Lär känna mig- 14 frågor och svar

Vem är du? Jag heter Natalie Ragnarsson, är 30 år och bor i Tidaholm.

Familj? Gift med Rasmus och vi har tre barn; Valdemar 6 år, Maja 4 år och Algot som fyller två år nu.

Vad har du gjort idag? Gick upp 6.30 och hjälpte Valdemar att bli färdig till skolan. 7.10 gick vi ut till skolbussen. Efter det har jag krånglat med dator och telefon, försökt föra över bilder som inte vill fungera. Ätit äggfrukost och skrivit detta inlägg!

Vilken är din favoritårstid? Vår och höst. Våren för att det känns som att livet återvänder, både i mig själv och i världen omkring mig. Hösten för att jag då ofta har panik på sommarens värme som får mig att känns mig instängd i mig själv. Hösten gör att jag kan andas och känner mig lätt och fri. Tycker överlag att sommar är sjukt överskattad (för varmt och noll rutiner)  och vintern är för lång och mörk.

IMG_3555

Chips eller godis? Chips! Estrellas grill- eller dillchips alla dagar i veckan (eller alltså, jag äter det inte alla dagar iveckan, men ni fattar). Jag skulle vilja räkna ut hur många kilo chips jag ätit under min livstid. Eller kanske inte förresten…

Vad gör du när ingen ser? Barnen är ju alltid runt mig så de ser och hör ALLT jag gör. Men jag sjunger och dansar. Med inlevelse. SÅ imponerad av mig själv ibland, jag är grym.

Vad är din favoritmat? Potatis, kött och en god sås. Går att variera i oändlighet och är alltid gott. Men mer preciserat: Kokt potatis, stekt fläskkarré och en gräddig sås gjord på stekskyn.

Favoritbok? Bibeln såklart! Den bok jag skulle rekommenadera alla att läsa! Men när det gäller skönlitteratur så älskar jag svenska kriminalromaner, speciellt Camilla Läckbergs böcker. ÄLSKAR även Johan Theorins böcker om Allvaret som utspelar sig på Öland. Svenska böcker har ofta en känslig ton som tilltalar mig, svårt att sätta fingret på.

Vad vill du jobba med? Min största dröm är att bli författare. Jag skulle vilja leva på mitt skrivande och drömmer just nu om att skriva en bok. All form av media egentligen tycker jag är intressant, speciellt youtube som just nu exploderar av möjligheter. Är inne igen på att starta upp min youtube-kanal som jag trevade med i början av förra året. Kanske lite annan inriktning, vi får se. Mitt huvud är sprängfyllt av idéer om både det ena och andra just nu. Det är ju vad jag drömmer om, det jag skulle tycka var absolut roligast att ha som yrke.

Vem är din idol?  Jesus. Såklart! Alltid nummer ett! Annars är det återigen Camilla Läckberg. Sjukt imponerad av hennes historia. Hon har verkligen börjat på noll och arbetat sig upp, många gånger ensam, med småbarn och allt. Om ni inte satt er in i hennes författarresa, gör det, kolla gärna på hennes avsnitt av Stjärnorna på Slottet.

Vad lyssnar du på nu? Poddar. Älskar poddar. Just nu är favoriterna Momsplaining med Knivlisa och hejhejvardag- Lousie. Väldigt underhållande för mig som småbarnsmamma, jag skrattar HÖGT! Jag lyssnar även på en äldre podd med Denise Rudberg och Mikaela Bley (författare) som heter Första Glaset. Podden är från 2018, men den funkar absolut att lyssna på fortfarande. jag är så sugen på att läsa deras böcker.

Morgon- eller kvällsmänniska? Trots att jag HATAR att gå upp när klockan ringer så älskar jag de första tidiga timmarna på dagen. Alla timmar innan lunch är mina absolut mest produktiva. Att gå ut i kylig luft vid 7 på morgonen kan vara bland det bästa jag vet! På kvällen är jag oftast så trött och bara ränner runt och flyttar på saker känns det som. Panikstädar för jag hatar att vakna till stök.

Vad ångrar du mest? Mitt största ånger är solklart att jag valde fel gymnasieprogram av fel anledning. Jag kom in på Mediaprogrammet i Skövde, jag var väldigt intresserad av radio just då, men även att skriva som alltid varit mitt stora intresse. MEN! Jag valde att gå Barn- och Fritid för att en av mina kompisar skulle gå där och det kändes tryggare. Rädslan att börja ett gymnasie i en annan stad, i en klass där jag inte kände någon, tog överhanden. Ångrade mig direkt ska jag säga och typ pratade mig igenom lektionerna i gymnasiet pga totalt ointresse. Jag kan typ gråta över detta än idag, för det har ju påverkat resten av mitt liv.

