Ny kraft i Herren

Idag känner jag bara för att ropa ”Tack Jesus!” så det ekar från balkongen! Efter en tid där jag brottats med vissa saker och fokus legat på en del annat än Bibelläsning och bön så brinner det återigen i mig. Jag brinner efter att läsa, studera och lära mig mer, så oändligt mer. Jag längtar efter stark bön där Anden verkligen är närvarande och jag längtar efter att gå ut och evangelisera. Jag längtar efter att min människofruktan ska släppa och leva ut min tro fullt ut.
Jag vill bära mitt kors, verkligen bära det och följa Jesus. 

Det bubblar i mig av tacksamhet att få ha fina konversationer med en syster i tron, som verkligen stärker mig. Att äntligen känna att jag är en ny skapelse i Kristus, att mitt gamla jag är begravt med dopet, det får mig att vilja gråta. Av tacksamhet. Av ren och skär glädje. 

I några dagar har jag känt en stor sorg över all den ondska som härjar runt omkring oss. Den letar sig in i ens innersta. Men också en sorg över den ensamhet man som troende kan känna i världen. Att på något sätt stå utanför. För det gör vi, och det ska vi göra. Vi ska inte leva av denna världen. Den senaste tiden har jag läst mycket i Johannesevangeliet, och detta är från Johannes 15: 

18 Om världen hatar er, skall ni veta att den har hatat mig innan den hatat er. 19 Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er. 20 Kom ihåg vad jag har sagt: tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig, skall de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, skall de också bevara ert ord. 21 Men allt detta kommer de att göra mot er för mitt namns skull, därför att de inte känner honom som har sänt mig.

Vi som följer Jesus ska vara beredda på hårda tider. Att vi kommer bli förföljda, hånade och hatade. Jag är övertygad om att detta kommer eskalera i Sverige under den närmsta tiden. Jag ser det överallt, och vi ska nog på något sätt rusta oss för det. Gud har gjort mig uppmärksam på detta från början. Första Petrusbrevet 4 säger:

12 Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som hände er. 13 Gläd er i stället över att ni delar lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras.

Amen, och Gud välsigne er! 

En längtan bortom bruset

I många år har jag haft en längtan efter enkelhet. Var jag än bott, eller vad jag än gjort, så har den funnits där. Under ytan. Som ett starkt begär efter att inte begära. Eller hur ska jag förklara det?

Ofta har jag känt som att mina ägodelar kväver mig. Att jag lever ett liv som är på låtsas. Att jag har en stor tyngd över mig som kräver kräver kräver. Kräver att jag handlar nytt, tillgodoser påhittade behov som trender skapar och hänger med i världens snabba svängar. Så sitter jag där med två förråd med grejer vi inte använder, lådor fulla av ägodelar som är helt överflödiga, mängder av halvtrasiga leksaker som bara slängs omkring och trampas på.

Ett dåligt samvete över att vara medskyldig till att förstöra vår jord bubblar alltid inom mig. Jag vill bara skrika ”JAG VILL INTE VARA MED LÄNGRE!”, och fly ut i skogen, där det kanske är tyst. Där det luktar barr, mossa och jord. 

Efter att fått en Gudstro har detta vuxit sig starkare. Det står väldigt tydligt att vi ska ställa oss utanför den här världens begär och lockelser. Vi ska inte leva för att tjäna pengar och samla saker på hög. De enda vi ska tjäna är Gud och varandra. Det enda vi ska samla är goda gärningar och kärlekshandlingar. För mig är en av de största kärlekshandlingarna att ta hand om vår jord. Varenda påse med plast och sopor jag slänger gör nästan fysiskt ont och jag ber ofta Gud om förlåtelse för det. 

I den tid vi lever nu är det oerhört svårt att ställa sig utanför. I en värld av ständigt brus, där kommerciella intryck ständigt attackerar vårt sinne är det nästan omöjligt att stänga av omvärlden. Vi måste hela tiden rannsaka oss själva för att förstå varför vi vill ha något. Är det ett verkligt eller skapat behov? Ligger detta i linje med Guds vilja eller är det bara tillfälliga lockelser? Vi är indoktrinerade med att bekvämlighet är något att sträva efter, snarare än att skapa vårt eget. Vi kan köpa nästan allt, vi behöver bara tjäna pengar, sen löser sig resten. Allt vi gör idag är på bekostnad av andra människor. Vår bekvämlighet går före andra människors väl, vare sig vi är medvetna om det eller inte. 

Jag läser just nu en vacker bok som handlar om människor som flyttat ut på landet och lever ett liv i enkelhet. Ett par av dessa berättelser porträtterar kristna människor med en stark Gudstro, och de beskriver det så fint. Hur de känner ett ansvar att vårda jorden, hur närheten till Gud blir starkare när man stänger av allt som hela tiden stör. Många av dem lever helt utan elektrecitet, varmt vatten och moderna badrum. De odlar sin egen mat, brukar sin egen mark med de metoder man använde förr och gör i det stora hela väldigt litet avtryck på miljön. Allt de gör sker i respekt för Gud och naturen. Den har fått mig att gråta. Flera gånger. Och min längtan växer sig bara starkare. 

Bild från boken De fann vägen

När jag var barn så hade vi kanske inte ett överflöd av pengar och materiella saker, men vi hade något som jag värdesätter otroligt mycket högre: närvarande och trygga föräldrar, klätterträd, grönsaksland där vi fick äta fritt, hönor som gav oss färska ägg och skogar där vi kunde vara fria. Det vill jag ge till mina barn.