Vi måste prata om självmord

Om några dagar är det fyra år sedan min storebror dog. Efter många år av olika grader av missbruk och psykisk ohälsa valde han att ta sitt liv. Han blev 26 år och vi saknar honom varje dag. Vår familj är långt ifrån ensamma att sörja en nära anhörig som inte orkat leva längre, och jag önskar ingen den smärtan.

De senaste åren har jag märkt en skillnad i hur det pratas om självmord, mycket i och med olika organisationers arbete, som exempelvis suicidezero.se . Men vi måste prata ännu mer om det. År 2015 tog 1554 personer sina liv och varenda en av dem är en för mycket. 

Som jag nämnt tidigare i ett inlägg så har även jag lidit av psykisk ohälsa (och gör än i viss mån) i form av ångest och depressioner. Min första depression fick jag efter första barnet, mycket på grund av min brors dödsfall som inträffade bara veckor innan. Att kombinera hjärtskärande sorg med (ofta förväntad) lycka över bebis gjorde att jag föll djupt. 

Jag fick gå och prata med en kurator på BVC, men när jag nämnde att jag trodde jag fått en förlossningsdepression slogs det fort bort. Hon hävdade att mina känslor bottnade i sorg över min bror och trötthet av liten bebis. Samma reaktion fick jag av alla i min närvaro jag nämnde detta för, det pratades sorg, trötthet, ensamhet men ingen ville på riktigt ta i depressionsbiten. Detta gjorde att jag dels slutade gå hos min kurator och jag kände mig ännu mer ensam när ingen tog mig på allvar (jag tänker skriva mer om hur mina depressioner tog sig uttryck, men det får bli ett annat inlägg).

Det jag ville komma till idag är att ett viktigt steg i att bekämpa psykisk ohälsa och självmord är att PRATA OM DET. Skammen kring det måste bort. Vi får inte hamna i situationer, i exempelvis vården, där vi inte tas på allvar. Det måste också vara lättare att prata om det på sina arbetsplatser, och en stor del av hälsoarbetet bör kretsa kring detta och inte bara ergonomi och arbetstider. Vi måste kunna gå till våra chefer och säga ”Jag mår dåligt, jag behöver hjälp” utan att vara oroliga över att bli klassade som dåliga anställda eller att det på något sätt blir obekvämt. 

För är det något jag vet är att alldeles för många lider i tysthet och alldeles för många tar sina liv i ren desperation. Det är omöjligt att se på en person hur den mår, många kämpar ihjäl sig (bokstavligt talat) för att agera normalt när det känns som insidan håller på att gå sönder och allt är svart. Ångestkänslor kan vara så jävliga att döden känns befriande i jämförelse, även om man kanske inte alls vill dö egentligen. Man står bara inte ut.

Jag hade turen efter andra barnet att få en BVC-sköterska som blixtsnabbt agerade och fixade en läkartid samt psykologhjälp åt mig. Jag hade aldrig orkat att ringa och fixa detta själv i det tillståndet, men min sambo fick mig att inse att det inte fungerade som det var, jag behövde hjälp. Han tog över hemma och jag blev sjukskriven. 

Så, kommer någon till er och nämner att de inte mår bra, lyssna då och ta det på allvar. Fråga om du kan hjälpa eller bara vara en axel att gråta mot. Det kan vara livsviktigt. 

Jetlag och husman

Klockan är 04.07 och jag är fortfarande jetlaggad. Igår lyckades jag hålla mig vaken till 19.45 innan jag fick ge upp. 

Alla andra sover. Det är mörkt. Tyst. Jag slits mellan att försöka omsomna om och att gå upp och dricka kaffe, ensam. Har plöjt igenom instagram och facebook. Orkar inte tända lampa och läsa bok.

Okej, skoja, nu är Rasmus och Valle på toa helt plötsligt. Bara man tänker tanken på att göra något ifred så vaknar någon. Ska de somna igen? Jag väntar spänt. 

I alla fall. Jetlag. Nu får vi uppleva det åt andra hållet. Att kroppen är inställd på kväll när det inte ens är eftermiddag. Vid 17-tiden har hjärnan slutat fungera. När går det över? 