Vad gör du för att må bra? Just nu jobbar jag mycket med att vara snäll mot mig själv. Jag sliter med en del matångest som inte är nyttig och kämpar varje dag med att INTE begränsa mig själv utan att njuta av både mat och matlagning. Sen har jag börjat att ta längre promenader när jag lämnat Maja på förskolan, vilket är tre dagar i veckan. Med Algot i vagnen går jag utmed Tidan och ut på grusvägar, bort från människor och andas in den stillhet som finns där. Jag älskar att gå ensam, ibland i tystnad, ibland med podd i hörlurarna. Det ger mig MASSA energi och ren livsglädje. Att gå till kyrkan och lyssna på lovsång, be och träffa goda vänner som delar min tro är också något som får mig att må riktigt bra.

Det var lite om mig, är det något annat ni skulle vilja fråga mig om? Kommentera gärna i så fall.

Att sätta regler för våra barn

För ett par dagar sedan lyssnade jag på en podd och en intervju med Katrin Zytomierska. Hon är ju rätt kontroversiell och det finns mycket jag inte håller med henne i. Men det var ett ämne hon gick in i där jag kände att det kunde varit mina egna ord.

Hon berättade om ett föräldramöte hon varit med på där vissa av föräldrarna i klassen klagade för att de inte hade kontroll på vad deras barn gjorde på telefonen och datorn, och att det blev så mycket tjafs angående vilka spel de fick använda sig av osv. Detta var barn i 8-årsåldern och föräldrarna ifråga hade svårt att gå in i en konflikt med sina egna barn och lät de göra lite som de ville.

Katrin förklarade sina egna regler och tyckte det var självklart att de är vi som föräldrar som bestämmer hur mycket våra barn använder skärmar och vad som tillåts att göra med dessa. Hennes barn har inte sociala medier och får inte spela några typer av våldsspel. Hon blev chockad av de andras mjäkighet och att barnen bestämde, inte tvärtom.

Detta är precis hur vi resonerar hemma. Våra barn har inte tillgång till telefon eller dator. Vi har en surfplatta till dem, men den används sällan. De kollar på barnprogram och youtube men vi har fjärrkontrollen och bestämmer HELT vad som visas här hemma.

Det tjatades ett tag om Fortnite ”för alla andra får ju”, men det är ett solklart nej för oss. Det är 12-årsgräns, och det av en anledning. Våra barn kan inte hantera våldsamma program eller spel, det speglas direkt i deras lek och språk. Nu vet de vad som gäller och det tas inte ens upp längre, det är liksom en icke-fråga numer. Vi har ett Nintendo Wii och spelar Super Mario och sportspel. De tycker det är jättekul, vi kan göra det tillsammans, win-win för alla inblandade.

Just att många anser det vara svårt att sätta gränser för vad deras barn får eller inte får göra förstår jag inte. Vi har våra regler, och det är vad som gäller i vår familj. Barnen bestämmer inte, det gör vi. De finner sig ofta snabbt i vad som gäller, så länge vi håller fast vid vad vi bestämt. Jag vet inte om jag låter högfärdig, det är inte meningen i så fall, men varför tycker många föräldrar att det är svårt att bestämma över sina barn och sitt hem? Varför fattas beslut utefter vad andra får göra?

Samma sak gäller Halloween, som ÄNTLIGEN är över. Vi som kristna föräldrar tar helt avstånd från detta. Vi klär inte ut oss, vi pyntar inte, vi går inte bus eller godis. Visst, barnen har ifrågasatt, och vi förklarar för dem varför denna ”högtid” inte firas här hemma. Såklart att det blir tjatigt ett par veckor när ”alla andra gööööör”, det är på alla barnprogram och i alla höstlovsaktiviteter. Men har de lidit? Nej, verkligen inte. Vi har gjort annat skoj. Har de känt sig utanför? Kanske. Men som kristna kommer vi alltid att vara lite utanför resten av samhället. Många ser oss som konstiga, vi gör vissa saker annorlunda här hemma. Måste det vara dåligt? Det tror jag verkligen inte. Vårt jobb som föräldrar är att stärka våra barn, lära dem att stå upp för det de tror på, att inte bara följa med strömmen. Allt som ses som kul är inte bra för oss. Tyvärr. Och då måste vi som föräldrar vara förebilder i en del situationer.

nohalloween

Lite flummigt inlägg kanske, men hur tänker ni kring detta? Hur sätter ni regler i er familj? Ju äldre barnen blir blir detta mer aktuellt känner jag!

Guds frid!

Ibland går jag sönder

Är det meningen att det ska vara såhär? Motigt. Trasigt. Stundtals förtvivlat. Livets upp och ner tar andan ur mig emellanåt. Lämnar mig med en känsla att inte orka. Med tre små barn som fötts ganska tätt är tröttheten som en ständig skugga. Att aldrig få sova en hel natt. Bli väckt tidigare än vanligt när jag naivt trott att en sovmorgon kunde blivit verklighet. Tid som inte finns för att rå om mitt egna. Gnälliga barn, gnällig man och ett gnälligt jag.

Sen finns de där andra stunderna. När barnen är sams, dansar och skrattar. Sitter koncentrerade vid bordet och jobbar i sina pysselböcker. Bygger tågbana på golvet framför tv:n. Ett litet barn som lägger sina händer om mina kinder och lämnar en blöt puss på min mun. Säger att de älskar mig. Vi bakar bullar och äter fjorton stycken bara för att det var gott. Två vuxna som ser varandra, och bryr sig om.

