Det finns kraft i våra böner 

Att be till Gud ger resultat. Det är fantastiskt att se hur han arbetar, hur han för samman människor, i rätt tid, på rätt plats, synkat som bara Gud förmår. Jag tänkte berätta om ett svar jag fått, som jag är så tacksam för. 

För ett par veckor sedan skrev jag det tredje inlägget om min väg till Jesus. Jag bad att någon skulle läsa det, låta det vara till hjälp. Jag bad att han skulle låta mig veta vad jag ska göra. För Missionsbefallningen är tydlig, vi ska ut och göra allt folk till lärljungar, vi ska berätta om Jesus och de mirakel han utför. 

Samma dag jag publicerade inlägget var det en kille som delade det på facebook (tack Micael). Och det fortsatte att spridas. Tusentals läsningar, hundratals delningar. På bara ett par dagar sköt min statistik på bloggen i höjden. 

Pling. ”Hej, vi vill göra en intervju för vår tidning.” Pling. ”Vill du medverka på vår hemsida..?” Pling. ”Vill du gästa vår podcast?” Pling. 

Kommentarer ramlar in. Människor som känner igen sig. Erbjudande om att skriva för min favoritblogg helapingsten.se. Pastorer som delat mitt vittnesbörd på en gudstjänst. Som tackar. Mig. Jag som inte är van vid uppmärksamhet, och kan vara oerhört skygg, börjar svettas och undrar vad som hände.

Men jag tackar Gud. För att han visar vad jag ska göra, det var inte av egen kraft det fick genomslag. Detta var en solklar push från honom. Att jag är på rätt spår. Att jag ska fortsätta skriva. 

Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill och ni ska få det. Min Far förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärljungar. Joh 15:7-9

För dig som är intresserad av att lyssna på podkasten jag gästade, klicka er in på Jesusfolket.  Vi pratar om psykisk ohälsa, sökande efter andlig mening och resan till Jesus! De har väldigt många bra avsnitt, behandlar aktuella ämnen, förklarar och debatterar. 
Tack! 

Hur läser man egentligen Bibeln?

Ja, bra fråga. Alla gör såklart olika, men för en nybörjare (som jag) kan det vara bra med struktur. För att läsa är viktigt. Det är så vi lär känna Gud och därifrån vi hämtar vår kunskap om hur vi ska leva som kristna. 

Precis i början hade jag inte min egen Bibel utan jag satt med en liten handbok som bara innehöll Nya Testamentet. När man har en liten bebis kan det vara långa perioder där man ammar eller barnet helt enkelt somnat på dig, och av livrädsla att väcka barnet/odjuret så sittet du still. Ibland i flera timmar. Då passade jag på att läsa. Jag drog igenom de fyra evangelierna snabbt och gillade verkligen mina lässtunder. De gav mig mycket. 

Sedan köpte jag min egen Bibel (Svenska Folkbibeln 2015) och dök rakt in i Psaltaren i Gamla Testamentet. Den är en favorit, mycket på grund utav det mörker jag själv känner igen. 

Jag sökte Herren och han svarade mig, han räddade mig från allt som skrämde mig. De som ser upp till honom strålar av fröjd, deras ansikten behöver inte rodna av skam. Här är en plågad som ropade, och Herren hörde honom och frälste honom ur all hans nöd. Herrens ängel vakar runt dem som vördar honom, och han befriar dem.”  Psaltaren 34:5-9


Den är full av märkflikar (5 st) eftersom man läser på flera ställen samtidigt.


Längst bak i min Bibel finns en läsningsplan som fungerar utmärkt. Det är ungefär fyra kapitel om dagen att läsa och du får ett bra sätt att komma framåt i läsningen, och du ska kunna läsa hela Bibeln på ett år. 

Jag följer den inte till 100% ska jag erkänna. Vissa dagar vill man läsa mer än de fyra kapitlen och då brukar jag bläddra till något av breven jag älskar. Eller så fastnar jag i Apostlagärningarna. Andra dagar läser jag bara en vers, och låter orden verkligen slå rot i hjärtat. För Bibeln är inte en bok du ska skynda igenom en gång och aldrig läsa igen. Nej, den ska läsas hela livet. Om och om igen. 

