Att sätta regler för våra barn

För ett par dagar sedan lyssnade jag på en podd och en intervju med Katrin Zytomierska. Hon är ju rätt kontroversiell och det finns mycket jag inte håller med henne i. Men det var ett ämne hon gick in i där jag kände att det kunde varit mina egna ord.

Hon berättade om ett föräldramöte hon varit med på där vissa av föräldrarna i klassen klagade för att de inte hade kontroll på vad deras barn gjorde på telefonen och datorn, och att det blev så mycket tjafs angående vilka spel de fick använda sig av osv. Detta var barn i 8-årsåldern och föräldrarna ifråga hade svårt att gå in i en konflikt med sina egna barn och lät de göra lite som de ville.

Katrin förklarade sina egna regler och tyckte det var självklart att de är vi som föräldrar som bestämmer hur mycket våra barn använder skärmar och vad som tillåts att göra med dessa. Hennes barn har inte sociala medier och får inte spela några typer av våldsspel. Hon blev chockad av de andras mjäkighet och att barnen bestämde, inte tvärtom.

Detta är precis hur vi resonerar hemma. Våra barn har inte tillgång till telefon eller dator. Vi har en surfplatta till dem, men den används sällan. De kollar på barnprogram och youtube men vi har fjärrkontrollen och bestämmer HELT vad som visas här hemma.

Det tjatades ett tag om Fortnite ”för alla andra får ju”, men det är ett solklart nej för oss. Det är 12-årsgräns, och det av en anledning. Våra barn kan inte hantera våldsamma program eller spel, det speglas direkt i deras lek och språk. Nu vet de vad som gäller och det tas inte ens upp längre, det är liksom en icke-fråga numer. Vi har ett Nintendo Wii och spelar Super Mario och sportspel. De tycker det är jättekul, vi kan göra det tillsammans, win-win för alla inblandade.

Just att många anser det vara svårt att sätta gränser för vad deras barn får eller inte får göra förstår jag inte. Vi har våra regler, och det är vad som gäller i vår familj. Barnen bestämmer inte, det gör vi. De finner sig ofta snabbt i vad som gäller, så länge vi håller fast vid vad vi bestämt. Jag vet inte om jag låter högfärdig, det är inte meningen i så fall, men varför tycker många föräldrar att det är svårt att bestämma över sina barn och sitt hem? Varför fattas beslut utefter vad andra får göra?

Samma sak gäller Halloween, som ÄNTLIGEN är över. Vi som kristna föräldrar tar helt avstånd från detta. Vi klär inte ut oss, vi pyntar inte, vi går inte bus eller godis. Visst, barnen har ifrågasatt, och vi förklarar för dem varför denna ”högtid” inte firas här hemma. Såklart att det blir tjatigt ett par veckor när ”alla andra gööööör”, det är på alla barnprogram och i alla höstlovsaktiviteter. Men har de lidit? Nej, verkligen inte. Vi har gjort annat skoj. Har de känt sig utanför? Kanske. Men som kristna kommer vi alltid att vara lite utanför resten av samhället. Många ser oss som konstiga, vi gör vissa saker annorlunda här hemma. Måste det vara dåligt? Det tror jag verkligen inte. Vårt jobb som föräldrar är att stärka våra barn, lära dem att stå upp för det de tror på, att inte bara följa med strömmen. Allt som ses som kul är inte bra för oss. Tyvärr. Och då måste vi som föräldrar vara förebilder i en del situationer.

nohalloween

Lite flummigt inlägg kanske, men hur tänker ni kring detta? Hur sätter ni regler i er familj? Ju äldre barnen blir blir detta mer aktuellt känner jag!

Guds frid!

Ibland går jag sönder

Är det meningen att det ska vara såhär? Motigt. Trasigt. Stundtals förtvivlat. Livets upp och ner tar andan ur mig emellanåt. Lämnar mig med en känsla att inte orka. Med tre små barn som fötts ganska tätt är tröttheten som en ständig skugga. Att aldrig få sova en hel natt. Bli väckt tidigare än vanligt när jag naivt trott att en sovmorgon kunde blivit verklighet. Tid som inte finns för att rå om mitt egna. Gnälliga barn, gnällig man och ett gnälligt jag.

Sen finns de där andra stunderna. När barnen är sams, dansar och skrattar. Sitter koncentrerade vid bordet och jobbar i sina pysselböcker. Bygger tågbana på golvet framför tv:n. Ett litet barn som lägger sina händer om mina kinder och lämnar en blöt puss på min mun. Säger att de älskar mig. Vi bakar bullar och äter fjorton stycken bara för att det var gott. Två vuxna som ser varandra, och bryr sig om.

Kontrasterna blir skarpa. En dag lagas lammfärsbiffar med rosmarin, limetzatziki och ugnsrostade rotfrukter. Sen blir det snabbmakaroner och färdiga köttbullar både till lunch och middag. Två dagar i rad.

Det är ändå så att de ljusa stunderna ger tillräckligt mycket energi för att uthärda de mörka, trista. Men däremellan går jag sönder. Och det får jag. Inser jag. Det kanske är så för alla. Bara att det inte syns. Men jag har svårt att inte visa. Bär känslorna utanpå. Då är det fint att ha vänner som kramar om, erbjuder sin hjälp, ber för oss. Som försöker laga små bitar av det trasiga.

Jag heter Natalie och jag är beroende!

Då var det dags igen. Lägga undan telefonen. Radera appar. Koppla ner och koppla bort. Jag gjorde detta ett par månader i våras och det var så oerhört befriande. Att bara vara i mitt eget liv, ingen annanstans.

