När maten blir farlig

Tack för responsen på mitt förra inlägg. Jag vet att vi är många som lider av samma tankar och ångest kring maten och kroppen. Det är inte så konstigt när vi bombarderas av artiklar och inlägg om hur vi snabbt tappar 5 kg/får platt mage/vältränad rumpa. Instagram är fullt av bilder på tjejer med magrutor och rekordlåg fettprocent.

Samma dag jag publicerade mitt förra inlägg åkte Rasmus och köpte semlor till hela familjen. Tio minuter efter att semlan var uppäten hade Skövde Tidning samt Västgöta-bladet skrivit om hur mycket man behövde springa för att inte gå upp i vikt ”om man ätit en semla för mycket”. Vi var flera som kommenterade och de valde att ta bort artikeln (win!). Det går alltså göra skillnad.

För mig har det egentligen inte bara haft att göra med vikt att maten blivit svår. Jag har under många års tid grottat ner mig i hur olika mat påverkar kroppen. Hormoner och blodsocker framförallt. Fler och fler livsmedel skulle uteslutas. Socker, kolhydrater, sädesslag, gluten, gröna blad, nötter, frön, tomater, mejerier, tillsatser. Köttet skulle vara gräsbetat, närproducerat, ekologiskt. Halv/helfabrikat blev lika med döden och har ätits under stor ångest och med rädslan att bli sjuk. Allt skulle vara hemlagat, från grunden, gjort på rena råvaror. Njutningen och glädjen med mat har försvunnit mer och mer och det dåliga samvetet vuxit. När jag ätit något ”dåligt” har jag endast kunnat tänka på skadan jag gjort på min kropp utan att förstå att det varit mina tankar som varit den verkliga faran i det här fallet.

Denna typen av mat har varit extra svår. Fryspommes, färdigpanerad fisk, sås som inte är hemlagad.

Det pratas om hälsa överallt, vi blir överösta av råd om vad vi ska äta och inte äta för att vara friska. Men när detta resulterar i ångest blir det aldrig postitivt. Det är inte värt det.

Sen är vi olika såklart. Det är inte alla som tränar och äter ”bra” som drabbas av ätstörda tankar. Men jag har insett att jag gjort det och nu krävs en förändring.

Kram på er

Att lida av matångest

Detta är ett inlägg jag tvekat inför att skriva. Dels för att det känns ganska utelämnande och för att jag är liksom mitt i det. Samtidigt ser jag fler och fler prata om ämnet och belyser problemet. Jag pratar om matångest. Hälsoångest. Kroppsångest. Ätstörningsproblematik om jag får kalla det så.

Jag har sedan 2012 ätit lchf i perioder. Jag började pga problem med magen men upptäckte snabbt att jag tappade vikt enkelt med den kosten. Sedan blev jag vegetarian, och efter ännu en tid åt jag vegansk mat. När jag inte mådde bra av det återgick jag till lchf, sedan till ”normalkost”, sedan tillbaka igen. Snurr snurr. Detta har gjort att jag alltid sett på olika typer av mat som dålig, ohälsosam, förbjuden. Vilken denna mat var varierade, ett år var det kött, sedan kolhydrater. Det har gjort att min inställning till mat och ätande blivit mer och mer problematisk.

Sedan Algot föddes har det liksom eskalerat. Jag ville komma i form (vad nu det betydde), mådde dåligt av att se bilder på mig själv efter graviditeten när jag vägde mer. Jag tog det kanske för långt och nyår mellan 2018-2019 gav jag mig själv nyårslöftet att jag skulle äta strikt lchf, träna, börja fasta och en gång för alla skaffa magrutor. Träningen gick sådär och maten likaså. Men ångesten. Den stannade. Jag kunde ha ångest i tre dagar för att jag åt en potatis till middagen, eller chips på fredagskvällen. Inte en måltid har gått utan att den förknippats med att ha lyckats eller misslyckats. Maten har blivit alltmer laddad och jag har stått och gråtit framför en öppen kyl för att jag inte vetat vad jag ska tillåta mig själv att äta.

Denna bilden tog jag strax efter nyår förra året. Tyckte jag var för tjock och ville träna mig i form.

Det har gått så långt att jag knappt känner mig bekväm med känslan att vara mätt. Jag äter. Sedan får jag ångest. Går och lägger mig och ångrar allt jag ätit. Tänker att jag ska lyckas bättre imorgon. Tänker på att det snart är sommar och jag har fortfarande inga magrutor. Hur sjukt är inte det här? Hur hamnade jag här ens?

I lördags skulle vi till badhus med barnen och jag stod hemma och grät innan för att jag kände mig så obekväm i min kropp. Vem skulle ens döma mig? Min man älskar mig. Mina barn bryr sig inte om ifall min mage är degig eller min rumpa har celluliter. Jag vet inte vem jag tänker ska godkänna mig.

