Ibland går jag sönder

Är det meningen att det ska vara såhär? Motigt. Trasigt. Stundtals förtvivlat. Livets upp och ner tar andan ur mig emellanåt. Lämnar mig med en känsla att inte orka. Med tre små barn som fötts ganska tätt är tröttheten som en ständig skugga. Att aldrig få sova en hel natt. Bli väckt tidigare än vanligt när jag naivt trott att en sovmorgon kunde blivit verklighet. Tid som inte finns för att rå om mitt egna. Gnälliga barn, gnällig man och ett gnälligt jag.

Sen finns de där andra stunderna. När barnen är sams, dansar och skrattar. Sitter koncentrerade vid bordet och jobbar i sina pysselböcker. Bygger tågbana på golvet framför tv:n. Ett litet barn som lägger sina händer om mina kinder och lämnar en blöt puss på min mun. Säger att de älskar mig. Vi bakar bullar och äter fjorton stycken bara för att det var gott. Två vuxna som ser varandra, och bryr sig om.

Kontrasterna blir skarpa. En dag lagas lammfärsbiffar med rosmarin, limetzatziki och ugnsrostade rotfrukter. Sen blir det snabbmakaroner och färdiga köttbullar både till lunch och middag. Två dagar i rad.

Det är ändå så att de ljusa stunderna ger tillräckligt mycket energi för att uthärda de mörka, trista. Men däremellan går jag sönder. Och det får jag. Inser jag. Det kanske är så för alla. Bara att det inte syns. Men jag har svårt att inte visa. Bär känslorna utanpå. Då är det fint att ha vänner som kramar om, erbjuder sin hjälp, ber för oss. Som försöker laga små bitar av det trasiga.

Jag heter Natalie och jag är beroende!

Då var det dags igen. Lägga undan telefonen. Radera appar. Koppla ner och koppla bort. Jag gjorde detta ett par månader i våras och det var så oerhört befriande. Att bara vara i mitt eget liv, ingen annanstans.

Jag har så lätt att virra bort mig. Försvinna in i en längtan om något annat. Där hjärnan går på högvarv och aldrig slappnar av, tankarna far hit och dit och jag fastnar i otacksamhet och känslan av att vara fel i livet. Jag vill helt plötsligt flytta, jag är rastlös, uttråkad, besviken. Sömnen blir lidande, barnen blir lidande av en mamma som inte är riktigt närvarande, äktenskapet blir lidande av två vuxna som hellre spenderar tid med telefonen än med varandra. Det blir den bistra och fula sanningen. Mellan tre och fyra timmar om dagen. I telefonen. Bortkastade. En enkel flykt från sin egen verklighet in i en värld av falska möjligheter. Det dåliga samvetet gnager, ger en bister smak till vardagen.

Men helt plötsligt tar det stopp! Min hjärna skriker i panik att jag ska stanna upp. Andas. Bli stilla en liten stund. Det viskar i mig att det som är viktigt redan finns precis just här. Nu. I vårt lilla röda hus. I min Bibel som legat oöppnad alltför länge. I min familj. Precis. Just. Här.

Gud vill att jag ska söka Honom först. I stillhet. Att allt annat är sekundärt. Jag blir påmind om varför vi flyttade hit. Vad vi har blivit givna. Vad för liv vi vill ge våra barn. Han har åter kallat på min uppmärksamhet, vill att den ska riktas åt rätt håll. Inte på det yttre. Utan på det inre. Bibeln säger att vi inte ska sätta vårt hopp till det som är förgängligt.

Jag vill skriva och läsa. Leka, baka, äta, skratta, älska, kramas, andas. Leva. Sitta tyst och stilla en stund. Låta det rastlösa rinna av mig. Hösten är tillåtande på det sättet, att den inbjuder till lugn. Eftertanke. Det är okej att sakta ner. Att bara vara. Den ställer inga krav. Och det är precis vad jag behöver just nu.