Vecka 33 – en helt ny (ond) fas

Idag gick jag in i gravidvecka 33 (!!). Och det, mina vänner, det känns. Förra måndagen gick jag en långpromenad på ca 4 km. Idag? Svårt att ta mig mellan rummen här hemma. Jag har väldigt mycket förvärkar, som gör ganska ont. Foglossningen kom tillbaka. Allt har liksom stegrat bara de sista dagarna. Jag vet inte om det beror på att det inte många veckor kvar eller om jag överansträngt mig för vi håller på att flyttpackar.

Det är dags att ha koll på barnvakter inför förlossningen, packa BB-väska, prata med barnen. Veckorna går så snabbt och helt plötsligt behöver vi rusa in. Algot föddes efter knappt 50 minuter på förlossningen, jag fattade inte ens att jag hade värkar för det var helt annorlunda mot de andra två barnen. Jag hade som mensvärk hela natten innan som kom och gick. Inget i ryggen eller magen för övrigt. Åkte mest in för säkerhets skull. Först på parkeringen utanför sjukhuset fick jag förlossningsvärkar och var i princip helt öppen när vi kom in i ett undersökningsrum.

Så den här gången har min barnmorska sagt att vi inte ska tveka, utan hellre åka in en gång för mycket vid minsta känning. Därför känner jag mig lite orolig när jag har onda förvärkar eftersom jag inte vet vad jag ska förvänta mig den här gången.

Iallafall. På fredag får vi nycklarna till huset! Jippi. Äntligen. Det är sista dagarna att packa nu, och jag känner mig stressad. Kan liksom inte göra så hemskt mycket som är för ansträngande. Barnen packar upp det jag packar ner. Jag försöker organisera så gott det går. Att vika ihop flyttlådor är värst. Kan ju inte böja mig? 😂 och alla smågrejer? Som man inte vet om man ska spara eller slänga? Just nu prioriterar jag kläder och kök. Får se om jag kan resa mig från stolen och fortsätta.

Jag ÄLSKAR att flytta! Packa upp i ett nytt hem. Första natten. Vakna första morgonen och äta frukost bland flyttlådor. Lära känna ett nytt ställe. Underbart.

Vad tycker ni om att flytta? 😍

Att vara för personlig- en styrka eller svaghet?

Jag har funderat på en sak. Med det här att vara personlig. På bloggen, på instagram, i konversationer. Att öppna upp sitt inre. Sin smärta, sin glädje, sina drömmar.

Jag är en person som avskyr kallprat mer än vad jag avskyr getost. Det vill säga mycket. Att befinna mig i en situation med en person jag inte känner så väl, där samtalet bara berör ytliga saker och som i värsta fall INTE flyter på. Nej men snälla bespara mig smärtan. För jag skulle hellre tugga på glas.

Det är intressant hur olika vi är. Jag har inga problem med att berätta högst personliga saker för typ vem som helst. Förstår inte meningen med att tala tyst om vissa saker. Jag har gråtit öppet på fruktavdelningen i rusningstrafik när jag jobbade på Ica. För att livet just då var svårt och jag träffade en släkting som frågade hur jag mådde. Flera gånger ska tilläggas. Kan, utan att kanske tänka mig för, öppna upp mig för kollegor eller bekanta i ett vanligt samtal. Skriva inlägg på bloggen om saker som är svåra. Men frågan är ju om detta är positivt eller negativt?

Jag hinner oftast inte ens reflektera över sånt. Det mesta sker på infall. En typ av impulsivitet jag inte riktigt kan styra över. det liksom bara bubblar ur mig. Jag är helt klart mer känslostyrd än vad jag är rationell och därför kan en människa får ta del av information om mig de inte frågat efter.

Vad tycker ni? Är det bra eller dåligt att vara öppen och personlig? Det enda jag vet är att när jag skriver åt det personliga hållet är det SÅ många mer som läser än om jag skriver om lite mer alldagliga grejer.

Sörjer förlorade år- önskar att jag gjort annorlunda

Jag fyllde 33 år i förrgår. Det är ju…vuxet liksom. Åren tickar på. Och ju mer åren går desto mer gräver jag i mitt förflutna. Det är så mycket jag önskar jag gjort annorlunda, så många saker jag sörjer att det blev som det blev. Att jag inte hade kunskapen att göra på något annat sätt. För vem vet hur livet sett ut nu om man omprioriterat i sin ungdom?

Nej det ändrar såklart ingenting att älta. Men reflektion är bra. Det ger en lärdom och chansen att förändra. Och förändrat har jag gjort. Ganska så mycket.

Ler men mådde piss

Det jag sörjer mest är hur jag levde under min tonår och åren innan vi fick barn. Att jag aldrig såg ett samband med min livsstil och hur dåligt jag faktiskt mådde. År med ångest och depressioner. År jag känner nu att jag bara slösade bort. På skit helt ärligt. Som satte min självkänsla i botten. Jag liksom bara…följde med.

