Kämpar alla med Jantelagen?

Jag vet inte om det är det svenska arvet av Jante. Men när jag drömmer och fantiserar och längtar så är det alltid en röst därinne som hejdar: Stopp! Inte ska väl du? Vem tror du att du är?

En solnedgång i Varberg förra sommaren

Kanske är det ett småstadsfenomen. Är det annorlunda om man vuxit upp i en storstad där man är mer anonym? Jag vet att iallafall jag kämpar med bilden jag har kvar av mig själv från när jag var liten, tonåring och ung vuxen. Bilden av en tjej som alltid var minst, och lite töntig. Innan jag träffade Rasmus och flyttade härifrån ett tag.

För det var första gången i mitt liv jag kände att jag kunde andas. När vi flyttade till Alingsås och jag fick chansen att vara den jag var. Utan andras bild av mig som smetade ner och påverkade. Där folk jag lärde känna inte visste någonting om mig än det jag själv valde att dela med mig av. Det var så skönt. Jag kände mig fri! Kanske är det därför jag längtat tillbaka dit många gånger efter att vi flyttade hit igen.

Jag upplever att när jag drömmer om vad jag vill göra i livet så kommer den där rösten in och stör. Varje gång jag publicerar ett inlägg på bloggen, eller ett foto jag tagit och redigerat, så kommer tankarna. Att ingen är intresserad. Och med det en svag känsla av skam. Att jag är så dum som tror att någon bryr sig. Av vad jag skriver. Eller skapar.

Det är så onödigt egentligen. För jag älskar ju att skriva och fotografera. Jag har till och med börjat skriva på en roman. Som ligger på is. Kanske ska jag fortsätta? Med mina drömmar. För det är ju slöseri med liv att låta drömmar stanna vid drömmar och där längtan aldrig får utvecklas till verklighet.

Första månaden – såhär går det

Nu är lilla Freja en månad. Så snabbt det har gått? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte varit orolig för hur första tiden med nyfödd skulle bli. Jag har så mycket i bagaget från när de andra var bebisar och jag var så rädd för att hamna i samma gegga.

Det har varit allt från ren och skär ångestproblematik som lett till sjukskrivning. Amning som gav än värre ångestkänslor. Sorg över min bror som dog precis innan första barnet föddes. Jag var hemma med tre barn på heltid när Algot var bebis, vilket var MER än för mycket för mig.

Men. Jag vet inte. Allt går så bra? Jag mår så bra! Är det såhär det kan vara alltså? Det beror såklart mycket på att Rasmus är hemma hela sommaren. Vi är två vuxna som hjälps åt. Han tar mestadels de stora och jag kan ägna den tid jag behöver åt Freja.

Amningen kom igång hur bra som helst. Jag känner av känslorna av nedstämdhet som mjölkutdrivningen ger, men nu när jag vet vad det beror på så är det hanterbart på ett annat sätt (läs på om D-MER om ni undrar över amningsångest). Jag vet att det som hjälper är att dricka vatten under tiden och att det är snabbt övergående. Jag har heller ingen smärta av amningen den här gången.

Sjalen: skulle inte överleva utan den. Jag kan städa, promenera, laga mat, leka med storbarnen, allt det där man som mamma vill och måste kunna göra. Med armarna fria. Och bebis sover gott.

Andra fördelar: hon sover längre, somnar lättare, magontet hjälps av grodposition, rapar kommer upp enklare, hon skriker mycket mindre, är mer rofylld, får naturlig närhet, mjölkproduktionen stimuleras av att ha henne nära. Även muskler i rygg/mage/nacke stärks.

Det ska även minska risken för tex förlossningsdepression och ångest pga oxytocinet som frigörs av närheten mellan mamma/barn. Önskar att jag gjort detta mycket mer med de andra, även om jag testade en del med Maja.

Än så länge är det bara mycket kärlek och gos, varvat med vanligt kaotiskt familjeliv, semesterplaner, sommarbad och stora tvätthögar.

Vi har fått barn!

Ojoj. De sista veckorna har verkligen varit en bebisbubbla här hemma.

23 maj, på beräknad datum, bestämde sig äntligen den lilla damen att det var dags att komma. 8.45 kom vi in till förlossningen. Jag sa direkt att hon kommer vara född innan kl 12. Rasmus hävdade att hon skulle var ute innan elvakaffet. Och mycket riktigt, 11.09 var allt klart 😃

Jag har hela tiden velat ha endast ett varmt bad som smärtlindring. Även det faktum att det kan snabba på värkarbetet gjorde att jag ville ner i badet så fort som möjligt. Och ja. Det gjorde susen. Knappt 45 minuter i badet och sen hann vi nästan inte ens tillbaka till förlossningsrummet. Jag kunde inte önskat mig en lugnare eller smidigare förlossning.

