Vad vill du bli när du blir stor?

När jag var liten drömde jag om att bli skådespelerska. Jag kollade samma film om och om igen och lärde mig alla repliker med exakt rätt tonläge och uttal. Fantiserade om hur jag själv stod framför kameran, levde mig in i känslan av att spela en roll. När jag blev lite äldre och började läsa mycket var drömmen stället att bli författare. Jag har flera ”romaner” sparade. Skrivna för hand och omslaget har jag ritat själv. Det är tydligt när jag läser dem nu hur inspirerad jag var av det jag då läste. Tvillingarna, Kitty och Vi Fem. Hur jag jobbade med gestaltning av både karaktärer och miljö.

På högstadiet praoade jag en vecka på en morgontidning i stan och fick till och med skriva ett eget reportage eller artikel. När jag sedan skulle söka gymnasielinje var mitt första val Media i Skövde. Jag ville bli journalist. Och jag kom in! Men min låga självkänsla stoppade mig, min rädsla för att börja en skola i en annan stad, med människor jag inte kände, gjorde att jag gick en linje jag hade noll intresse för. Det gjorde att jag plågade mig igenom tre års studier med mediokra betyg som resultat.

Men de där drömmarna, de finns kvar. Att få vara kreativ. Skriva. Fotografera. Utvecklas och bli bättre. Det låter ju bara så hopplöst pretentiöst. Att vilja skapa någonting. Men det lämnar en stor frustration. Att inte få utlopp för det där som finns på insidan. När tiden inte finns för ens egna intressen. För vardagen äter upp allting. Med små barn och två arbetande vuxna som alla slåss för att få sin del av den lilla lilla tid som blir över efter alla måsten.

Just nu drömmer jag om att i framtiden få arbeta för mig själv och vara min egen chef. Har tankar på att försöka tenta av en gammal kurs i bokföring jag aldrig klarade när jag läste till Butikschef för 8 år sedan. Kanske läsa lite företagande. Ta små steg mot den där drömmen som aldrig tycks slockna.

Vad drömde ni om när ni var små? Fler som drömmer om att driva eget företag? Och vad vill ni i så fall göra?

Det tröstande i en grå november

Många är de som inte tycker om den månad vi är i nu. Den är grå. Kall. Tråkig. De vackra höstfärgerna försvinner alltmer för varje dag som går, och vinterns kommande mörker gör sig påmint på ett ganska otrevligt sätt. Löven ligger som en brungrå sörja utmed vägkanter och trädgårdar. Men jag kan ändå inte låta bli att känna en tröst i allt det tråkiga.

För ett år sedan var jag fortfarande föräldraledig med Algot. Flera dagar i veckan, efter jag lämnat Maja på förskolan, gick jag en promenad. Algot i vagnen, podd i öronen. Jag lämnade samhället, gick ut på en grusväg som kantas av röda stugor och hästhagar. Och jag fann något så härligt i de där promenaderna. Stillheten runtomkring. Kylan. Det nakna, ganska fula. Det var som att det speglade min egen sinnesstämning. Som att naturen runtomkring visade förståelse för det grådassiga som rörde sig inom mig. Som att den sa att det är okej. På något konstigt vis gav det inspiration.

Och jag känner samma sak i år. Idag gick jag samma promenad. I samma typ av väder. Med samma grå känsla på insidan. Men en lust väcks ändå till liv. En lust att förändra något. Att skriva mer. Att växa. Utvecklas. Fundera på framtiden.

Hur känner ni? Gilla eller ogilla november?