Posttraumatisk föräldraledighet aka VAB

Att mina föräldraledigheter varit tunga är ingenting jag hymlar med. Jag försöker att inte skämmas över att jag inte var den där fräscha bebismamman jag drömde om att bli, eller att jag nästan fick kämpa livet ur mig för att klara av de perioderna i livet. Och jag överdriver inte. Det var typ med livet som insats. Eller i alla fall min psykiska hälsa. De gånger jag orkade dra igång exempelvis ett bullbak med barnen slutade det ofta i tårar pga barns fina oförmåga att 1.samarbeta och 2. följa instruktioner. Kanske också pga 1. mitt obefintliga tålamod och 2. att jag verkligen inte gillar att baka….och 3. min ehh, oförmåga att följa instruktioner. Men mest var det barnens fel. Jag lovar. (OBS ironi).

Nu har det gått ett tag sedan jag började jobba igen och jag anser mig fungera normalt i vardagen. Jag älskar att jobba, jag har sällan ångest, vardagslivet flyter på (hyfsat) problemfritt om vi jämför med hur det var för ett år sedan. JobbNatalie arbetar bäst under ganska hög stress och får energi när det händer mycket runtomkring (därav min kärlek till att jobba dagarna innan jul tex). Privata Natalie – not so much.

I alla fall. Så var det detta med VAB och att jag själv är hostig. I Covid-tider. Dessa underbara tider vi befinner oss i. Första dagen går bra. Andra dagen går också hyfsat bra. Tredje dagen börjar det knaka. Och vi är idag inne på dag fyra. Låt mig säga att det inte varit underbart. Inte jättedåligt heller. Egentligen. Barnen är lugna, nöjda och sams. Men i mitt huvud spökar det. Det är som att min hjärna inte kan skilja på tillfällig isolering och tiden som inte tycktes ha ett slut (alltså föräldraledig hemma med flera barn vintertid med otaliga sjukdomar som avlöste varandra).

Den slungas tillbaka och inne i mitt huvud börjar en röd varningslampa blinka och signalerar FARA FARA. Och stressymptomen kommer som ett brev på posten. Utan att jag logiskt kan tänka bort dem. Trycket över bröstet. Gråten som vill ut. Känslan av total hopplöshet och behovet att fly. Ångestkänslor. Lätt till irritation. Tunnelseende. Det är verkligen intressant. Och fruktansvärt såklart. Jag inser ju att detta är något som säkerligen går att bli hjälpt med.

Jag har kört ett tema där vi varvar tv, platta, telefon. Ritstund. Popcorn. Tillbaka till tv, platta, telefon. Gärna samtidigt. Ja, det hjälper att behålla lugnet här hemma. Och ja, de kanske hade svårt att somna igår till följd av minimal utomhusluft och fysisk aktivitet. Jag lever i stunden kan man säga. Carpe Diem. Mindfulness.se

Men är detta ett fenomen? Kan hjärnan fungera såhär? Kommentera gärna om ni har några bra funderingar eller svar 🙂

Är bloggandet på väg att dö?

Här sitter jag vid köksbordet i strumpbyxor och flötigt hår, har precis lämnat in ett covid-test pga förkyld, och funderar återigen på vad som ska hända i livet. Kan ni känna igen er i det där när hjärnan sprutar idéer, den kreativa delen lever sitt eget liv, men det är så svårt att gå från tanke till handling?

Det är jag i nu. Det är så många saker jag vill göra, men hur ska jag få det från huvudet ut genom fingrarna? Var ska jag börja? Min hjärna startar upp projekt åt mig, jag hinner knappt med, men i slutändan blir det inget annat än besvikelse att jag aldrig kom till skott. Och såhär kan jag känna igen att det alltid är för mig efter nyår. Det är något med att våren kommer närmare som gör att det börja leva mer i mitt inre. Det är som att min hjärna är ett körsbärsträd och idéerna knoppar som bara väller fram i takt med att dagarna blir ljusare. Och jag slits emellan frustration och förväntan.

Jag vill skriva, läsa böcker, fota, filma och fortsätta med youtube, plugga. Utvecklas och bli bättre. Lära mig nya saker. Mitt huvud skriker åt mig att BARA GÖRA NÅGOT. Något jag tycker är roligt. Som jag inspireras av. Som är något annat än att koka makaroner, plocka upp smutsiga kläder från golvet och tömma diskmaskinen. Men alltför ofta är tiden som kan ägnas åt egna intressen nästan obefintlig. När barnen väl somnat är klockan närmare 22 och valet står liksom mellan att hinna/orka duscha, äta, umgås med partner, hämta tvätt i tvättstugan osv i all oändlighet. Och just det, lägga sig i tid skulle ju prioriteras också. För att liksom orka med nästa dag.

Just det där med youtube är något som kliat i mig ända sen jag började lite smått 2019. Jag fortsatte inte för jag hade ingen dator att redigera i, ingen bra kamera och egentligen ingen idé vad jag ville med det. Jag blev inte nöjd med det jag gjorde. Nu har jag mer tekniska möjligheter att ta upp det igen och jag tycker det verkar så roligt när jag ser andra vlogga exempelvis. Jag bara känner: DET DÄR VILL JAG OCKSÅ GÖRA!

Och sen tänker jag på den här stackars bloggen. Det sägs ju att bloggen är död, nu är det rörlig media som gäller. Vad känner ni? Kanske kan jag göra både och?

Nu skriker barnen att de är hungriga. Räcker det inte att de åt igår? Ska de ha mat idag också? Skoja. Typ.