Varför är jag aldrig nöjd?

En sak som alltid jagat mig är känslan av att aldrig kunna vara nöjd där jag är. I vem jag är, vad jag gör, vart jag bor. Vill alltid vidare, någon annanstans. Till något nytt. En inre rastlöshet som lämnar mig med känslan att inte känna mig hemma.

Jag har velat bo i storstad, sedan vill jag till landet, odla grönsaker och ha hönor. Men när jag väl har chansen att göra det så är det inte roligt och jag vill flytta igen.

Jag börjar blogga, börjar skriva en bok, fotografera, blir vegan, sedan äter jag strikt lchf. Ingenting blir klart. Far runt i livet utan egentligen riktning. Och jag är trött. Så jävla trött. Varför är jag aldrig nöjd? Vad är det som gör att jag alltid ska vidare till något nytt? Mitt inre får aldrig vila. Det finns så mycket därinne som jag aldrig får utlopp för och lämnar mig enormt frustrerad. Jag känner mig nästan jagad.

Detta funkar ju dåligt när man är mitt i småbarnslivet och ett livspussel som tar all vaken tid, där sömnbristen fortfarande är stor och bristen på tid ännu större.

Det senaste har jag återigen känt en stor sorg att vi lämnade Alingsås. Där jag verkligen kände mig hemma och vi trivdes. Jag har gråtit och känt att det var så dumt. Att säga upp sig från ett fast jobb, flytta från ett bra område i en stad som har alla möjligheter. För nu är det för sent. Chansen är förbi. Bostadsköerna är långa, huspriserna för höga. Barnen har börjat skolan och har kompisar och kan inte ryckas upp. Och jag vet inte varför det gör så ont? Som att jag aldrig mer får komma hem. Jag förstår det inte ens själv.

Jag känner mig stressad att verkligen LEVA. Inte bara vara vid liv. Utan att leva. På riktigt. Njuta. Lära mig nya saker. Se nya ställen. Samtidigt blir inget gjort. Dagarna går. Mindre tid att leva för varje dag som går. Jag vill bara SKRIKA.

Hur gör de som är nöjda där de är? Finns ni ens?

Jag vill bara röka!

Ja. Det är sant. Jag rökte i många år innan jag blev gravid 2012. Slutade direkt utan några egentliga problem. Hållt upp under graviditeter och amning men börjat röka igen mellan barnen. Nu är jag varken gravid eller ammar och trots att jag inte rökt på tre år så är jag SÅ RÖKSUGEN. Det blir bara värre. Denna gången vill jag verkligen inte börja igen men det känns så svårt?

Det låter ju superkonstigt, jag vet ju att det är farligt, dyrt, dumt bla bla allt det där, men det är som att min hjärna inte bryr sig det minsta. Den vill ha cigg och den vill ha det nu! Är det detta som kallas berondehjärna?

Det värsta är ju att jag inte alls tycker att det är äckligt. Jag skäms över att säga det men jag älskar att röka. Det är liksom en sån där favoritgrej som vid vissa tillfällen bara är så gott. Tillfredsställande. En kall vinterkväll. En vårdag i solväggen. Efter att svalkande sommarbad.

Överallt ser jag folk som röker, jag andas in röklukt och så fort jag ska handla vill min hjärna att jag ska köpa ett paket mentolcigg. Jag kan väl inte vara ensam om detta? Eller?

Just nu känns det som att det kommer vara omöjligt att stå emot i längden. Ni som vart rökfria länge, är ni fortfarande röksugna? Hur står ni emot? Jag vet att för vissa beroendepersoner (och jag är en solklar sådan!) så är det en livslånga kamp att sluta med vad man nu varit beroende av. Och nu är står liksom ingeting i vägen. Ingen graviditet. Inget ammande. Min kropp är min endast liksom. Förstår ni?

Jag vill verkligen inte uppmuntra till rökning, det vill jag förtydliga, men detta känns verkligen jobbigt! Hur gör man?

Mitt recept på Sheperds Pie!

En klassisk rätt som egentligen lagas med lammfärs, och jag åt den ett par gånger på Irland. Det var den första maträtt jag bjöd Rasmus på i min lilla etta på Dyckertsgatan, och det är bara så gott! Jag har gjort den så att den smakar så likt de jag åt i Dublin och detta blev super.

