Ett hopp i allt mörker

Innan jag kom till tro så kände jag att denna världen var så full av ondska och mörker att jag knappt orkade leva i den. Vi matas varje dag med alla fruktansvärda vidrigheter som sker runtom vår planet och ofta har vi inget skydd mot vad det gör med vårt sinne. Det letar sig in, i alla hörnen och vrår. Får oss att i vanmakt skrika ”VARFÖR?”. 

Den har haft mig i ett järngrepp i hela mitt liv. Ett liv fyllt av rädslor, osäkerhet, självhat, självförakt! Förakt för mina medmänniskor, jag har hatat dem som inte tyckt som jag. Låtit andra människor trycka ner mig, trott på deras ord att jag inte duger. Sett på mig själv med samhällets ögon, att jag är en maskin som ska producera, prestera och bidra med skatt till vår välfärd. 

För i den här världen är vi inte värda mer än vad vi bidrar med till tillväxten. I princip. Vårt värde bestäms av hur välfyllt vårt CV är, hur arbetsmarknadens ögon ser på oss, hur attraktiva vi är, både utseendemässigt och prestationsmässigt. Att vi är vår egen gud, och skapar vår egen verklighet, det lämnade mig med en enorm tomhet. 

Sen kom Jesus. Drog mig långsamt upp ur den dy jag varit så länge. Öppnade mina ögon för världen. Plötsligt förstod jag. Jag kommer att fortsätta drunkna i min ångest om jag inte lägger mitt liv i Guds händer. Det finns ingenting denna världen kan erbjuda som kommer att få mig att må bättre. Det finns ingen annan som kan rädda mig, allra minst jag själv. Endast Guds kärlek och hans kraft kan lyfta mig ur mörkret. Få mig att se världen med Guds ögon. 

Jag får fortfarande ångest, tro ingenting annat. Men nu finns en hjälp. Att be i Jesu namn om beskydd mot det som vill mig illa. Att luta mig mot hans ljus och härlighet, det får ångesten att lätta. Att veta att det finns en absolut renhet och kärlek, att den ångest jag känner är ett sätt för Djävulen att dra mig från ljuset. Satan vill härska och söndra, slita oss i stycken, döda och bedra. Få oss bort från frälsningen och all trösts Gud. 

Innan jag fann Jesus så var jag nära att inte orka leva med mörkret inom mig. Smärtan i ångesten är så stor att man är beredd att göra allt för att slippa den. Men inte nu längre. Nu har mitt liv en mening. Nu har jag ett botemedel mot smärtan. Även om vi kommer att utsättas för prövningar av annat slag som troende, så finns ett hopp. Ett underbart och fantastiskt hopp. Han heter Jesus och tar alla våra bördor, om vi låter honom. 

Nästan varje dag gråter jag av lättnad för den vändning mitt liv har tagit. Av tacksamhet för min tro gråter jag. För jag vet hur mörkt mitt liv var utan den. Jag kommer aldrig mer att lägga mitt hopp till andra människor. Den här världen är redan dömd, Jesus har redan vunnit. Endast i honom finns räddningen. 

”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet.” Johannes 14:27

Annonser

Ny kraft i Herren

Idag känner jag bara för att ropa ”Tack Jesus!” så det ekar från balkongen! Efter en tid där jag brottats med vissa saker och fokus legat på en del annat än Bibelläsning och bön så brinner det återigen i mig. Jag brinner efter att läsa, studera och lära mig mer, så oändligt mer. Jag längtar efter stark bön där Anden verkligen är närvarande och jag längtar efter att gå ut och evangelisera. Jag längtar efter att min människofruktan ska släppa och leva ut min tro fullt ut.
Jag vill bära mitt kors, verkligen bära det och följa Jesus. 


Det bubblar i mig av tacksamhet att få ha fina konversationer med en syster i tron, som verkligen stärker mig. Att äntligen känna att jag är en ny skapelse i Kristus, att mitt gamla jag är begravt med dopet, det får mig att vilja gråta. Av tacksamhet. Av ren och skär glädje. 

