En längtan bortom bruset

I många år har jag haft en längtan efter enkelhet. Var jag än bott, eller vad jag än gjort, så har den funnits där. Under ytan. Som ett starkt begär efter att inte begära. Eller hur ska jag förklara det?

Ofta har jag känt som att mina ägodelar kväver mig. Att jag lever ett liv som är på låtsas. Att jag har en stor tyngd över mig som kräver kräver kräver. Kräver att jag handlar nytt, tillgodoser påhittade behov som trender skapar och hänger med i världens snabba svängar. Så sitter jag där med två förråd med grejer vi inte använder, lådor fulla av ägodelar som är helt överflödiga, mängder av halvtrasiga leksaker som bara slängs omkring och trampas på.

Ett dåligt samvete över att vara medskyldig till att förstöra vår jord bubblar alltid inom mig. Jag vill bara skrika ”JAG VILL INTE VARA MED LÄNGRE!”, och fly ut i skogen, där det kanske är tyst. Där det luktar barr, mossa och jord. 

Efter att fått en Gudstro har detta vuxit sig starkare. Det står väldigt tydligt att vi ska ställa oss utanför den här världens begär och lockelser. Vi ska inte leva för att tjäna pengar och samla saker på hög. De enda vi ska tjäna är Gud och varandra. Det enda vi ska samla är goda gärningar och kärlekshandlingar. För mig är en av de största kärlekshandlingarna att ta hand om vår jord. Varenda påse med plast och sopor jag slänger gör nästan fysiskt ont och jag ber ofta Gud om förlåtelse för det. 

I den tid vi lever nu är det oerhört svårt att ställa sig utanför. I en värld av ständigt brus, där kommerciella intryck ständigt attackerar vårt sinne är det nästan omöjligt att stänga av omvärlden. Vi måste hela tiden rannsaka oss själva för att förstå varför vi vill ha något. Är det ett verkligt eller skapat behov? Ligger detta i linje med Guds vilja eller är det bara tillfälliga lockelser? Vi är indoktrinerade med att bekvämlighet är något att sträva efter, snarare än att skapa vårt eget. Vi kan köpa nästan allt, vi behöver bara tjäna pengar, sen löser sig resten. Allt vi gör idag är på bekostnad av andra människor. Vår bekvämlighet går före andra människors väl, vare sig vi är medvetna om det eller inte. 

Jag läser just nu en vacker bok som handlar om människor som flyttat ut på landet och lever ett liv i enkelhet. Ett par av dessa berättelser porträtterar kristna människor med en stark Gudstro, och de beskriver det så fint. Hur de känner ett ansvar att vårda jorden, hur närheten till Gud blir starkare när man stänger av allt som hela tiden stör. Många av dem lever helt utan elektrecitet, varmt vatten och moderna badrum. De odlar sin egen mat, brukar sin egen mark med de metoder man använde förr och gör i det stora hela väldigt litet avtryck på miljön. Allt de gör sker i respekt för Gud och naturen. Den har fått mig att gråta. Flera gånger. Och min längtan växer sig bara starkare. 

Bild från boken De fann vägen

När jag var barn så hade vi kanske inte ett överflöd av pengar och materiella saker, men vi hade något som jag värdesätter otroligt mycket högre: närvarande och trygga föräldrar, klätterträd, grönsaksland där vi fick äta fritt, hönor som gav oss färska ägg och skogar där vi kunde vara fria. Det vill jag ge till mina barn.