Att bli förlåten


Det här en bild från min 20-årsfest. Det kan ju se roligt ut med grönt hår och sådär, men jag var så full att jag inte kunde stå på benen. Mina vänner fick hålla i mig för att jag inte skulle ramla omkull, och jag gjorde mig även osams med folk som stod mig nära. 

Den kvällen kan i mycket representera stora delar av min tonår, och även första åren efter jag fyllde tjugo. Jag drack. Nästan varje helg. Både fredag och lördag. 

Oftast var jag den som blev fullast och stannade längst. Hamnade i många olyckliga sitationer som kunde undvikits om jag varit nykter. Min känsla av självvärde sjönk lägre och lägre och det i sin tur gjorde att jag inte respekterade mig själv det minsta. 

Jag led i många år av social fobi, där jag hade svårt att gå hemifrån pga skam av något jag gjort på fyllan. Ångesten blev värre för varje år och jag fick ofta panikattacker. 

Jag har i många år försökt att förlåta mig själv för hur jag levde då. Jag har kämpat för att av egen kraft övervinna den ångest som satt så hårt. Men för varje gång jag misslyckats har den blivit värre. Jag har känt att jag varit värdelös som misslyckats. Jag har velat dö, eller i varje fall inte leva, allt för att slippa min ångest.

Alkoholen. Den vill jag aldrig mer konsumera. Så känner jag nu, och har känt länge. När jag tittar på mig själv på den bilden så inser jag hur mycket ont den gjort i mitt liv. Och gör i många andras, just nu. Det är en oerhört förgörande drog, som i detta samhället är helt normaliserad och okejad. 

En anledning till att jag nu tror på Gud är att han räddade mitt liv. Det var inte fören jag på riktigt gav upp min stolthet i att klara mig i denna världen ensam, som som vändningen kom. När jag började läsa Bibeln och förstod att allt jag gjort kan bli förlåtet. Att jag har ett värde och inte är dömd till ett liv i ångest. Att allt jag behövde göra var att förtrösta på Gud och be om hjälp. Allt jag behövde göra var att ge upp och ta den hand som hela tiden fanns utsträckt, att tacksamt ta emot den gåva som tron är. 

Stoltheten att jag skulle klara det själv, att jag var min egen Gud, höll på att ta livet av mig. Jag kunde lika gärna stoppat i mig alla tabletter läkaren skrev ut till mig i våras, och inte funnits idag. Men asken är oöppnad, orörd, för det fanns alltid en röst i mig som sa till mig att låta bli dem. 

Jesus sa: ”Salig är den som tror utan att ha sett” (Johannes 20:29). Jag behöver inga stora mirakel, eller vetenskapliga bevis, för att vara övertygad om Guds existens. Vad han gjort i mitt och många andras liv, det kan jag inte blunda för. Många är vi som blivit frälsta när vi varit på botten.