Jag har så lätt att virra bort mig. Försvinna in i en längtan om något annat. Där hjärnan går på högvarv och aldrig slappnar av, tankarna far hit och dit och jag fastnar i otacksamhet och känslan av att vara fel i livet. Jag vill helt plötsligt flytta, jag är rastlös, uttråkad, besviken. Sömnen blir lidande, barnen blir lidande av en mamma som inte är riktigt närvarande, äktenskapet blir lidande av två vuxna som hellre spenderar tid med telefonen än med varandra. Det blir den bistra och fula sanningen. Mellan tre och fyra timmar om dagen. I telefonen. Bortkastade. En enkel flykt från sin egen verklighet in i en värld av falska möjligheter. Det dåliga samvetet gnager, ger en bister smak till vardagen.

Men helt plötsligt tar det stopp! Min hjärna skriker i panik att jag ska stanna upp. Andas. Bli stilla en liten stund. Det viskar i mig att det som är viktigt redan finns precis just här. Nu. I vårt lilla röda hus. I min Bibel som legat oöppnad alltför länge. I min familj. Precis. Just. Här.

Gud vill att jag ska söka Honom först. I stillhet. Att allt annat är sekundärt. Jag blir påmind om varför vi flyttade hit. Vad vi har blivit givna. Vad för liv vi vill ge våra barn. Han har åter kallat på min uppmärksamhet, vill att den ska riktas åt rätt håll. Inte på det yttre. Utan på det inre. Bibeln säger att vi inte ska sätta vårt hopp till det som är förgängligt.

Jag vill skriva och läsa. Leka, baka, äta, skratta, älska, kramas, andas. Leva. Sitta tyst och stilla en stund. Låta det rastlösa rinna av mig. Hösten är tillåtande på det sättet, att den inbjuder till lugn. Eftertanke. Det är okej att sakta ner. Att bara vara. Den ställer inga krav. Och det är precis vad jag behöver just nu.

Så blev jag fri från självhat

Ända sedan väldigt ung ålder har jag lidit av dålig självkänsla. Jag började skolan ett år tidigare än mina klasskompisar och har alltså varit yngre än de andra. Kunskapsmässigt gjorde det ingen skillnad, jag har alltid haft ett rätt bra läshuvud. Men att jag var yngre OCH en ganska kort och liten tjej har jag känt varit till min nackdel många gånger.

Jag vet inte om det bara satt i mitt huvud men jag hade alltid känslan av att inte nå upp till de andras nivå. Känslan av att vara mindre (och också mindre viktig) gjorde att jag var osäker på mig själv. Jag har alltid varit lilla Natalie, vars åsikter inte räknats. I alla fall har jag alltid trott det.

Att med denna dåliga självbild sedan leva ett liv med mycket fest, alkohol och allt vad det för med sig, gjorde inte saken bättre. För varje gång jag gjorde bort mig sjönk jag lägre i mina egna ögon. Jag sökte förtvivlat bekräftelse hos andra människor, trodde att det var vad andra tyckte om mig som räknades. Andras bild av mig blev min egen. Och tvärtom. Min egen bild av mig själv blev till slut vad andra såg. Runt, runt i en enda mörk gegga. Jag tappade all självrespekt och lät mig trampas på och utnyttjas.

kors

När jag sedan blev frälst och läste min Bibel gjorde jag en fantastisk upptäckt: det var inte vad andra tyckte om mig som avgjorde mitt värde. Det var inte ens vad jag SJÄLV tyckte om mig som var viktigt. Den som satte mitt värde var Gud. Han skapade mig, han kände mig redan i magen. Han har följt mig hela vägen, längtat efter att jag ska ta hans hand, och lita på Honom. Han förlät mig alla mina felsteg, tvättade mig ren från all den smuts jag dragit på mig genom åren och gjorde mig ny.

Hos Gud är jag trygg och oavsett vad jag själv eller andra tycker om mig älskar Han mig. I det kan jag vila och finna tröst.

”33 Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. 34 Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss. 35 Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? 36 Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. 37 Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. 38 Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, 39 höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 8:33-39)

Hemliga drömmar

Jag antar att alla har sådana där livsdrömmar som de längtar efter innerst inne men kanske inte vågar uttala högt av rädsla för att bli dömda, kanske skrattade åt. Det kan vara vad man egentligen vill arbeta med, vart man vill bo, eller bara hur ens liv ska se ut.

Jag är 30 år och har hela mitt arbetsliv ( ja, alltså i 12 år) jobbat i butik samt pluggat handel. Det är ju för att jag tycker att det är roligt. Väldigt roligt. Jag känner mig trygg i den rollen.

cropped-heaven-1.jpg

Men innerst inne, långt därinne, ligger drömmar och lurar. Mitt innersta har nog alltid velat skriva. Jag har bloggat sen man kunde börja skriva dagboksinlägg på lunarstorm, för att sedan gå över till Facebook och till sist starta min egen blogg. Det har handlat om mitt liv innan barn, mitt liv som gravid, mitt liv som mamma. Jag har skrivit reseblogg för ettannatliv.se och om mitt kristna liv för helapingsten.se.

Just nu är det min tro som är i fokus för det är vad jag känner att jag vill nå ut med. Och jag vill skriva mer. Mycket mer. De där drömmarna långt därinne drar mig mot att bli skribent av något slag. Jag skäms inte för att säga det. Jag tror att det är en gåva jag fått och att det är så Gud vill använda mig.

I mitt förra inlägg skrev jag om Missionsbefallningen, och den kan man följa på olika sätt. Jag har valt att göra det i skriftform. Genom min blogg. Just här.