I några dagar har jag känt en stor sorg över all den ondska som härjar runt omkring oss. Den letar sig in i ens innersta. Men också en sorg över den ensamhet man som troende kan känna i världen. Att på något sätt stå utanför. För det gör vi, och det ska vi göra. Vi ska inte leva av denna världen. Den senaste tiden har jag läst mycket i Johannesevangeliet, och detta är från Johannes 15: 

18 Om världen hatar er, skall ni veta att den har hatat mig innan den hatat er. 19 Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er. 20 Kom ihåg vad jag har sagt: tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig, skall de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, skall de också bevara ert ord. 21 Men allt detta kommer de att göra mot er för mitt namns skull, därför att de inte känner honom som har sänt mig.

Vi som följer Jesus ska vara beredda på hårda tider. Att vi kommer bli förföljda, hånade och hatade. Jag är övertygad om att detta kommer eskalera i Sverige under den närmsta tiden. Jag ser det överallt, och vi ska nog på något sätt rusta oss för det. Gud har gjort mig uppmärksam på detta från början. Första Petrusbrevet 4 säger:

12 Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som hände er. 13 Gläd er i stället över att ni delar lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras.

Amen, och Gud välsigne er! 

En längtan bortom bruset

I många år har jag haft en längtan efter enkelhet. Var jag än bott, eller vad jag än gjort, så har den funnits där. Under ytan. Som ett starkt begär efter att inte begära. Eller hur ska jag förklara det?

Ofta har jag känt som att mina ägodelar kväver mig. Att jag lever ett liv som är på låtsas. Att jag har en stor tyngd över mig som kräver kräver kräver. Kräver att jag handlar nytt, tillgodoser påhittade behov som trender skapar och hänger med i världens snabba svängar. Så sitter jag där med två förråd med grejer vi inte använder, lådor fulla av ägodelar som är helt överflödiga, mängder av halvtrasiga leksaker som bara slängs omkring och trampas på.

Ett dåligt samvete över att vara medskyldig till att förstöra vår jord bubblar alltid inom mig. Jag vill bara skrika ”JAG VILL INTE VARA MED LÄNGRE!”, och fly ut i skogen, där det kanske är tyst. Där det luktar barr, mossa och jord. 

Efter att fått en Gudstro har detta vuxit sig starkare. Det står väldigt tydligt att vi ska ställa oss utanför den här världens begär och lockelser. Vi ska inte leva för att tjäna pengar och samla saker på hög. De enda vi ska tjäna är Gud och varandra. Det enda vi ska samla är goda gärningar och kärlekshandlingar. För mig är en av de största kärlekshandlingarna att ta hand om vår jord. Varenda påse med plast och sopor jag slänger gör nästan fysiskt ont och jag ber ofta Gud om förlåtelse för det. 

I den tid vi lever nu är det oerhört svårt att ställa sig utanför. I en värld av ständigt brus, där kommerciella intryck ständigt attackerar vårt sinne är det nästan omöjligt att stänga av omvärlden. Vi måste hela tiden rannsaka oss själva för att förstå varför vi vill ha något. Är det ett verkligt eller skapat behov? Ligger detta i linje med Guds vilja eller är det bara tillfälliga lockelser? Vi är indoktrinerade med att bekvämlighet är något att sträva efter, snarare än att skapa vårt eget. Vi kan köpa nästan allt, vi behöver bara tjäna pengar, sen löser sig resten. Allt vi gör idag är på bekostnad av andra människor. Vår bekvämlighet går före andra människors väl, vare sig vi är medvetna om det eller inte. 

