Totta Näslund är som en varm filt och två glas rödvin

Jag minns när jag var tonåring. Jag var väl ungefär femton år, instängd på mitt rum med Nationalteatern på repeat. Bängen trålar och Kolla Kolla och Ut i kylan. På cd-skiva, såklart, och häftet med alla låttexter var som klistrad i min hand där jag satt i sängen i mitt lilla tonårsrum. Detta häfte var som guld för någon som jag som blir som en besatt, och min själ blev liksom ett med musiken. Timma efter timma lyssnade jag på Rövarkungens ö och lärde mig texten till en tolv minuter lång låt skriven 1980.

Jag kan den än idag konstaterar jag och den väcker samma känslor som den gjorde för arton (what?!) år sen. Nationalteatern är en så stor del av min musikkärlek, min ungdom och kärleken till speciellt Totta är livslång. Det är fest och tårar och glädje och sorg och hjärtekross i en enda underbar gegga som är ett liv.

Som alla andra har jag fått Spotifys sammanfattning av mitt musiklyssnande det senaste året och inte förvånande kom Totta på en fin andraplats över mest lyssnade artist. I bilen är Kosters klippor och Alltid inom mig de enda låtarna jag lyssnat på i princip det sista året. Hans duetter med Josefin Nilsson är i en klass för sig och hennes röst har också förmågan att leta sig in i hjärtats innersta lilla rum och känslorna man gömmer där inne.

Och att lyssna på Totta är som att svepa in sig i en varm filt. Eller som att dricka två glas rödvin, jag blir varm, gosig och nästan lite berusad. Och jag älskar det! Jag älskar Totta!

Tips 1: Lyssna på Totta

Tips 2: Lyssna på Josefin Nilsson

Nissedörren kan dra åt helvete – en rant

På söndag är det första advent, och nu ligger, vad som blivit den mest ORIMLIGA månaden, framför oss: julmånaden! Julklappshets, perfekta julfoton, pyssel och egenkokad ekologisk gröt och beigea julstjärnor man gjort själv av en gammal retreotapet. Mmm MYS!

Som om inte detta var tillräckligt så ska tydligen en liten Nisse-jävel hälsa på varenda morgon fram till julafton nu också? En pytteliten dörr. En tokig liten Nisse. Så BUSIGT. Och TOKIGT. En tävling i sociala medier om vem som har den busigaste, mest kreativa lilla mamman, förlåt jag menar Nissen.

Och det duger tydligen inte med gamla hederliga chokladkalendrar, nej det ska vara små PAKET! Till varje barn. Varenda morgon fram till jul. Små små paket!! VARENDA. MORGON. Det är jättelätt, och jättesmart faktiskt, du kan ju bara bygga din egen av gamla Pringles-rör, det är inte så svårt! Nehe, nej men då så.

Men vad händer när den lilla Nissen (läs mamman) får nog och går in i julväggen? När lilla Nissen ramlar ihop och lilla Nisse-hjärnan kokar? Kraven är redan orimligt stora på att fixa den perfekta julen, varför gör vi såhär mot oss själva?

Jag blir både bitter och konfunderad. På varför vi mammor utsätter oss för den här galenskapen, för galenskap är det! I en tid när vi pratar om konsumtionshets och miljö, och där mammor toppar statistiken över sjukskrivningar för utmattning. Då ska vi göra ÄNNU mer. Köpa ÄNNU mer. För barnen, säger vi och ljuger för oss själva.

Jag tänker på mina fyra barn och på hur mycket arbete detta skulle kräva av oss att genomföra. Barnen får nöja sig med chokladkalendrar, paket får de på julafton och ingen jävla Nisse kommer in i det här huset!

Bråkiga ungdomar på stan – barn eller laglösa?

It takes a village to raise a kid. Den senaste tidens diskussioner på nätet om bråkiga tonåringar i stan får mig att tänka på detta uttryck.

Jag kan bara gå tillbaka till när jag själv var i den åldern. Jag var, tillsammans med mina vänner, en unge som rände på stan i kanske alltför tidig ålder. I för tunna kläder satt vi i timmar och tjuvrökte på den gamla perrongen bakom magasinet. Vi drack oss fulla på Kungsbroskolans skolgård. I det lilla lusthuset på kullen mellan skolbyggnaderna blandade vi petflaskor med hembränt och Fanta exotic. Vi lyssnade på Mörbyligan och rökte äckliga cigg vi kunde köpa i smyg på Blixtboden.

Killar som åkte skateboard och byggde egna ramper. Det klottrades och förstördes. Rutor krossades emellanåt. Det hände grejer. Som det gör när tonåringar hänger i gäng. Det är inget nytt.

På den tiden låg fritidsgården på Godsmagasinet. Dit kunde man alltid gå. Där fanns värme, mat och trygghet. Vuxna som kände oss och var intresserade av nästa generations ungdomar. Det fanns också Nattvandrare. Morsor och Farsor på stan. De hade koll och man visste att när som helst så kom de gående i sina gula jackor. Extra ögon och trygga famnar.

Vad jag förstår så har de fått lägga ner pga lågt deltagande. Det finns alltså inte tillräckligt med föräldrar eller andra vuxna som är intresserade av att dra några varv på stan fredag- och lördagskvällar.

Det skriks om kameraövervakning, närvarande poliser och föräldraansvar i grupper på Facebook. Man pratar om ungdomar som att de vore laglösa avskum och inte barn. För helt ärligt, när man är 13, 14, 15 eller 16 så är det precis det man är. Ett barn. Det kan vara ditt barn. Eller mitt. Ett barn med bra eller mindre bra föräldrar. Man skriker men gör ingenting.

