Behovet att vara privat

För en månad sen tog jag bort mina sociala medier. Anledningarna var många, och ju längre tiden gått ju fler insikter har jag fått om hur jag agerat på dessa.

Första spontana anledningen var att jag ville lägga min tid och ork på barnen och Rasmus. Njuta av våren, titta upp istället för att titta ner. Andas. Rent krasst så spenderade jag galet mycket tid på telefonen, jag snittade ca 3 timmar om dagen. Mestadels scrollande på instagram och facebook. Helt bortkastad tid. Jag konsumerade inte telefonen, den konsumerade mig. Den tog mitt fokus, min tid, min ork och gjorde mig till en sämre människa.

Fortsätt läsa Behovet att vara privat

Annonser

Att komma nära Gud genom musiken

Musik. Vi har alla en relation till den. Den väcker minnen. Känslor. Skapar stämning. Den kan få oss att gråta. Eller att skratta. Den kan vara irriterande eller underbar.

Sedan jag blev frälst så lyssnar jag i princip endast på kristen musik. Den musik jag brukade tycka om känns plötsligt tom och intetsägande. En låt som förr väckte vissa känslor gör inte längre det. För när Gud kommer in i våra liv så blir Han viktigast. Det väcks en längtan inom oss att söka Honom. I allt. Vi blir en ny människa och dör bort från vårt gamla.

Fortsätt läsa Att komma nära Gud genom musiken

Små tacksamma stunder

En vecka har gått ungefär sedan jag tog bort både facebook och instagram från min telefon. Jag vänjer mig oerhört fort med att inte scrolla på telefonen och efter bara ett par dagar saknar jag det inte ens.

Jag gjorde ju detta för att få en chans att sakta ner. Att vara mer närvarande i mina barn. Att gå och lägga mig på kvällen utan att ligga och kolla telefonen i sängen. Det fungerar bra. HJärnan har ställt om och det är skönt att inte veta vad alla andra gör hela tiden. Jag har faktiskt inte en aning om vad som hänt den senaste veckan.

Vädret har varit fint och vi har varit ute mycket. Jag grävde mig ett grönsaksland, kanske dumt placerat där lupiner slagit rot. Lupiner må vara en fin blomma, men det är faktiskt en invasiv art som vi bör bekämpa på grund av att den tar över och slår ut våra andra viktiga växter.

IMG_2043.JPG
Algot i en hög av torkat gräs

Jag tog fram spade och hacka. Grävde upp rot efter rot. Blev smutsig, jordig och svettig. Algot satt och grävde med sina små bebishänder. Maja inspekterade maskar och frågade tusen frågor. Barnen har lekt. Valle har försökt lära mig parkour, med stark betoning på försökt. Jag kan på min höjd hjula och stå på händer. Men vi har haft roligt. Fikat. Pratat. Bråkat mindre och ätit mängder av våfflor.

Och jag funderar då. Hade vi gjort detta om jag haft chansen att sitta och kolla min telefon? Om den lockat och dragit istället? Om mitt fokus legat på att dela bilder på sociala medier snarare än på stunden där och då med barnen?

Jag vet inte. Men det hade säkerligen tagit bort en del av glädjen och tacksamheten de stunderna förde med sig. Mina tankar hade varit längre bort och irritationen större.

Hur tänker ni andra om detta? Känner ni att sociala medier stör och tar fokus från stunden?

 

Pausar sociala medier

Den sista tiden har jag inte mått så bra. En del av min ångest är tillbaka, jag blir lätt stressad, gråter mycket och det mesta känns motigt och svårt. Jag är verkligen inte den mamman jag vill vara och som mina barn behöver. Helst av allt vill jag bara vila och känner rädsla inför mycket av utmaningarna i vardagen.

Fortsätt läsa Pausar sociala medier

Att känna lusten att skriva

Det har gått två dagar sedan jag fyllde 30 år. Ända sedan jag var liten har att läsa och skriva varit mina stora intressen. När jag kände mig ensam kunde jag öppna en av mina favoritböcker och känna gemenskap med karaktärerna. Böckerna gav mig tröst om jag var ledsen och om jag drabbades av hemlängtan långt borta gav de mig en känsla av trygghet och värme. Jag har ofta läst samma bok om och om igen, och ju fler gånger jag läst en bok ju mer trygghet har den gett mig. Som att krypa ner i sin varma gosiga säng efter en tuff dag. Hjärnan har fått vila i orden och meningarna den läst så många gånger tidigare. Som på autopilot.

