Att lida av matångest

Detta är ett inlägg jag tvekat inför att skriva. Dels för att det känns ganska utelämnande och för att jag är liksom mitt i det. Samtidigt ser jag fler och fler prata om ämnet och belyser problemet. Jag pratar om matångest. Hälsoångest. Kroppsångest. Ätstörningsproblematik om jag får kalla det så.

Jag har sedan 2012 ätit lchf i perioder. Jag började pga problem med magen men upptäckte snabbt att jag tappade vikt enkelt med den kosten. Sedan blev jag vegetarian, och efter ännu en tid åt jag vegansk mat. När jag inte mådde bra av det återgick jag till lchf, sedan till ”normalkost”, sedan tillbaka igen. Snurr snurr. Detta har gjort att jag alltid sett på olika typer av mat som dålig, ohälsosam, förbjuden. Vilken denna mat var varierade, ett år var det kött, sedan kolhydrater. Det har gjort att min inställning till mat och ätande blivit mer och mer problematisk.

Sedan Algot föddes har det liksom eskalerat. Jag ville komma i form (vad nu det betydde), mådde dåligt av att se bilder på mig själv efter graviditeten när jag vägde mer. Jag tog det kanske för långt och nyår mellan 2018-2019 gav jag mig själv nyårslöftet att jag skulle äta strikt lchf, träna, börja fasta och en gång för alla skaffa magrutor. Träningen gick sådär och maten likaså. Men ångesten. Den stannade. Jag kunde ha ångest i tre dagar för att jag åt en potatis till middagen, eller chips på fredagskvällen. Inte en måltid har gått utan att den förknippats med att ha lyckats eller misslyckats. Maten har blivit alltmer laddad och jag har stått och gråtit framför en öppen kyl för att jag inte vetat vad jag ska tillåta mig själv att äta.

Denna bilden tog jag strax efter nyår förra året. Tyckte jag var för tjock och ville träna mig i form.

Det har gått så långt att jag knappt känner mig bekväm med känslan att vara mätt. Jag äter. Sedan får jag ångest. Går och lägger mig och ångrar allt jag ätit. Tänker att jag ska lyckas bättre imorgon. Tänker på att det snart är sommar och jag har fortfarande inga magrutor. Hur sjukt är inte det här? Hur hamnade jag här ens?

I lördags skulle vi till badhus med barnen och jag stod hemma och grät innan för att jag kände mig så obekväm i min kropp. Vem skulle ens döma mig? Min man älskar mig. Mina barn bryr sig inte om ifall min mage är degig eller min rumpa har celluliter. Jag vet inte vem jag tänker ska godkänna mig.

Detta nyår gjorde jag tvärtom. Jag lovade mig själv att INTE utesluta någon typ mat. Inte läsa innehållsförteckningar. Inte begränsa mig själv. Jag har insett att jag inte kan det för jag är på en farlig väg mot något som kanske blir ännu värre än det är nu. Jag älskar att laga mat, jag älskar (egentligen) att äta och jag vill kunna göra det utan skam och ånger. Det har gått…sådär. Tankarna finns där hela tiden. Att jag inte borde äta pasta eller de där goda stekta äggmackorna. Jag tar en måltid i taget just nu.

Vi är många som lider av världens sjuka hälsoideal och jag vill inte föra över detta på mina egna barn. Nej. Jag vägrar. Jag har tagit bort alla triggande konton på instagram. Inget mer lchf eller magrutor för mig. Jag vill ha en sommar där jag fokuserar på att njuta och ha roligt med min man och mina barn och inte tänka på hur min mage ser ut.

3 reaktioner till “Att lida av matångest”

    1. Det är sådär jag ser ut liksom, även nu. Men känt att det alltid går att få smalare mage, mer tränad rumpa, fastare lår, mer tonade armar osv osv i all oändlighet… 😵 Att i många år studera sig själv i spegeln med kritisk blick gör en skev till slut 🙁

      Gilla

Lämna ett svar till nataliemariasophie Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s