Små tacksamma stunder

En vecka har gått ungefär sedan jag tog bort både facebook och instagram från min telefon. Jag vänjer mig oerhört fort med att inte scrolla på telefonen och efter bara ett par dagar saknar jag det inte ens.

Jag gjorde ju detta för att få en chans att sakta ner. Att vara mer närvarande i mina barn. Att gå och lägga mig på kvällen utan att ligga och kolla telefonen i sängen. Det fungerar bra. HJärnan har ställt om och det är skönt att inte veta vad alla andra gör hela tiden. Jag har faktiskt inte en aning om vad som hänt den senaste veckan.

Vädret har varit fint och vi har varit ute mycket. Jag grävde mig ett grönsaksland, kanske dumt placerat där lupiner slagit rot. Lupiner må vara en fin blomma, men det är faktiskt en invasiv art som vi bör bekämpa på grund av att den tar över och slår ut våra andra viktiga växter.

IMG_2043.JPG
Algot i en hög av torkat gräs

Jag tog fram spade och hacka. Grävde upp rot efter rot. Blev smutsig, jordig och svettig. Algot satt och grävde med sina små bebishänder. Maja inspekterade maskar och frågade tusen frågor. Barnen har lekt. Valle har försökt lära mig parkour, med stark betoning på försökt. Jag kan på min höjd hjula och stå på händer. Men vi har haft roligt. Fikat. Pratat. Bråkat mindre och ätit mängder av våfflor.

Och jag funderar då. Hade vi gjort detta om jag haft chansen att sitta och kolla min telefon? Om den lockat och dragit istället? Om mitt fokus legat på att dela bilder på sociala medier snarare än på stunden där och då med barnen?

Jag vet inte. Men det hade säkerligen tagit bort en del av glädjen och tacksamheten de stunderna förde med sig. Mina tankar hade varit längre bort och irritationen större.

Hur tänker ni andra om detta? Känner ni att sociala medier stör och tar fokus från stunden?

 

Pausar sociala medier

Den sista tiden har jag inte mått så bra. En del av min ångest är tillbaka, jag blir lätt stressad, gråter mycket och det mesta känns motigt och svårt. Jag är verkligen inte den mamman jag vill vara och som mina barn behöver. Helst av allt vill jag bara vila och känner rädsla inför mycket av utmaningarna i vardagen.

Fortsätt läsa Pausar sociala medier

Att känna lusten att skriva

Det har gått två dagar sedan jag fyllde 30 år. Ända sedan jag var liten har att läsa och skriva varit mina stora intressen. När jag kände mig ensam kunde jag öppna en av mina favoritböcker och känna gemenskap med karaktärerna. Böckerna gav mig tröst om jag var ledsen och om jag drabbades av hemlängtan långt borta gav de mig en känsla av trygghet och värme. Jag har ofta läst samma bok om och om igen, och ju fler gånger jag läst en bok ju mer trygghet har den gett mig. Som att krypa ner i sin varma gosiga säng efter en tuff dag. Hjärnan har fått vila i orden och meningarna den läst så många gånger tidigare. Som på autopilot.

Fortsätt läsa Att känna lusten att skriva