Jag läser just nu en vacker bok som handlar om människor som flyttat ut på landet och lever ett liv i enkelhet. Ett par av dessa berättelser porträtterar kristna människor med en stark Gudstro, och de beskriver det så fint. Hur de känner ett ansvar att vårda jorden, hur närheten till Gud blir starkare när man stänger av allt som hela tiden stör. Många av dem lever helt utan elektrecitet, varmt vatten och moderna badrum. De odlar sin egen mat, brukar sin egen mark med de metoder man använde förr och gör i det stora hela väldigt litet avtryck på miljön. Allt de gör sker i respekt för Gud och naturen. Den har fått mig att gråta. Flera gånger. Och min längtan växer sig bara starkare. 

Bild från boken De fann vägen

När jag var barn så hade vi kanske inte ett överflöd av pengar och materiella saker, men vi hade något som jag värdesätter otroligt mycket högre: närvarande och trygga föräldrar, klätterträd, grönsaksland där vi fick äta fritt, hönor som gav oss färska ägg och skogar där vi kunde vara fria. Det vill jag ge till mina barn. 

Det finns kraft i våra böner 

Att be till Gud ger resultat. Det är fantastiskt att se hur han arbetar, hur han för samman människor, i rätt tid, på rätt plats, synkat som bara Gud förmår. Jag tänkte berätta om ett svar jag fått, som jag är så tacksam för. 

För ett par veckor sedan skrev jag det tredje inlägget om min väg till Jesus. Jag bad att någon skulle läsa det, låta det vara till hjälp. Jag bad att han skulle låta mig veta vad jag ska göra. För Missionsbefallningen är tydlig, vi ska ut och göra allt folk till lärljungar, vi ska berätta om Jesus och de mirakel han utför. 

Samma dag jag publicerade inlägget var det en kille som delade det på facebook (tack Micael). Och det fortsatte att spridas. Tusentals läsningar, hundratals delningar. På bara ett par dagar sköt min statistik på bloggen i höjden. 

Pling. ”Hej, vi vill göra en intervju för vår tidning.” Pling. ”Vill du medverka på vår hemsida..?” Pling. ”Vill du gästa vår podcast?” Pling. 

Kommentarer ramlar in. Människor som känner igen sig. Erbjudande om att skriva för min favoritblogg helapingsten.se. Pastorer som delat mitt vittnesbörd på en gudstjänst. Som tackar. Mig. Jag som inte är van vid uppmärksamhet, och kan vara oerhört skygg, börjar svettas och undrar vad som hände.

Men jag tackar Gud. För att han visar vad jag ska göra, det var inte av egen kraft det fick genomslag. Detta var en solklar push från honom. Att jag är på rätt spår. Att jag ska fortsätta skriva. 

Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill och ni ska få det. Min Far förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärljungar. Joh 15:7-9

För dig som är intresserad av att lyssna på podkasten jag gästade, klicka er in på Jesusfolket.  Vi pratar om psykisk ohälsa, sökande efter andlig mening och resan till Jesus! De har väldigt många bra avsnitt, behandlar aktuella ämnen, förklarar och debatterar. 
Tack! 

Hur läser man egentligen Bibeln?

Ja, bra fråga. Alla gör såklart olika, men för en nybörjare (som jag) kan det vara bra med struktur. För att läsa är viktigt. Det är så vi lär känna Gud och därifrån vi hämtar vår kunskap om hur vi ska leva som kristna. 

Precis i början hade jag inte min egen Bibel utan jag satt med en liten handbok som bara innehöll Nya Testamentet. När man har en liten bebis kan det vara långa perioder där man ammar eller barnet helt enkelt somnat på dig, och av livrädsla att väcka barnet/odjuret så sittet du still. Ibland i flera timmar. Då passade jag på att läsa. Jag drog igenom de fyra evangelierna snabbt och gillade verkligen mina lässtunder. De gav mig mycket. 

Sedan köpte jag min egen Bibel (Svenska Folkbibeln 2015) och dök rakt in i Psaltaren i Gamla Testamentet. Den är en favorit, mycket på grund utav det mörker jag själv känner igen. 