Kontrasterna blir skarpa. En dag lagas lammfärsbiffar med rosmarin, limetzatziki och ugnsrostade rotfrukter. Sen blir det snabbmakaroner och färdiga köttbullar både till lunch och middag. Två dagar i rad.

Det är ändå så att de ljusa stunderna ger tillräckligt mycket energi för att uthärda de mörka, trista. Men däremellan går jag sönder. Och det får jag. Inser jag. Det kanske är så för alla. Bara att det inte syns. Men jag har svårt att inte visa. Bär känslorna utanpå. Då är det fint att ha vänner som kramar om, erbjuder sin hjälp, ber för oss. Som försöker laga små bitar av det trasiga.

Jag heter Natalie och jag är beroende!

Då var det dags igen. Lägga undan telefonen. Radera appar. Koppla ner och koppla bort. Jag gjorde detta ett par månader i våras och det var så oerhört befriande. Att bara vara i mitt eget liv, ingen annanstans.

Jag har så lätt att virra bort mig. Försvinna in i en längtan om något annat. Där hjärnan går på högvarv och aldrig slappnar av, tankarna far hit och dit och jag fastnar i otacksamhet och känslan av att vara fel i livet. Jag vill helt plötsligt flytta, jag är rastlös, uttråkad, besviken. Sömnen blir lidande, barnen blir lidande av en mamma som inte är riktigt närvarande, äktenskapet blir lidande av två vuxna som hellre spenderar tid med telefonen än med varandra. Det blir den bistra och fula sanningen. Mellan tre och fyra timmar om dagen. I telefonen. Bortkastade. En enkel flykt från sin egen verklighet in i en värld av falska möjligheter. Det dåliga samvetet gnager, ger en bister smak till vardagen.

Men helt plötsligt tar det stopp! Min hjärna skriker i panik att jag ska stanna upp. Andas. Bli stilla en liten stund. Det viskar i mig att det som är viktigt redan finns precis just här. Nu. I vårt lilla röda hus. I min Bibel som legat oöppnad alltför länge. I min familj. Precis. Just. Här.

Gud vill att jag ska söka Honom först. I stillhet. Att allt annat är sekundärt. Jag blir påmind om varför vi flyttade hit. Vad vi har blivit givna. Vad för liv vi vill ge våra barn. Han har åter kallat på min uppmärksamhet, vill att den ska riktas åt rätt håll. Inte på det yttre. Utan på det inre. Bibeln säger att vi inte ska sätta vårt hopp till det som är förgängligt.

Jag vill skriva och läsa. Leka, baka, äta, skratta, älska, kramas, andas. Leva. Sitta tyst och stilla en stund. Låta det rastlösa rinna av mig. Hösten är tillåtande på det sättet, att den inbjuder till lugn. Eftertanke. Det är okej att sakta ner. Att bara vara. Den ställer inga krav. Och det är precis vad jag behöver just nu.

Så blev jag fri från självhat

Ända sedan väldigt ung ålder har jag lidit av dålig självkänsla. Jag började skolan ett år tidigare än mina klasskompisar och har alltså varit yngre än de andra. Kunskapsmässigt gjorde det ingen skillnad, jag har alltid haft ett rätt bra läshuvud. Men att jag var yngre OCH en ganska kort och liten tjej har jag känt varit till min nackdel många gånger.

Jag vet inte om det bara satt i mitt huvud men jag hade alltid känslan av att inte nå upp till de andras nivå. Känslan av att vara mindre (och också mindre viktig) gjorde att jag var osäker på mig själv. Jag har alltid varit lilla Natalie, vars åsikter inte räknats. I alla fall har jag alltid trott det.

Att med denna dåliga självbild sedan leva ett liv med mycket fest, alkohol och allt vad det för med sig, gjorde inte saken bättre. För varje gång jag gjorde bort mig sjönk jag lägre i mina egna ögon. Jag sökte förtvivlat bekräftelse hos andra människor, trodde att det var vad andra tyckte om mig som räknades. Andras bild av mig blev min egen. Och tvärtom. Min egen bild av mig själv blev till slut vad andra såg. Runt, runt i en enda mörk gegga. Jag tappade all självrespekt och lät mig trampas på och utnyttjas.

kors

När jag sedan blev frälst och läste min Bibel gjorde jag en fantastisk upptäckt: det var inte vad andra tyckte om mig som avgjorde mitt värde. Det var inte ens vad jag SJÄLV tyckte om mig som var viktigt. Den som satte mitt värde var Gud. Han skapade mig, han kände mig redan i magen. Han har följt mig hela vägen, längtat efter att jag ska ta hans hand, och lita på Honom. Han förlät mig alla mina felsteg, tvättade mig ren från all den smuts jag dragit på mig genom åren och gjorde mig ny.

Hos Gud är jag trygg och oavsett vad jag själv eller andra tycker om mig älskar Han mig. I det kan jag vila och finna tröst.

”33 Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. 34 Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss. 35 Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? 36 Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. 37 Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. 38 Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, 39 höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 8:33-39)