Det som ofta slår mig är hur dessa gamla skrifter så väl stämmer in på hur livet ser ut även idag. De beskriver situationer du kan hamna i som troende, hur dåligt du kan må i världen, eller hur det fungerar med girighet och ondska. 

”Kärlek till pengar är en rot till allt ont” 1Tim 6:10

Jag älskar verkligen min Bibel, Guds ord ger mig så mycket gott. Varje dag är jag så otroligt tacksam för att jag har fått en så stark tro på Gud, och att framtiden inte längre känns tung, utan ljus och härlig. 
Guds frid! 

Vilket bönesvar!

Wow! Vad många som läser inlägget jag skrev igår, tack till alla er som delar vidare. Nästan 700 visningar igår, och över 1200 än så länge idag! Sånt bönesvar, jag bad extra mycket att detta skulle nå ut för att kanske hjälpa någon som är i samma situation som jag varit! Se vad som hände! Det är bara att tacka Gud för det! 

Det är just därför jag skriver om min tidigare ångest och vad som räddade mig. Om det så bara når ut till en endaste själ som lider, om en enda människan får upp hoppet om räddning ur mörkret, att det finns ett ljus, då är det värt allt.

Det var för övrigt tredje delen där jag skrivit om vägen till frälsning, vilket var en ganska lång process. Från att jag först började få upp ögonen för kristendomen och fram till nu har det gått 2,5 år. De tidigare inläggen finns här på bloggen. 

Jag vill klargöra att bara för att jag tror på Jesus nu så är inte livet endast guldkantat, utan motstånd. Nej, det finns så mycket att lära och omvärdera, så mycket mörkt hos en själv att jobba på och be över, och den processen tar väl aldrig slut. Varje dag lockas vi av olika begär, egot vill ha sin del. Hela detta samhället är ju byggt på att mata vårt ego så kampen är ständig. Det kan vara allt från att bekämpa suget efter pengar till att man tänker elaka tankar om någon. 

Det som gäller då är att läsa sin Bibel och be om den förändring man önskar. Läsa för att lära sig vad som är gott och inte, och be för att få kraft att leva efter det. Be om vishet och vägledning i ordet, och att ödmjuka sig inför det. 

Vi kom nyss hem från en underbar Gudstjänst hos Frälsningsarmén här i Alingsås, och vi fick bevittna en kille bli soldat efter ett år som civilmedlem. Jag älskar att de får avge ett nykterhetslöfte, att avstå all typ av alkohol och droger, just för att det ska vara en fristad för missbrukare. Det är fint! 

Att hitta hem!

Jag har i hela mitt liv varit en sökare. Vem är jag? Vad är mitt syfte i livet? Vad är meningen med allt? Testat mig fram med samma resultat: rastlöshet, ångest och förvirring. En del känner säkert igen vad jag pratar om, andra inte.

Spirituellt finns det många vägar att gå. Speciellt idag när vi har tillgång till det mesta via internet. Jag började experimentera med det andliga för några år sedan. Desperat efter sanning och förklaring. Det involverade meditation, yoga, rening av chakran, kallande på andliga vägledare, jag besökte ett medium och jag tillbad naturen. Fina ord om kärlek och fred, men ganska så egocentriskt och innehållslöst. 

Jag mådde sämre och sämre, min värld blev mörkare, förvirringen ökade, allt kändes tomt och jag förstod inte vad jag gjorde för fel. Jag visste ju att världen var upp och ner, men jag förstod inte varför. Allt jag testade kändes bara tomt. Oändligt tomt och utan substans. Jag hade absolut ingenting att hålla fast i. Det enda jag ville ha var sanning. Läkarna erbjöd mediciner. Psykologer erbjöd typ mindfulness.

Mitt i detta hade Rasmus blivit frälst och jag var så arg. Arg på att han hade fått uppleva det jag hela livet sökt och längtat efter. Arg för att han fick frid och inte jag. Jag var rädd för vad folk skulle säga och tyckte bara att livet var så orättvist. Jag avfärdade det länge och körde på med mitt gamla, med samma dåliga resultat som innan. 