Jag är helt säker på att om vi vuxna gick ihop och offrade en fredagkväll var i månaden för att vara där ute och prata med barnen så skulle vi snabbt se en förändring till det bättre. Ett samarbete med de som arbetar på ungdomsgården. Som kan finnas utanför.

I en liten stad är alla barn våra.

Vad kan barn egentligen kräva för att hjälpa till?

För några dagar sen tog jag min vanliga ”få barn att sova”-promenad på morgonen efter att alla storbarn lämnats, och som alltid med podd i öronen. Inte din morsa med Sanna Lundell och Ann Söderlund är ju en stående favorit med deras nutidanalyser och humor.

Inte dåliga promenad-vyer här

Iallafall. De tog upp något som verkligen träffade mig och det var det här vad våra barn kan kräva i gengäld när de utfört en syssla till exempel. Ann berättade hur hennes åttaåring ville ha en hundralapp efter att ha plockat upp tio äpplen på trädgården och jag var med om exakt samma sak i somras.

Vi skulle plocka fallfrukt och jag gav äldsta barnet en plastpåse. Efter kanske tjugo äpplen så var han ”så trött” och ville ha hundra spänn. HA! Jag skrattade högt och berättade istället om de stackars barnen i Kongo som får slita i gruvor för att gräva fram kobolt till den där mobiltelefonen han tjatar om (men aldrig kommer få). Han blev fundersam men tjatade inte mer om pengar och plockade faktiskt mer äpplen istället.

Aja. Men det är ju något som kanske litegrann speglar vår samtid. Barn som kräver betalt för att utföra helt vanliga sysslor. Och kanske föräldrar som gladeligen betalar. Jag är delad där.

En morot ibland är väl aldrig fel men samtidigt är det vårt ansvar att lära barnen att om vi ska fungera i grupp så måste alla sköta sina grejer. Utan betalning i gengäld utan helt enkelt för att livet ska kunna flyta på.

Plocka bort sin tallrik, ta fram egna kläder för morgondagen, lägga smutskläder i tvättkorgen, packa gympapåsen, göra sina läxor, gå på sina träningar, städa sina rum, vara hemma i lagom tid. Få mer ansvar för att sköta saker hemma beroende på ålder.

Det känns som att barn idag (väldigt olika såklart) kanske inte får lära sig att kämpa för det de vill ha i samma utsträckning som tidigare generationer. De ska ha något tillbaka för minsta lilla ansträngning, de behöver inte uppoffra något, de får allt. Jag tror att det är att göra dem en stor björntjänst.

Vi kanske måste bli tuffare som föräldrar, ställa mer krav och lära dem att ska man bli bra på något så krävs övning och lite tårar. Allt kan inte vara 100% luststyrt hela tiden och lär de sig inte att packa sina gympakläder själva så kommer de komma till skolan utan (sen att vi föräldrar får tjata och påminna är en annan sak). Naturliga konsekvenser istället för ständiga belöningar. Lite jäkla kämparglöd och kollektivt tänk.

Nu låter det som att vi lever efter detta, och jag kan säga att vi KÄMPAR, varenda dag. Vi behöver påminna oss själva om detta, varje dag. Vi misslyckas också på flera plan, varje dag. Men jag fick mig en rejäl tankeställare och barnen kommer från och med nu få mer ansvar och möta lite mer motstånd även här hemma.

Att leva enklare

I många år har jag i bakhuvudet haft en längtan om ett enklare liv. Samhället idag känneteckas av att allt ska gå så fort. Smidigt. Utan onödig ansträngning. Allt ska bara finnas och fungera.

Men när krisen nu står för dörren och elen till och med hotas att stängas av så kan jag inte undgå att tänka att vi kanske bör fundera på ett annat liv.

Som liten var det bästa jag visste när det blev strömavbrott. Den kompakta tystnaden som uppstår när alla ljud som vi inte ens tänker på längre, försvinner. Stearinljus tänds, man samlas runt bordet. Allt saktas ner. Jag vet att det var för korta stunder och att ett helt liv så inte kan jämföras. Såklart förstår jag det.

Men känslan. Den längtar jag efter även som vuxen. Att stänga av det konstanta bruset av allt som gör att mina egna tankar inte får någon plats.

Jag är med i många grupper på facebook. De flesta med inriktning att leva enklare. Minimalism. Downshifta. Bygga tiny houses och leva helt off grid. Det är något med det som jag alltid älskat och dragits till. Iallafall tanken på det.

Jag har läst flera artiklar den sista tiden som handlar om människor som bor i gamla torp utan vare sig el eller rinnande vatten. Människor som vägrar att följa med i det moderna häktiska levnadssättet. Det är både imponerande och inspirerande. (Läs nedan)

https://www.land.se/landkoll/linda-marie-lever-ett-bra-liv-utan-el-och-indraget-vatten/

Hade vi inte haft barn så tror jag att jag hade kunnat leva så jag också. Och när storbarnen är i skolan så stänger jag av så gott jag kan. Levande ljus istället för lampor. Tv:n är avstängd och jag sitter inte längre med telefonen i ett krampaktigt grepp.

Små små steg på vägen. Och någon gång i framtiden hoppas jag få bo i den där lilla röda stugan, med vedspis och bakugn. Där kakelugnen inte rivits ut och små röda uthus rymmer både vedbod och hönor.