Jag sökte Herren och han svarade mig, han räddade mig från allt som skrämde mig. De som ser upp till honom strålar av fröjd, deras ansikten behöver inte rodna av skam. Här är en plågad som ropade, och Herren hörde honom och frälste honom ur all hans nöd. Herrens ängel vakar runt dem som vördar honom, och han befriar dem.”  Psaltaren 34:5-9


Den är full av märkflikar (5 st) eftersom man läser på flera ställen samtidigt.


Längst bak i min Bibel finns en läsningsplan som fungerar utmärkt. Det är ungefär fyra kapitel om dagen att läsa och du får ett bra sätt att komma framåt i läsningen, och du ska kunna läsa hela Bibeln på ett år. 

Jag följer den inte till 100% ska jag erkänna. Vissa dagar vill man läsa mer än de fyra kapitlen och då brukar jag bläddra till något av breven jag älskar. Eller så fastnar jag i Apostlagärningarna. Andra dagar läser jag bara en vers, och låter orden verkligen slå rot i hjärtat. För Bibeln är inte en bok du ska skynda igenom en gång och aldrig läsa igen. Nej, den ska läsas hela livet. Om och om igen. 

Det som ofta slår mig är hur dessa gamla skrifter så väl stämmer in på hur livet ser ut även idag. De beskriver situationer du kan hamna i som troende, hur dåligt du kan må i världen, eller hur det fungerar med girighet och ondska. 

”Kärlek till pengar är en rot till allt ont” 1Tim 6:10

Jag älskar verkligen min Bibel, Guds ord ger mig så mycket gott. Varje dag är jag så otroligt tacksam för att jag har fått en så stark tro på Gud, och att framtiden inte längre känns tung, utan ljus och härlig. 
Guds frid! 

Vilket bönesvar!

Wow! Vad många som läser inlägget jag skrev igår, tack till alla er som delar vidare. Nästan 700 visningar igår, och över 1200 än så länge idag! Sånt bönesvar, jag bad extra mycket att detta skulle nå ut för att kanske hjälpa någon som är i samma situation som jag varit! Se vad som hände! Det är bara att tacka Gud för det! 

Det är just därför jag skriver om min tidigare ångest och vad som räddade mig. Om det så bara når ut till en endaste själ som lider, om en enda människan får upp hoppet om räddning ur mörkret, att det finns ett ljus, då är det värt allt.

Det var för övrigt tredje delen där jag skrivit om vägen till frälsning, vilket var en ganska lång process. Från att jag först började få upp ögonen för kristendomen och fram till nu har det gått 2,5 år. De tidigare inläggen finns här på bloggen. 

Jag vill klargöra att bara för att jag tror på Jesus nu så är inte livet endast guldkantat, utan motstånd. Nej, det finns så mycket att lära och omvärdera, så mycket mörkt hos en själv att jobba på och be över, och den processen tar väl aldrig slut. Varje dag lockas vi av olika begär, egot vill ha sin del. Hela detta samhället är ju byggt på att mata vårt ego så kampen är ständig. Det kan vara allt från att bekämpa suget efter pengar till att man tänker elaka tankar om någon. 

Det som gäller då är att läsa sin Bibel och be om den förändring man önskar. Läsa för att lära sig vad som är gott och inte, och be för att få kraft att leva efter det. Be om vishet och vägledning i ordet, och att ödmjuka sig inför det. 

Vi kom nyss hem från en underbar Gudstjänst hos Frälsningsarmén här i Alingsås, och vi fick bevittna en kille bli soldat efter ett år som civilmedlem. Jag älskar att de får avge ett nykterhetslöfte, att avstå all typ av alkohol och droger, just för att det ska vara en fristad för missbrukare. Det är fint! 

Att hitta hem!

Jag har i hela mitt liv varit en sökare. Vem är jag? Vad är mitt syfte i livet? Vad är meningen med allt? Testat mig fram med samma resultat: rastlöshet, ångest och förvirring. En del känner säkert igen vad jag pratar om, andra inte.