Efter att jag till slut desperat bad till Gud att snälla hjälpa mig så öppnade jag Bibeln. Och där fann jag något jag inte väntade mig. Tröst. Hopp. Nåd. Och sanning. Det jag alltid sökt efter låg där öppet för mig. Det var som att krypa upp i en förälders trygga famn och all smärta försvann. All rädsla och förvirring försvann. Det var så oändligt befriande att släppa mitt kontrollbehov och lägga allt i Guds händer.  

Det var lite som i Emil i Lönnerberga och avsnittet med Linas tandvärk. Hon gråter av smärta men vägrar att gå till mannen som kan dra ut den. Hon hoppar hellre från tak och springer bakom hästar för att bli smärtfri, än att gå till den som de säger kan hjälpa. Till slut får hon erkänna sig besegrad och går till smeden med sin värkande tand och säger ynkligt ”Här är jag”. Efteråt är hon fri och lättad. Man kan säga att jag är Lina, tandvärken min själs smärta och smeden är Gud. 

Jag förstår att en del kan tycka att detta är konstigt. Men när man väl lägger sitt liv i Jesus händer så blir det oftast en radikal förändring. Man slutar dricka, lägger ner nikotinet, slutar svära, ber bordsbön och omvärderar sitt liv. Mycket av detta kommer som en naturlig del av tron.

Allt händer inte på en gång, det går upp och ner, man faller ibland. Det är heller ingen fas som kommer gå över. Människor tar avstånd och undrar vad som händer. Man får frågor man inte kan svara på och blir ibland hånad. Många tycker att man ska hålla sin tro privat, och vara lite lagom sådär. Allt detta står för övrigt beskrivet i Bibeln som en av följderna av att följa Jesus. Han själv och de flesta av apostlarna blev till och med dödade på grund av hans budskap. Ett budskap som säger att vi inte ska leva av denna världen. 

Döm min förvåning när jag förstod att det finns massor av människor som genom sin tro hjälper de i nöd och helar de som är sjuka! Som viger sina liv till att älska sin nästa med allt vad det innebär. Som har gåvor som står beskrivna i Bibeln. Fantastiskt. Jag som innan trodde att kristna bara gick på gudstjänst på söndagar och drack kaffe efteråt.

Jesus säger att han är Vägen, Sanningen och Livet. Ingen kommer till Fadern än genom honom. Vi ska förneka oss själva, plocka upp vårt kors och följa honom. Vi ska gå på jorden så som Jesus gick på jorden, vi ska göra det han gjorde. Vi ska inte samla skatter på jorden utan i himlen, och så vidare. Allt detta vill jag, och tänker jag, leva efter. Varje dag. Det får litegrann kosta vad det kosta vill. Min tro är en gåva från Gud och jag tänker förvalta den på bästa sätt jag kan. 

Att bli förlåten


Det här en bild från min 20-årsfest. Det kan ju se roligt ut med grönt hår och sådär, men jag var så full att jag inte kunde stå på benen. Mina vänner fick hålla i mig för att jag inte skulle ramla omkull, och jag gjorde mig även osams med folk som stod mig nära. 

Den kvällen kan i mycket representera stora delar av min tonår, och även första åren efter jag fyllde tjugo. Jag drack. Nästan varje helg. Både fredag och lördag. 

Oftast var jag den som blev fullast och stannade längst. Hamnade i många olyckliga sitationer som kunde undvikits om jag varit nykter. Min känsla av självvärde sjönk lägre och lägre och det i sin tur gjorde att jag inte respekterade mig själv det minsta. 

Jag led i många år av social fobi, där jag hade svårt att gå hemifrån pga skam av något jag gjort på fyllan. Ångesten blev värre för varje år och jag fick ofta panikattacker. 

Jag har i många år försökt att förlåta mig själv för hur jag levde då. Jag har kämpat för att av egen kraft övervinna den ångest som satt så hårt. Men för varje gång jag misslyckats har den blivit värre. Jag har känt att jag varit värdelös som misslyckats. Jag har velat dö, eller i varje fall inte leva, allt för att slippa min ångest.

Alkoholen. Den vill jag aldrig mer konsumera. Så känner jag nu, och har känt länge. När jag tittar på mig själv på den bilden så inser jag hur mycket ont den gjort i mitt liv. Och gör i många andras, just nu. Det är en oerhört förgörande drog, som i detta samhället är helt normaliserad och okejad. 

