Vad vill du bli när du blir stor?

När jag var liten drömde jag om att bli skådespelerska. Jag kollade samma film om och om igen och lärde mig alla repliker med exakt rätt tonläge och uttal. Fantiserade om hur jag själv stod framför kameran, levde mig in i känslan av att spela en roll. När jag blev lite äldre och började läsa mycket var drömmen stället att bli författare. Jag har flera ”romaner” sparade. Skrivna för hand och omslaget har jag ritat själv. Det är tydligt när jag läser dem nu hur inspirerad jag var av det jag då läste. Tvillingarna, Kitty och Vi Fem. Hur jag jobbade med gestaltning av både karaktärer och miljö.

På högstadiet praoade jag en vecka på en morgontidning i stan och fick till och med skriva ett eget reportage eller artikel. När jag sedan skulle söka gymnasielinje var mitt första val Media i Skövde. Jag ville bli journalist. Och jag kom in! Men min låga självkänsla stoppade mig, min rädsla för att börja en skola i en annan stad, med människor jag inte kände, gjorde att jag gick en linje jag hade noll intresse för. Det gjorde att jag plågade mig igenom tre års studier med mediokra betyg som resultat.

Men de där drömmarna, de finns kvar. Att få vara kreativ. Skriva. Fotografera. Utvecklas och bli bättre. Det låter ju bara så hopplöst pretentiöst. Att vilja skapa någonting. Men det lämnar en stor frustration. Att inte få utlopp för det där som finns på insidan. När tiden inte finns för ens egna intressen. För vardagen äter upp allting. Med små barn och två arbetande vuxna som alla slåss för att få sin del av den lilla lilla tid som blir över efter alla måsten.

Just nu drömmer jag om att i framtiden få arbeta för mig själv och vara min egen chef. Har tankar på att försöka tenta av en gammal kurs i bokföring jag aldrig klarade när jag läste till Butikschef för 8 år sedan. Kanske läsa lite företagande. Ta små steg mot den där drömmen som aldrig tycks slockna.

Vad drömde ni om när ni var små? Fler som drömmer om att driva eget företag? Och vad vill ni i så fall göra?

Det tröstande i en grå november

Många är de som inte tycker om den månad vi är i nu. Den är grå. Kall. Tråkig. De vackra höstfärgerna försvinner alltmer för varje dag som går, och vinterns kommande mörker gör sig påmint på ett ganska otrevligt sätt. Löven ligger som en brungrå sörja utmed vägkanter och trädgårdar. Men jag kan ändå inte låta bli att känna en tröst i allt det tråkiga.

För ett år sedan var jag fortfarande föräldraledig med Algot. Flera dagar i veckan, efter jag lämnat Maja på förskolan, gick jag en promenad. Algot i vagnen, podd i öronen. Jag lämnade samhället, gick ut på en grusväg som kantas av röda stugor och hästhagar. Och jag fann något så härligt i de där promenaderna. Stillheten runtomkring. Kylan. Det nakna, ganska fula. Det var som att det speglade min egen sinnesstämning. Som att naturen runtomkring visade förståelse för det grådassiga som rörde sig inom mig. Som att den sa att det är okej. På något konstigt vis gav det inspiration.

Och jag känner samma sak i år. Idag gick jag samma promenad. I samma typ av väder. Med samma grå känsla på insidan. Men en lust väcks ändå till liv. En lust att förändra något. Att skriva mer. Att växa. Utvecklas. Fundera på framtiden.

Hur känner ni? Gilla eller ogilla november?

Varför är jag aldrig nöjd?

En sak som alltid jagat mig är känslan av att aldrig kunna vara nöjd där jag är. I vem jag är, vad jag gör, vart jag bor. Vill alltid vidare, någon annanstans. Till något nytt. En inre rastlöshet som lämnar mig med känslan att inte känna mig hemma.

Jag har velat bo i storstad, sedan vill jag till landet, odla grönsaker och ha hönor. Men när jag väl har chansen att göra det så är det inte roligt och jag vill flytta igen.

Jag börjar blogga, börjar skriva en bok, fotografera, blir vegan, sedan äter jag strikt lchf. Ingenting blir klart. Far runt i livet utan egentligen riktning. Och jag är trött. Så jävla trött. Varför är jag aldrig nöjd? Vad är det som gör att jag alltid ska vidare till något nytt? Mitt inre får aldrig vila. Det finns så mycket därinne som jag aldrig får utlopp för och lämnar mig enormt frustrerad. Jag känner mig nästan jagad.

Detta funkar ju dåligt när man är mitt i småbarnslivet och ett livspussel som tar all vaken tid, där sömnbristen fortfarande är stor och bristen på tid ännu större.

Det senaste har jag återigen känt en stor sorg att vi lämnade Alingsås. Där jag verkligen kände mig hemma och vi trivdes. Jag har gråtit och känt att det var så dumt. Att säga upp sig från ett fast jobb, flytta från ett bra område i en stad som har alla möjligheter. För nu är det för sent. Chansen är förbi. Bostadsköerna är långa, huspriserna för höga. Barnen har börjat skolan och har kompisar och kan inte ryckas upp. Och jag vet inte varför det gör så ont? Som att jag aldrig mer får komma hem. Jag förstår det inte ens själv.