De första dagarna hemma har varit fantastiska. Det har druckits kaffe, ätits kaviarmackor med ägg och lagats husman. Vi planerar rumbyte och ommålning, bråkar inte (än), och barnen har fått tillbaka aptit på mat och sömn. Vi har röjt fram vinterkläder, rensat garderober på urvuxet och börjat fylla på kylskåpet. 

Leverpastejmacka på finporslinet.

Vår lägenhet känns som ett palats och vore jag en katt så hade jag spunnit konstant i två dagar. Jag har alltid varit en hemmakär människa som avskytt att sova borta. Har alltid älskat att komma hem oavsett kort eller lång tid borta. Ingen av oss mår bra utan rutiner eller sysselsättning. Jag börjar jobba på måndag och Rasmus ska vara föräldaledig till april. Det blir bra det här. 

Jaha, nu är klockan 04.54 och alla är vakna. Jag antar att vi får se oss besegrade av Jetlag ännu en gång. Tack och lov för kaffe.

Sista dagen. Imorgon tidigt går flyget hem. Till Kylan och fluffiga kuddar. 

I lördags tog vi nattåget från Chiang Mai i norr ner till Bangkok. En resa på tretton timmar. Det gick över förväntan.

Vi hade bokat varsin sovkupé som det gick att öppna upp emellan. Jag tyckte det var mysigt, Rasmus tyckte det kändes som en allmän toalett med säng. Kanske för att han hade kackerlackor i sitt handfat. 
Första timmen när det fortfarande var ljust satt vi och tittade ut på allt det gröna, men vid 19-tiden somnade barnen och strax efter somnade vi också. Det var en speciellt känsla att sova på tåget. Det skumpade, ryckte, gnisslade och tutade. Tågstandarden är inte riktigt som i Sverige kan vi konstatera, där tågen susar fram relativt mjukt och tyst. Och med inte riktigt menar jag totala motsatsen. MEN! Toaletten var en toalettsits och inte ett hål i golvet, alltid något. Det fanns till och med toalettpapper, lyx.

Just nu bor vi på ett hotell i som ligger avskillt från trafiken. Här är en grön trädgård, fontäner och en pool. Riktigt fint och avkopplande för att vara Bangkok. 

Valle förklarade igår hur resan hem skulle gå till. Först flyg lääänge till Norgland (vi mellanlandar i Finland, men okej), och där skulle vi tydligen stanna några veckor innan vi flyger till Sverige. Jag försökte förklara att vi bara skulle stanna en timma på flygplatsen, men nej, vi skulle bestämt stanna några veckor i Norgland.

På flyget hit för tre månader sen.

Allt är packat, klockan ställd på 04.45 och jag känner mig inte ens nervös för hemresan. Det ska bara bli skönt. Att komma hem till kaffe som går att dricka svart, och äta mat som innehåller potatis, grädde, smör och vitlök, vilket är det perfekta receptet på ren kärlek. Jag vill inte äta thaimat de närmsta tre åren, okej? 

Vi måste sluta döma andra

Jag är med i en offentlig facebook-grupp som rör saker i och runt Alingsås. För ett par dagar sen var det en kvinna som postat ett inlägg som gjorde mig så ledsen och arg. Det gick ut på att hon dagen innan varit i en lekpark där en annan mamma med sina två barn vistades. Inlägget var riktat till den andra mamman (utan namn dock) och handlade om hur hon skällt på sin son för olika saker. Att det var synd om de barnen som hade en mamma som hon, att hon ångrade att hon inte konfronterat henne och talat om för henne att hon ska vara glad att hon har barn och att barn inte är en rättighet. Ungefär så. 

Få saker gör mig så upprörd som detta. Det finns en trend nu som går ut på att skamma och trycka ner andra föräldrar, speciellt mammor. Hur man än gör, så är det fel, och det ska man minsann få nedtryckt i halsen av någon som anser sig bättre. 