En anledning till att jag nu tror på Gud är att han räddade mitt liv. Det var inte fören jag på riktigt gav upp min stolthet i att klara mig i denna världen ensam, som som vändningen kom. När jag började läsa Bibeln och förstod att allt jag gjort kan bli förlåtet. Att jag har ett värde och inte är dömd till ett liv i ångest. Att allt jag behövde göra var att förtrösta på Gud och be om hjälp. Allt jag behövde göra var att ge upp och ta den hand som hela tiden fanns utsträckt, att tacksamt ta emot den gåva som tron är. 

Stoltheten att jag skulle klara det själv, att jag var min egen Gud, höll på att ta livet av mig. Jag kunde lika gärna stoppat i mig alla tabletter läkaren skrev ut till mig i våras, och inte funnits idag. Men asken är oöppnad, orörd, för det fanns alltid en röst i mig som sa till mig att låta bli dem. 

Jesus sa: ”Salig är den som tror utan att ha sett” (Johannes 20:29). Jag behöver inga stora mirakel, eller vetenskapliga bevis, för att vara övertygad om Guds existens. Vad han gjort i mitt och många andras liv, det kan jag inte blunda för. Många är vi som blivit frälsta när vi varit på botten. 

Att finna frid i tro

Av rädsla för vad människor runt omkring ska tycka och tänka har jag hittills valt att inte vara öppen med min relativt nyfunna tro. Som uppvuxen i ett ateist-hem och med ett kontaktnät där de allra flesta inte har en tro på Gud kan det vara svårt att kliva fram och säga: ”Hej, jag heter Natalie och jag är nyfrälst”. 

Men jag har också insett mer och mer att min tro är en stor del av mitt liv. Den måste få ta den plats den förtjänar. Den har förändrat mitt liv och raderat ut den ilska mot världen jag alltid burit på och smärtats av. Den har tagit bort min skam mot mitt tidigare liv som ätit upp mig innifrån. Alla fel jag gjort, alla människor jag talat illa om eller sårat. Alla destruktiva tankar och prestationsångest. Utseendefixering och osäkerhet. Famlat runt i mörker och drunknat i känslan av hopplöshet och oförstående för världens ondska. Ångest som nästan tagit mitt liv. Jag har stått på kanten där jag inte velat leva längre. 
Mot det mörkret och den smärtan har jag äntligen hittat en motpol. Och det är fantastiskt. Efter år där jag velat närma mig Gud, bett om svar, sedan ångrat mig av rädsla för vad andra ska tycka. Men nu är jag här. Och jag älskar det. Det är verkligen som att ha hittat hem!


Så, vad hände?
Jag har alltid sökt Gud, men när jag var yngre umgicks jag i kretsar där det i princip var otänkbart att vända om och ta den vägen. 

Fördomar har färgat min syn på den kristna tron och missförstånd om vad Bibeln egentligen säger har gjort att jag aldrig vågat ta i det. Kyrkans råa historia och utnyttjande av Bibeln har alla troende fått stå till svars för. Det är ett hårt klimat därute och jag vet av egen erfarenhet hur det pratas om kristna, hur det hånas, skrattas åt och dumförklaras. Jag har varit en av dem som talat så. Man vill inte vara målet för det hat som finns.

Men det var för ett par år sedan när jag lyssnade på Carolas låtar (bara det liksom) om Gud och Jesus som jag greps av en så stark känsla att jag började gråta. Ord om förlåtelse och nåd, av frid och kärlek, drabbade mitt hjärta och där började det på riktigt. 

Rasmus tyckte jag var knäpp som helt plöstligt snackade om att ”kan man bli troende kristen som vuxen?”. Jag läste andras vittnesbörd om hur deras liv förändrats när de blev frälsta. Men, av rädsla så backade jag och det rann ut i sanden. 