Jag känner mig stressad att verkligen LEVA. Inte bara vara vid liv. Utan att leva. På riktigt. Njuta. Lära mig nya saker. Se nya ställen. Samtidigt blir inget gjort. Dagarna går. Mindre tid att leva för varje dag som går. Jag vill bara SKRIKA.

Hur gör de som är nöjda där de är? Finns ni ens?

Jag vill bara röka!

Ja. Det är sant. Jag rökte i många år innan jag blev gravid 2012. Slutade direkt utan några egentliga problem. Hållt upp under graviditeter och amning men börjat röka igen mellan barnen. Nu är jag varken gravid eller ammar och trots att jag inte rökt på tre år så är jag SÅ RÖKSUGEN. Det blir bara värre. Denna gången vill jag verkligen inte börja igen men det känns så svårt?

Det låter ju superkonstigt, jag vet ju att det är farligt, dyrt, dumt bla bla allt det där, men det är som att min hjärna inte bryr sig det minsta. Den vill ha cigg och den vill ha det nu! Är det detta som kallas berondehjärna?

Det värsta är ju att jag inte alls tycker att det är äckligt. Jag skäms över att säga det men jag älskar att röka. Det är liksom en sån där favoritgrej som vid vissa tillfällen bara är så gott. Tillfredsställande. En kall vinterkväll. En vårdag i solväggen. Efter att svalkande sommarbad.

Överallt ser jag folk som röker, jag andas in röklukt och så fort jag ska handla vill min hjärna att jag ska köpa ett paket mentolcigg. Jag kan väl inte vara ensam om detta? Eller?

Just nu känns det som att det kommer vara omöjligt att stå emot i längden. Ni som vart rökfria länge, är ni fortfarande röksugna? Hur står ni emot? Jag vet att för vissa beroendepersoner (och jag är en solklar sådan!) så är det en livslånga kamp att sluta med vad man nu varit beroende av. Och nu är står liksom ingeting i vägen. Ingen graviditet. Inget ammande. Min kropp är min endast liksom. Förstår ni?

Jag vill verkligen inte uppmuntra till rökning, det vill jag förtydliga, men detta känns verkligen jobbigt! Hur gör man?

Mitt recept på Sheperds Pie!

En klassisk rätt som egentligen lagas med lammfärs, och jag åt den ett par gånger på Irland. Det var den första maträtt jag bjöd Rasmus på i min lilla etta på Dyckertsgatan, och det är bara så gott! Jag har gjort den så att den smakar så likt de jag åt i Dublin och detta blev super.

Mos

  • 6 stora potatisar (mjölig sort)
  • 50 gram smör
  • 0,5 dl grädde
  • 50 gram riven cheddar
  • 1 äggula
  • 2 msk hackad färsk persilja
  • Salt och peppar efter smak

Köttfärsröra

  • Smör och olivolja att steka i
  • 600 gram färs (lammfärs/nötfärs/blandfärs/fläskfärs), jag använde blandfärs
  • 1 gul lök
  • 1 vitlöksklyfta
  • 2 morötter
  • 1 dl ärtor (jag använde frysta)
  • 3 msk tomatpuré
  • 3 msk worcestersås
  • 0,5 dl rött vin
  • 2 tsk torkad rosmarin
  • 2 msk hackad färsk persilja
  • 1 dl vatten
  • Salt och peppar efter smak

Gör såhär: Skala potatisen och skär i mindre bitar. Lägg i kastrull, täck med vatten, salta och ställ åt sidan. Hacka lök och vitlök fint. Skär morötterna i små kuber.

Fräs lök och vitlök mjuka i smör och olivolja i ett par minuter på medelvärme, salta, och tillsätt sedan morötterna och fräs ett par minuter till. Lägg i tomatpurén, stek någon minut och ha sedan i färsen. Höj värmen, den ska stekas ganska ordentligt. Salta och peppra! Ha sedan i rosmarin, persilja, worcestersås, vin, vatten och ärtor och låt koka upp. Smaka av hela tiden om det behöver kryddas mer, den ska smaka mycket. Sänk värmen och låt puttra medan du tillagar potatisen. Nu kan du sätta på ugnen.

Koka upp potatisen, och låt koka till mjuk, ungefär 15-20 minuter beroende på hur smått man skurit den. Häll sedan av vattnet, lägg i smör och grädde och mosa med potatisstöt eller visp. Salta, peppra, ha i persilja, äggulan och osten och mosa det fluffigt och jämnt.

Häll köttfärssåsen i botten på en ugnsform. Klicka ut moset ovanpå och bred ut till ett jämnt lager med en sked. Tillaga på 175 grader i mitten av ugnen tills moset fått en gyllenbrun färg, ca 20 minuter.

Servera med en krispig sallad!