Detta nyår gjorde jag tvärtom. Jag lovade mig själv att INTE utesluta någon typ mat. Inte läsa innehållsförteckningar. Inte begränsa mig själv. Jag har insett att jag inte kan det för jag är på en farlig väg mot något som kanske blir ännu värre än det är nu. Jag älskar att laga mat, jag älskar (egentligen) att äta och jag vill kunna göra det utan skam och ånger. Det har gått…sådär. Tankarna finns där hela tiden. Att jag inte borde äta pasta eller de där goda stekta äggmackorna. Jag tar en måltid i taget just nu.

Vi är många som lider av världens sjuka hälsoideal och jag vill inte föra över detta på mina egna barn. Nej. Jag vägrar. Jag har tagit bort alla triggande konton på instagram. Inget mer lchf eller magrutor för mig. Jag vill ha en sommar där jag fokuserar på att njuta och ha roligt med min man och mina barn och inte tänka på hur min mage ser ut.

Det ger mig ångest

Jag skrev i mitt förra inlägg om att vi hade magsjuka. Ingen i familjen slapp undan. Den var utdragen för flera och mängden tvätt som tvättades under den veckan var enorm. Rasmus var hemma från jobbet hela veckan och jag kunde inte heller jobba. Som om inte magsjuka var nog så är två av barnen återigen sjuka med hög feber och hosta. Rasmus har ryggskott, jag har en inflammation i ögonen efersom jag slarvar med att ta ur linserna. Detta gör att jag inte kan köra bil pga att jag inte ser något, jag känner mig begränsad och det gör ont. Jag vet knappt när jag sov senast och nu väntar en veckas sportlov ensam med barnen. Detta mina vänner, är en perfekt källa för min ångest att frodas i.

Så idag mår jag inte bra. Jag har ett tryck över bröstet, det kryper i kroppen av och gråter till och från. Jag har dåligt tålamod och vill bara gå och lägga mig. Att jag har PMS också gör det verkligen inte bättre. Jag får panik av tanken att jag ska roa barnen på dagarna en hel vecka. Det kanske låter konstigt. Men efter de här åren hemma, där perioder varit oerhört tuffa psykiskt för mig, så är det skitjobbigt. De små är för små för sportlovsaktiviteter som Valle kan gå på, jag vet liksom inte vad vi ska göra. Jag tycker det är svårt att åka iväg på grejer ensam med alla tre barnen, det blir oftast bara bråkigt, därför gillar jag vardag med skola och jobb. Detta i sin tur ger dåligt samvete, jag känner mig som en dålig mamma, och det ökar ångesten ännu mer. Det känns som att alla andra är supermammor som hittar på roliga saker utan problem, åker omkring på mysiga utflykter, bakar tillsammans utan bråk, som inte skäller på sina barn, eller gråter av vanmakt för att en dag känns oändligt lång. Är det bara jag som har det så?

Jag har iallafall testat min kamera i skogen och på barnen. Klurar på funktioner och trix. Det är skoj, jag har tusen idéer på ställen där jag vill fota. Nu ska jag hjälpa Algot som diskar, eller jag menar, häller vatten i hela köket.

Tar det aldrig slut?

Vi har ju som sagt magsjuka i huset. Ett barn sjuk hela torsdagen. Andra barnet började spy natten till lördag och fortsatte resten av dagen och natten till idag. Tredje barnet insjuknar igår (lördag) eftermiddag. Nu när barnen äntligen slutat spy verkar turen (eller ja, oturen) ha kommit till mig. Vi vädrar, skurar, tvättar, bäddar rent alla sängar, tvättar händer i all oändlighet, tömmer spyhinkar, tröstar och tar om hand. Det värsta med magsjuka är ju att man kan bli smittad igen med samma virus så man vill ju desinfektera hela huset. Hemskt är det!

Till något roligare. Kameran har kommit och jag testade den för första gången igår. Jag behöver nog utbilda mig lite för att lära mig alla funktioner och knep, men det är ändå så himla roligt. Så bra kvalitet på både bilder och video.

Jag ser fram emot att lära mig mer och gräva ner mig i fotandets värld! Så, stay tuned för mer av den varan. Har du tips på bra fotoredigeringsprogram så hojta till!

Jag har ju också tänkt att fortsätta med youtube och att vlogga. Vi har ju ingen linjär tv längre utan streamar allt och det blir mycket youtube, både för barn och vuxna. Jag tycker det är ett roligt sätt att följa folks liv, inspireras, roas eller tipsas om saker. Ofta är det unga väldigt kreativa människor, och det är ett helt nytt sätt att hålla på med media egentligen, som inte kräver någon som helst utbildning om man är villig att lära sig på egen hand.

Kollar ni på youtube? Vad ser ni helst i så fall? 😀