Detta kan i värsta fall vara ett livsfarligt beteende, och jag fick inlägget borttaget, tack och lov. Jag ska berätta varför:

Jag har i perioder lidit av depressioner, speciellt när barnen varit små. Detta är en sjukdom som det fram tills nu knappt talats om, den är oerhört stigmatiserad och många går utan diagnos. Lider i tysthet. Människor dör av den. Många människor varje år tar sitt liv till följd av sjukdomar som denna. 

Iallafall, jag har i och med detta varit i kontakt med många som varit i samma situation och det som nästan alla lider mest av är att man känner sig totalt värdelös som mamma. Oavsett om man sökt hjälp eller inte. Skammen att man inte klarar vara pedagogisk eller vissa dagar ens ta sig ut och leka är oerhört plågsam. 

Vi vet i de flesta fall väldigt lite om hur andra mår, och att då döma någons föräldraskap baserat på en timma i en lekpark är idiotiskt. Den mamman kanske för första gången på länge orkat ta sig ut med barnen. Vi vet inte. 

Säg nu att hon lidit av någon typ av depression, känt sig värdelös, trött ända in i själen, ovärdig sina barn. Säg att hon fått se detta inlägg, där hon offentligt skammas i sin mammaroll på en stor sida på facebook. Jag kan garantera att för många i den situationen kan det varit sista droppen. Som gjort att de inte orkat leva längre. Eller stuckit från sin familj. 

Så, innan ni skakar på huvudet, suckar eller himlar med ögonen åt barn som går bananas på Ica, åt föräldrar som ni inte tycker gör det de ska i en situation. Tänk då en extra gång att ni inte vet personens historia. Ni vet inte hur dagen varit fram tills dess. 

Tänk på att det kan räcka med en ogillande blick för att kasta någon över kanten. Lika mycket som det kan räcka med ett förstående leende för att hålla någon kvar. Vi måste bli snällare mot varandra, hjälpa varandra. Vi lever i en, många gånger, kall värld där vi endast värderas i hur lönsamma och effektiva vi är. Så, privat kan vi väl i alla fall behandla varandra som medmänniskor. 

”Before you start pointing fingers, make sure your hands are clean.” Bob Marley

Giv mig styrka

Okej, på riktigt, den som påstår att det är naturligt att ha sin närmsta familj inpå skinnet dygnet runt och att man ska njuta av småbarnsåren, för den tiden kommer ju aldrig igen (blablabla), vill jag slå i bakhuvudet för DET ÄR SJUKT JOBBIGT! Efter tre månader kan vi (och våra utslitna psyken) skriva en bok om nödvändigheten att få tid för sig själv. Hur viktigt det är för ens överlevnad att umgås med vänner och få prata med någon annan än den man lever tillsammans med. 

Jag tror många kan hålla med om att de man älskar mest även är de som irriterar en mest. Eller är det bara vi? Kom igen? 

TACK för att jag ska få gå tillbaka till jobbet om två veckor, det är med glädje jag lämnar över föräldraledigheten till Rasmus. Att få prata med vuxna människor, låta hjärnan få fokusera på annat än barnen och inte behöva jaga minimänniskor som klättrar i bokhyllorna. För tro inte att vi slipper det bara för att vi är utomlands. Åh nej, här är ingenting barnsäkert. Vi är tröttare nu än vi någonsin varit förut. 

Är det något jag lärt mig är det hur viktigt det är att ha en fast punkt i livet, ett hem att återvända till, och jag inser såklart hur priviligerad jag är.

Saker jag längtar efter just nu som jag aldrig mer ska ta för givna: barnstolar vid matbordet, kaffe, fluffiga kuddar och täcken, tvätta min egen tvätt, popcorn (såklart!), läggningar utan bråk, laga mat, ett glas rödvin efter barnen somnat, ha våra kläder i en garderob. För att nämna några få saker. 

Vi är inställda på survival mode tills vi landar i Sverige nästa tisdag. Vi är mättade på allt som har med resande att göra just nu. Vi känner inte för att göra något. Blä. 

Ser fridfullt ut va? Jag har kramp i armen, håller på att dö av värmen och är arg för Rasmus glömde vattnet som jag sen fick hämta.