Sorgen över att jag inte såg ett samband mellan alkohol fredag+ lördag, cigaretter, skräpmat, avsaknaden av fysisk träning och vad allt det gjorde med mitt psykiska mående. Att umgås med människor som var rent skadliga för min självkänsla, och att inte ha verktygen för att säga nej och stopp.

Jag vet ju nu. Vad jag behöver för att må bra. Träningen är SÅ viktig och jag är så glad att jag upptäckte det. Minimalt med alkohol, koffein och nikotin. Frisk luft, natur. Sömn. Men jag kan ändå lite känna att det är försent. Jag får aldrig tillbaka de där åren, åren som hade kunnat sätta ribban för min framtid. Och jag vill visa mina barn en annan väg.

Men det finns fler saker som behövs: Jag står just nu och ska söka en egen adhd-utredning. Jag tycker inte det är något man behöver tala tyst om (om man inte vill såklart). Nej, man ska inte sätta diagnos på sig själv, men helt ärligt. Jag prickar in varenda liten grej när det kommer till just adhd och tjejer. Från tidig skolålder till nu när jag är vuxen. Det skulle kunna förklara så mycket. Att jag inte klarat skolan, mer än precis på gränsen. Hur jag drömt mig/sovit mig igenom högstadiet/gymnasiet/högskola. Allt eftersom jag inte kunnat hålla något som helst fokus, förutom på det jag tycker är superintressant. Detta har gjort att jag alltid känt mig så fruktansvärt korkad. Att jag måste vara dum som inte fattar det alla andra verkar förstå. Hur det inte hjälpt att bara plugga LITE TILL. Det gör inte underverk med ens självkänsla, det kan jag tala om.

Hur min hjärna sprutar tusentals idéer men ut kommer…typ ingenting. Och det lämnar mig ofta med en sån jävla vanmakt. Att inte klara av att påbörja eller fullfölja saker. Det finns SÅ mycket jag vill göra. Och jag VILL verkligen få verktygen att klara det.

Jag är hittills ändå glad att jag hittade träningen, för det är ett underbart hjälpmedel. Jag längtar tills bebisen kommer och jag kan sätta igång att röra på mig igen.

Så, varsågoda för att ni får ta del av min röriga hjärna! Trevlig helg 😂

En längtan

Känner ni också våren? Att få vakna tidigt av att solen lyser in genom fönstret. Fåglarna utanför. Torr mark. Barnen som cyklar. Kinder som svider av solstrålar och vindar som fortfarande är kalla. Fräknar som sprider sig på små barnnäsor. Smutsiga små händer och tunnare jackor.

Om två veckor flyttar vi in i huset. Och jag ser så mycket fram emot att få välkomna våren i en trädgård som grönskar, där vi kan sitta ute och fika i vårt eget lilla paradis. Öppna en dörr och kliva rakt ut på baksidan, som bara är vår. Slippa vägen med den tunga trafiken där vi bor nu. Lägga picknickfilt i gräset och äta hembakta kakor. Hänga tvätt utomhus, SOM jag saknat det.

Jag drömmer fortfarande om ett hönshus. Och eftersom vi har lite skog på baksidan så finns absolut möjligheten. Det är ju fler här i Madängsholm som har höns trots att det är ett samhälle. Tänk att få gå ut om mornarna, mata sina små hönor och plocka färska ägg i vackra färger.

Om ni har erfarenhet av ha höns trots att ni inte bor på landet får ni gärna komma med tips och råd!! 🐓

Ja, längtan. Den vaknar i samma takt som naturen. Varje år!

Konstiga cravings?

Man har ju hört många gravida som blivit sugna på så sjuka grejer. Lera, jord, asfalt osv. Jag läste att det finns forskning som visar att det beror på att kroppen lider brist på något/några näringsämnen och det låter absolut logiskt. Det gör det inte mindre jobbigt att gå runt och vilja äta helt orimliga grejer, som betong eller…plast.

Själv har jag haft likadant med alla barn: isbitar. Från och med vecka 25 och fram till barnet föds. Jag vill borsta tänderna HÅRT med stark tandkräm. Sen fyller jag upp ett glas med iskallt vatten. Lägger i isbitar direkt så de spricker lite. Sen… äter jag upp dom. Vill gärna bita av där de redan spruckit. Det är kallt, hårt, knastrigt och det GODASTE jag vet just nu. Finns det inte is i frysen blir jag galen. Åhh jag blir sugen bara jag skriver om det 😬 Just att tugga på is kan höra ihop med brist på B12!

Sen är det dofter. Doften av källare och garage, gärna bensin. Jag vill liksom ÄTA doften. Men det går ju inte. Så jag får andas in det så djupt jag kan (inte bensin alltså, men när jag går ner i källaren). Detta fattar jag INTE var det kommer ifrån? Så jävla ologiskt?!

Har ni haft någon konstig craving?