Ett år efter blev Rasmus frälst pang bom, så där som man kan läsa om men inte riktigt tror händer på riktigt. Då började vårt liv ändras på riktigt. Jag var emot det först ”för vad skulle folk säga!?”. Men det gjorde att min nyfikenhet väcktes ännu mer och jag köpte min egen Bibel. Jag sträckläste delar av Nya Testamentet medan jag maratonammade och det kändes rätt från början. Vägen jag sneglat på till och från låg plöstligt helt öppen för mig och det var bara att börja vandra. 

Självklart finns stunder av tvivel, när jag nästan valt att strunta i alltihop. Men, min tro växer sig starkare för varje dag, och jag kan inte se ett liv utan den. Det är svårt att sätta ord på känslorna det väcker. 

Allt jag vet är att jag har varit så djupt nere i ångest att jag gråtit rakt ut till Gud om hjälp, och hjälp har jag fått. Han är där och visar vägen och hjälper mig att bli en bättre människa. Jag har sett mirakel ske med människor som helt vänt om och blivit fria från ångest med hjälp av Jesus. Det är fint! 

Vi måste prata om självmord

Om några dagar är det fyra år sedan min storebror dog. Efter många år av olika grader av missbruk och psykisk ohälsa valde han att ta sitt liv. Han blev 26 år och vi saknar honom varje dag. Vår familj är långt ifrån ensamma att sörja en nära anhörig som inte orkat leva längre, och jag önskar ingen den smärtan.

De senaste åren har jag märkt en skillnad i hur det pratas om självmord, mycket i och med olika organisationers arbete, som exempelvis suicidezero.se . Men vi måste prata ännu mer om det. År 2015 tog 1554 personer sina liv och varenda en av dem är en för mycket. 

Som jag nämnt tidigare i ett inlägg så har även jag lidit av psykisk ohälsa (och gör än i viss mån) i form av ångest och depressioner. Min första depression fick jag efter första barnet, mycket på grund av min brors dödsfall som inträffade bara veckor innan. Att kombinera hjärtskärande sorg med (ofta förväntad) lycka över bebis gjorde att jag föll djupt. 

Jag fick gå och prata med en kurator på BVC, men när jag nämnde att jag trodde jag fått en förlossningsdepression slogs det fort bort. Hon hävdade att mina känslor bottnade i sorg över min bror och trötthet av liten bebis. Samma reaktion fick jag av alla i min närvaro jag nämnde detta för, det pratades sorg, trötthet, ensamhet men ingen ville på riktigt ta i depressionsbiten. Detta gjorde att jag dels slutade gå hos min kurator och jag kände mig ännu mer ensam när ingen tog mig på allvar (jag tänker skriva mer om hur mina depressioner tog sig uttryck, men det får bli ett annat inlägg).

Det jag ville komma till idag är att ett viktigt steg i att bekämpa psykisk ohälsa och självmord är att PRATA OM DET. Skammen kring det måste bort. Vi får inte hamna i situationer, i exempelvis vården, där vi inte tas på allvar. Det måste också vara lättare att prata om det på sina arbetsplatser, och en stor del av hälsoarbetet bör kretsa kring detta och inte bara ergonomi och arbetstider. Vi måste kunna gå till våra chefer och säga ”Jag mår dåligt, jag behöver hjälp” utan att vara oroliga över att bli klassade som dåliga anställda eller att det på något sätt blir obekvämt. 

För är det något jag vet är att alldeles för många lider i tysthet och alldeles för många tar sina liv i ren desperation. Det är omöjligt att se på en person hur den mår, många kämpar ihjäl sig (bokstavligt talat) för att agera normalt när det känns som insidan håller på att gå sönder och allt är svart. Ångestkänslor kan vara så jävliga att döden känns befriande i jämförelse, även om man kanske inte alls vill dö egentligen. Man står bara inte ut.

Jag hade turen efter andra barnet att få en BVC-sköterska som blixtsnabbt agerade och fixade en läkartid samt psykologhjälp åt mig. Jag hade aldrig orkat att ringa och fixa detta själv i det tillståndet, men min sambo fick mig att inse att det inte fungerade som det var, jag behövde hjälp. Han tog över hemma och jag blev sjukskriven. 

Så, kommer någon till er och nämner att de inte mår bra, lyssna då och ta det på allvar. Fråga om du kan hjälpa eller bara vara en axel att gråta mot. Det kan vara livsviktigt.