Mos

  • 6 stora potatisar (mjölig sort)
  • 50 gram smör
  • 0,5 dl grädde
  • 50 gram riven cheddar
  • 1 äggula
  • 2 msk hackad färsk persilja
  • Salt och peppar efter smak

Köttfärsröra

  • Smör och olivolja att steka i
  • 600 gram färs (lammfärs/nötfärs/blandfärs/fläskfärs), jag använde blandfärs
  • 1 gul lök
  • 1 vitlöksklyfta
  • 2 morötter
  • 1 dl ärtor (jag använde frysta)
  • 3 msk tomatpuré
  • 3 msk worcestersås
  • 0,5 dl rött vin
  • 2 tsk torkad rosmarin
  • 2 msk hackad färsk persilja
  • 1 dl vatten
  • Salt och peppar efter smak

Gör såhär: Skala potatisen och skär i mindre bitar. Lägg i kastrull, täck med vatten, salta och ställ åt sidan. Hacka lök och vitlök fint. Skär morötterna i små kuber.

Fräs lök och vitlök mjuka i smör och olivolja i ett par minuter på medelvärme, salta, och tillsätt sedan morötterna och fräs ett par minuter till. Lägg i tomatpurén, stek någon minut och ha sedan i färsen. Höj värmen, den ska stekas ganska ordentligt. Salta och peppra! Ha sedan i rosmarin, persilja, worcestersås, vin, vatten och ärtor och låt koka upp. Smaka av hela tiden om det behöver kryddas mer, den ska smaka mycket. Sänk värmen och låt puttra medan du tillagar potatisen. Nu kan du sätta på ugnen.

Koka upp potatisen, och låt koka till mjuk, ungefär 15-20 minuter beroende på hur smått man skurit den. Häll sedan av vattnet, lägg i smör och grädde och mosa med potatisstöt eller visp. Salta, peppra, ha i persilja, äggulan och osten och mosa det fluffigt och jämnt.

Häll köttfärssåsen i botten på en ugnsform. Klicka ut moset ovanpå och bred ut till ett jämnt lager med en sked. Tillaga på 175 grader i mitten av ugnen tills moset fått en gyllenbrun färg, ca 20 minuter.

Servera med en krispig sallad!

Veckans mat lovar mycket persilja!

Ännu en ny vecka. Egentligen började den igår men då jobbade vi sent och inget annat än det nödvändigaste hanns med. Nu är jag ledig ett par dagar och då ska jag veckohandla och städa. Igår satt jag och planerade veckans mat och ser fram emot mycket goda smaker och mycket persilja! En del baseras på saker vi redan har hemma. Här har ni veckans lista:

Ha en fin vecka!

Veckans mat och stort tack!

Jag har fått så fin respons på mina två senaste inlägg om matångest. Tack till alla som läst och hört av sig. Verkligen ett viktigt ämne att prata om som berör många. Personligen har jag inga större problem med att vara öppen med saker som tycks svåra att prata om, jag kan skriva om det mesta utan att känna att jag delar med mig av för mycket, men vi är alla olika och har olika gränser.

De senaste dagarna har jag mer och mer känt en frihetskänsla. Vaknat och känt att, wow får äta vad jag vill till frukost. Jag är inte begränsad till ägg och bacon, utan är jag sugen på amerikanska pannkakor med lönnsirap så kommer jag äta det. Jag försker också att alla dagar faktiskt ÄTA frukost, för det har jag hoppat över många många gånger. Favoriten just nu är limpmackor stekta i massa smör med stekt lök och stekta ägg med lös gula. Mmums! Barnen älskar det också.

Jag har känt en annan typ av glädje i att planera veckans mat, och valt endast sånt som jag faktiskt är sugen på och inte mat som är ”tillåten”. Så här kommer veckans matsedel, hoppas ni finner den insirerande. Jag har en stor förkärlek till smör och vitlök, och det kanske märks. ALL mat blir godare av smör och vitlök.

  • Thailändskt stekt ris med kyckling. Jag använder morot, pak choi, salladslök, lime, vitlök, ljus soja och fisksås som smaksättare. Detta var en stor favorit när vi var i Thailand och det går ändå att få relativt likt smakmässigt här hemma.
  • Pasta med pesto och kyckling
  • Stekt karré, krossad potatis i ugn med smör och vitlök, beasås (pulvervarianten, för den har jag alltid tyckt varit godast och nu tänker jag äta den, pulver eller ej!).
  • Helstekt kyckling med vitlök och citron, ugnsrostade rotfrukter, sås baserat på stekskyn och grädde.
  • Broccolisoppa, hembakt bröd
  • Pasta med gräddig laxsås

Tack för mig!