Fortsätt läsa Att känna lusten att skriva

Varför en vlogg?

I fredags la jag ut en allra första (och väldigt basic) vlogg på en youtubekanal jag startade upp. Varför kanske ni undrar?

Alltså barnen älskar att kolla på andra barnfamiljers vloggar och jag frågade om de ville spela in lite här hemma. Svaret var JA! Jag filmade lite, satte ihop en film, och la ut (ni hittar vloggen genom att klicka på bilden nedan). Jag har aldrig arbetat med redigeringsprogram alls, har mycket att lära, men det var superroligt även om det blev oerhört amatörmässigt. Jag använde mig av iMovie som finns på min telefon och det var ganska enkelt att lära sig.

Jag har beställd hem ett stativ till telefonen för 99 kr från Clas Ohlson (länk HÄR) att använda när jag filmar för att få bättre kvalité. Jag vet inte om jag kommer lägga upp allt jag sätter ihop, det får visa sig. Men jag vet att det finns väldigt mycket roligt att göra tillsammans med barnen som kan vara kul att ha på film bara för oss själva. Så, detta är ett roligt projekt mellan mig och barnen och vi har fler idéer till filmer.

Det är också ett sätt för mig att bli lite mer kreativ, både i vardagen och med barnen. Jag får använda hjärnan lite och barnen får hitta på skojiga saker. Win-win!

Ett hopp i allt mörker

Innan jag kom till tro så kände jag att denna världen var så full av ondska och mörker att jag knappt orkade leva i den. Vi matas varje dag med alla fruktansvärda vidrigheter som sker runtom vår planet och ofta har vi inget skydd mot vad det gör med vårt sinne. Det letar sig in, i alla hörnen och vrår. Får oss att i vanmakt skrika ”VARFÖR?”. 

Den har haft mig i ett järngrepp i hela mitt liv. Ett liv fyllt av rädslor, osäkerhet, självhat, självförakt! Förakt för mina medmänniskor, jag har hatat dem som inte tyckt som jag. Låtit andra människor trycka ner mig, trott på deras ord att jag inte duger. Sett på mig själv med samhällets ögon, att jag är en maskin som ska producera, prestera och bidra med skatt till vår välfärd. 

För i den här världen är vi inte värda mer än vad vi bidrar med till tillväxten. I princip. Vårt värde bestäms av hur välfyllt vårt CV är, hur arbetsmarknadens ögon ser på oss, hur attraktiva vi är, både utseendemässigt och prestationsmässigt. Att vi är vår egen gud, och skapar vår egen verklighet, det lämnade mig med en enorm tomhet. 

Sen kom Jesus. Drog mig långsamt upp ur den dy jag varit så länge. Öppnade mina ögon för världen. Plötsligt förstod jag. Jag kommer att fortsätta drunkna i min ångest om jag inte lägger mitt liv i Guds händer. Det finns ingenting denna världen kan erbjuda som kommer att få mig att må bättre. Det finns ingen annan som kan rädda mig, allra minst jag själv. Endast Guds kärlek och hans kraft kan lyfta mig ur mörkret. Få mig att se världen med Guds ögon. 

Jag får fortfarande ångest, tro ingenting annat. Men nu finns en hjälp. Att be i Jesu namn om beskydd mot det som vill mig illa. Att luta mig mot hans ljus och härlighet, det får ångesten att lätta. Att veta att det finns en absolut renhet och kärlek, att den ångest jag känner är ett sätt för Djävulen att dra mig från ljuset. Satan vill härska och söndra, slita oss i stycken, döda och bedra. Få oss bort från frälsningen och all trösts Gud. 

Innan jag fann Jesus så var jag nära att inte orka leva med mörkret inom mig. Smärtan i ångesten är så stor att man är beredd att göra allt för att slippa den. Men inte nu längre. Nu har mitt liv en mening. Nu har jag ett botemedel mot smärtan. Även om vi kommer att utsättas för prövningar av annat slag som troende, så finns ett hopp. Ett underbart och fantastiskt hopp. Han heter Jesus och tar alla våra bördor, om vi låter honom. 

Nästan varje dag gråter jag av lättnad för den vändning mitt liv har tagit. Av tacksamhet för min tro gråter jag. För jag vet hur mörkt mitt liv var utan den. Jag kommer aldrig mer att lägga mitt hopp till andra människor. Den här världen är redan dömd, Jesus har redan vunnit. Endast i honom finns räddningen. 

”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet.” Johannes 14:27