Varför är jag aldrig nöjd?

En sak som alltid jagat mig är känslan av att aldrig kunna vara nöjd där jag är. I vem jag är, vad jag gör, vart jag bor. Vill alltid vidare, någon annanstans. Till något nytt. En inre rastlöshet som lämnar mig med känslan att inte känna mig hemma.

Jag har velat bo i storstad, sedan vill jag till landet, odla grönsaker och ha hönor. Men när jag väl har chansen att göra det så är det inte roligt och jag vill flytta igen.

Jag börjar blogga, börjar skriva en bok, fotografera, blir vegan, sedan äter jag strikt lchf. Ingenting blir klart. Far runt i livet utan egentligen riktning. Och jag är trött. Så jävla trött. Varför är jag aldrig nöjd? Vad är det som gör att jag alltid ska vidare till något nytt? Mitt inre får aldrig vila. Det finns så mycket därinne som jag aldrig får utlopp för och lämnar mig enormt frustrerad. Jag känner mig nästan jagad.

Detta funkar ju dåligt när man är mitt i småbarnslivet och ett livspussel som tar all vaken tid, där sömnbristen fortfarande är stor och bristen på tid ännu större.

Det senaste har jag återigen känt en stor sorg att vi lämnade Alingsås. Där jag verkligen kände mig hemma och vi trivdes. Jag har gråtit och känt att det var så dumt. Att säga upp sig från ett fast jobb, flytta från ett bra område i en stad som har alla möjligheter. För nu är det för sent. Chansen är förbi. Bostadsköerna är långa, huspriserna för höga. Barnen har börjat skolan och har kompisar och kan inte ryckas upp. Och jag vet inte varför det gör så ont? Som att jag aldrig mer får komma hem. Jag förstår det inte ens själv.

Jag känner mig stressad att verkligen LEVA. Inte bara vara vid liv. Utan att leva. På riktigt. Njuta. Lära mig nya saker. Se nya ställen. Samtidigt blir inget gjort. Dagarna går. Mindre tid att leva för varje dag som går. Jag vill bara SKRIKA.

Hur gör de som är nöjda där de är? Finns ni ens?