Spirituellt finns det många vägar att gå. Speciellt idag när vi har tillgång till det mesta via internet. Jag började experimentera med det andliga för några år sedan. Desperat efter sanning och förklaring. Det involverade meditation, yoga, rening av chakran, kallande på andliga vägledare, jag besökte ett medium och jag tillbad naturen. Fina ord om kärlek och fred, men ganska så egocentriskt och innehållslöst. 

Jag mådde sämre och sämre, min värld blev mörkare, förvirringen ökade, allt kändes tomt och jag förstod inte vad jag gjorde för fel. Jag visste ju att världen var upp och ner, men jag förstod inte varför. Allt jag testade kändes bara tomt. Oändligt tomt och utan substans. Jag hade absolut ingenting att hålla fast i. Det enda jag ville ha var sanning. Läkarna erbjöd mediciner. Psykologer erbjöd typ mindfulness.

Mitt i detta hade Rasmus blivit frälst och jag var så arg. Arg på att han hade fått uppleva det jag hela livet sökt och längtat efter. Arg för att han fick frid och inte jag. Jag var rädd för vad folk skulle säga och tyckte bara att livet var så orättvist. Jag avfärdade det länge och körde på med mitt gamla, med samma dåliga resultat som innan. 

Efter att jag till slut desperat bad till Gud att snälla hjälpa mig så öppnade jag Bibeln. Och där fann jag något jag inte väntade mig. Tröst. Hopp. Nåd. Och sanning. Det jag alltid sökt efter låg där öppet för mig. Det var som att krypa upp i en förälders trygga famn och all smärta försvann. All rädsla och förvirring försvann. Det var så oändligt befriande att släppa mitt kontrollbehov och lägga allt i Guds händer.  

Det var lite som i Emil i Lönnerberga och avsnittet med Linas tandvärk. Hon gråter av smärta men vägrar att gå till mannen som kan dra ut den. Hon hoppar hellre från tak och springer bakom hästar för att bli smärtfri, än att gå till den som de säger kan hjälpa. Till slut får hon erkänna sig besegrad och går till smeden med sin värkande tand och säger ynkligt ”Här är jag”. Efteråt är hon fri och lättad. Man kan säga att jag är Lina, tandvärken min själs smärta och smeden är Gud. 

Jag förstår att en del kan tycka att detta är konstigt. Men när man väl lägger sitt liv i Jesus händer så blir det oftast en radikal förändring. Man slutar dricka, lägger ner nikotinet, slutar svära, ber bordsbön och omvärderar sitt liv. Mycket av detta kommer som en naturlig del av tron.

Allt händer inte på en gång, det går upp och ner, man faller ibland. Det är heller ingen fas som kommer gå över. Människor tar avstånd och undrar vad som händer. Man får frågor man inte kan svara på och blir ibland hånad. Många tycker att man ska hålla sin tro privat, och vara lite lagom sådär. Allt detta står för övrigt beskrivet i Bibeln som en av följderna av att följa Jesus. Han själv och de flesta av apostlarna blev till och med dödade på grund av hans budskap. Ett budskap som säger att vi inte ska leva av denna världen. 

Döm min förvåning när jag förstod att det finns massor av människor som genom sin tro hjälper de i nöd och helar de som är sjuka! Som viger sina liv till att älska sin nästa med allt vad det innebär. Som har gåvor som står beskrivna i Bibeln. Fantastiskt. Jag som innan trodde att kristna bara gick på gudstjänst på söndagar och drack kaffe efteråt.

Jesus säger att han är Vägen, Sanningen och Livet. Ingen kommer till Fadern än genom honom. Vi ska förneka oss själva, plocka upp vårt kors och följa honom. Vi ska gå på jorden så som Jesus gick på jorden, vi ska göra det han gjorde. Vi ska inte samla skatter på jorden utan i himlen, och så vidare. Allt detta vill jag, och tänker jag, leva efter. Varje dag. Det får litegrann kosta vad det kosta vill. Min tro är en gåva från Gud och jag tänker förvalta den på bästa sätt jag kan.