Att finna frid i tro

Av rädsla för vad människor runt omkring ska tycka och tänka har jag hittills valt att inte vara öppen med min relativt nyfunna tro. Som uppvuxen i ett ateist-hem och med ett kontaktnät där de allra flesta inte har en tro på Gud kan det vara svårt att kliva fram och säga: ”Hej, jag heter Natalie och jag är nyfrälst”. 

Men jag har också insett mer och mer att min tro är en stor del av mitt liv. Den måste få ta den plats den förtjänar. Den har förändrat mitt liv och raderat ut den ilska mot världen jag alltid burit på och smärtats av. Den har tagit bort min skam mot mitt tidigare liv som ätit upp mig innifrån. Alla fel jag gjort, alla människor jag talat illa om eller sårat. Alla destruktiva tankar och prestationsångest. Utseendefixering och osäkerhet. Famlat runt i mörker och drunknat i känslan av hopplöshet och oförstående för världens ondska. Ångest som nästan tagit mitt liv. Jag har stått på kanten där jag inte velat leva längre. 
Mot det mörkret och den smärtan har jag äntligen hittat en motpol. Och det är fantastiskt. Efter år där jag velat närma mig Gud, bett om svar, sedan ångrat mig av rädsla för vad andra ska tycka. Men nu är jag här. Och jag älskar det. Det är verkligen som att ha hittat hem!


Så, vad hände?
Jag har alltid sökt Gud, men när jag var yngre umgicks jag i kretsar där det i princip var otänkbart att vända om och ta den vägen. 

Fördomar har färgat min syn på den kristna tron och missförstånd om vad Bibeln egentligen säger har gjort att jag aldrig vågat ta i det. Kyrkans råa historia och utnyttjande av Bibeln har alla troende fått stå till svars för. Det är ett hårt klimat därute och jag vet av egen erfarenhet hur det pratas om kristna, hur det hånas, skrattas åt och dumförklaras. Jag har varit en av dem som talat så. Man vill inte vara målet för det hat som finns.

Men det var för ett par år sedan när jag lyssnade på Carolas låtar (bara det liksom) om Gud och Jesus som jag greps av en så stark känsla att jag började gråta. Ord om förlåtelse och nåd, av frid och kärlek, drabbade mitt hjärta och där började det på riktigt. 

Rasmus tyckte jag var knäpp som helt plöstligt snackade om att ”kan man bli troende kristen som vuxen?”. Jag läste andras vittnesbörd om hur deras liv förändrats när de blev frälsta. Men, av rädsla så backade jag och det rann ut i sanden. 

Ett år efter blev Rasmus frälst pang bom, så där som man kan läsa om men inte riktigt tror händer på riktigt. Då började vårt liv ändras på riktigt. Jag var emot det först ”för vad skulle folk säga!?”. Men det gjorde att min nyfikenhet väcktes ännu mer och jag köpte min egen Bibel. Jag sträckläste delar av Nya Testamentet medan jag maratonammade och det kändes rätt från början. Vägen jag sneglat på till och från låg plöstligt helt öppen för mig och det var bara att börja vandra. 

Självklart finns stunder av tvivel, när jag nästan valt att strunta i alltihop. Men, min tro växer sig starkare för varje dag, och jag kan inte se ett liv utan den. Det är svårt att sätta ord på känslorna det väcker. 

Allt jag vet är att jag har varit så djupt nere i ångest att jag gråtit rakt ut till Gud om hjälp, och hjälp har jag fått. Han är där och visar vägen och hjälper mig att bli en bättre människa. Jag har sett mirakel ske med människor som helt vänt om och blivit fria från ångest med hjälp av Jesus. Det är fint!