälsosam, förbjuden. Vilken denna mat var varierade, ett år var det kött, sedan kolhydrater. Det har gjort att min inställning till mat och ätande blivit mer och mer problematisk.

Sedan Algot föddes har det liksom eskalerat. Jag ville komma i form (vad nu det betydde), mådde dåligt av att se bilder på mig själv efter graviditeten när jag vägde mer. Jag tog det kanske för långt och nyår mellan 2018-2019 gav jag mig själv nyårslöftet att jag skulle äta strikt lchf, träna, börja fasta och en gång för alla skaffa magrutor. Träningen gick sådär och maten likaså. Men ångesten. Den stannade. Jag kunde ha ångest i tre dagar för att jag åt en potatis till middagen, eller chips på fredagskvällen. Inte en måltid har gått utan att den förknippats med att ha lyckats eller misslyckats. Maten har blivit alltmer laddad och jag har stått och gråtit framför en öppen kyl för att jag inte vetat vad jag ska tillåta mig själv att äta.

Denna bilden tog jag strax efter nyår förra året. Tyckte jag var för tjock och ville träna mig i form.

Det har gått så långt att jag knappt känner mig bekväm med känslan att vara mätt. Jag äter. Sedan får jag ångest. Går och lägger mig och ångrar allt jag ätit. Tänker att jag ska lyckas bättre imorgon. Tänker på att det snart är sommar och jag har fortfarande inga magrutor. Hur sjukt är inte det här? Hur hamnade jag här ens?

I lördags skulle vi till badhus med barnen och jag stod hemma och grät innan för att jag kände mig så obekväm i min kropp. Vem skulle ens döma mig? Min man älskar mig. Mina barn bryr sig inte om ifall min mage är degig eller min rumpa har celluliter. Jag vet inte vem jag tänker ska godkänna mig.

Detta nyår gjorde jag tvärtom. Jag lovade mig själv att INTE utesluta någon typ mat. Inte läsa innehållsförteckningar. Inte begränsa mig själv. Jag har insett att jag inte kan det för jag är på en farlig väg mot något som kanske blir ännu värre än det är nu. Jag älskar att laga mat, jag älskar (egentligen) att äta och jag vill kunna göra det utan skam och ånger. Det har gått…sådär. Tankarna finns där hela tiden. Att jag inte borde äta pasta eller de där goda stekta äggmackorna. Jag tar en måltid i taget just nu.

Vi är många som lider av världens sjuka hälsoideal och jag vill inte föra över detta på mina egna barn. Nej. Jag vägrar. Jag har tagit bort alla triggande konton på instagram. Inget mer lchf eller magrutor för mig. Jag vill ha en sommar där jag fokuserar på att njuta och ha roligt med min man och mina barn och inte tänka på hur min mage ser ut.

Det ger mig ångest

Jag skrev i mitt förra inlägg om att vi hade magsjuka. Ingen i familjen slapp undan. Den var utdragen för flera och mängden tvätt som tvättades under den veckan var enorm. Rasmus var hemma från jobbet hela veckan och jag kunde inte heller jobba. Som om inte magsjuka var nog så är två av barnen återigen sjuka med hög feber och hosta. Rasmus har ryggskott, jag har en inflammation i ögonen efersom jag slarvar med att ta ur linserna. Detta gör att jag inte kan köra bil pga att jag inte ser något, jag känner mig begränsad och det gör ont. Jag vet knappt när jag sov senast och nu väntar en veckas sportlov ensam med barnen. Detta mina vänner, är en perfekt källa för min ångest att frodas i.

Så idag mår jag inte bra. Jag har ett tryck över bröstet, det kryper i kroppen av och gråter till och från. Jag har dåligt tålamod och vill bara gå och lägga mig. Att jag har PMS också gör det verkligen inte bättre. Jag får panik av tanken att jag ska roa barnen på dagarna en hel vecka. Det kanske låter konstigt. Men efter de här åren hemma, där perioder varit oerhört tuffa psykiskt för mig, så är det skitjobbigt. De små är för små för sportlovsaktiviteter som Valle kan gå på, jag vet liksom inte vad vi ska göra. Jag tycker det är svårt att åka iväg på grejer ensam med alla tre barnen, det blir oftast bara bråkigt, därför gillar jag vardag med skola och jobb. Detta i sin tur ger dåligt samvete, jag känner mig som en dålig mamma, och det ökar ångesten ännu mer. Det känns som att alla andra är supermammor som hittar på roliga saker utan problem, åker omkring på mysiga utflykter, bakar tillsammans utan bråk, som inte skäller på sina barn, eller gråter av vanmakt för att en dag känns oändligt lång. Är det bara jag som har det så?

Jag har iallafall testat min kamera i skogen och på barnen. Klurar på funktioner och trix. Det är skoj, jag har tusen idéer på ställen där jag vill fota. Nu ska jag hjälpa Algot som diskar, eller jag menar, häller vatten i hela köket.

Björk

skog

Algot