Den var inte för snabb och inte för långdragen. Kroppen och hjärnan var i synk. Rasmus var fantastiskt som alltid, lugn och stöttande.

Och vi välsignades med ännu en underbar dotter: Freja Inger Viola ❤️

Vad händer egentligen?

Men oj. Det har visst gått en stund sedan sist? Det var inte planerat att ta en skrivpaus, det liksom bara blev.

Iallafall. Det är nio dagar kvar till beräknad födsel. Jag var på mvc igår. Allt var fint, alla värden bra. Men för varje dag som går nu så sjunker min energi. Det är SÅ tungt. Min hjärna är död. Idag har jag gråtit kanske tio gånger bara för att jag vill få sova, men det finns alltid någon här hemma som behöver någonting.

Och man är ju lite dum varje gång som tänker att man vill föda för att få kunna sova ordentligt på natten? Hahaha! Jomen, ja. För det får man ju med en bebis?

Skillnaden är att kroppen fungerar igen. ALLT gör inte ont. Man kan återigen sova på rygg. Åh gud vad jag längtar efter att sova på rygg!! Längtar också efter:

  • Kunna böja mig ner.
  • Ta promenader.
  • Att mina skor ska passa.
  • En öl.
  • Brieost med marmelad.
  • Ha på mig mina vanliga kläder.
  • Kunna tänka.
  • Pussa på litet bebisansikte.

Vad längtade ni mest efter i slutet av graviditeten?

Längtar efter att vara den här tjejen

Detta är ju liksom fjärde barnet. Och jag känner verkligen att, nä men det får nog räcka så kanske? Nu längtar jag efter nästa del av livet. Att ge barnen vi har av min tid, energi och kärlek. Småbarnsåren är ju gosiga, men också så utslitande. På alla sätt och vis. Ser fram emot nu att bli en mamma till lite större barn och allt vad det innebär!

Vecka 33 – en helt ny (ond) fas

Idag gick jag in i gravidvecka 33 (!!). Och det, mina vänner, det känns. Förra måndagen gick jag en långpromenad på ca 4 km. Idag? Svårt att ta mig mellan rummen här hemma. Jag har väldigt mycket förvärkar, som gör ganska ont. Foglossningen kom tillbaka. Allt har liksom stegrat bara de sista dagarna. Jag vet inte om det beror på att det inte många veckor kvar eller om jag överansträngt mig för vi håller på att flyttpackar.

Det är dags att ha koll på barnvakter inför förlossningen, packa BB-väska, prata med barnen. Veckorna går så snabbt och helt plötsligt behöver vi rusa in. Algot föddes efter knappt 50 minuter på förlossningen, jag fattade inte ens att jag hade värkar för det var helt annorlunda mot de andra två barnen. Jag hade som mensvärk hela natten innan som kom och gick. Inget i ryggen eller magen för övrigt. Åkte mest in för säkerhets skull. Först på parkeringen utanför sjukhuset fick jag förlossningsvärkar och var i princip helt öppen när vi kom in i ett undersökningsrum.

Så den här gången har min barnmorska sagt att vi inte ska tveka, utan hellre åka in en gång för mycket vid minsta känning. Därför känner jag mig lite orolig när jag har onda förvärkar eftersom jag inte vet vad jag ska förvänta mig den här gången.

Iallafall. På fredag får vi nycklarna till huset! Jippi. Äntligen. Det är sista dagarna att packa nu, och jag känner mig stressad. Kan liksom inte göra så hemskt mycket som är för ansträngande. Barnen packar upp det jag packar ner. Jag försöker organisera så gott det går. Att vika ihop flyttlådor är värst. Kan ju inte böja mig? 😂 och alla smågrejer? Som man inte vet om man ska spara eller slänga? Just nu prioriterar jag kläder och kök. Får se om jag kan resa mig från stolen och fortsätta.

Jag ÄLSKAR att flytta! Packa upp i ett nytt hem. Första natten. Vakna första morgonen och äta frukost bland flyttlådor. Lära känna ett nytt ställe. Underbart.

Vad tycker ni om att flytta? 😍